Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genzmer, Felix - Geo. - Geo- - Geoantiklinal - Geobotanik - Geocentrisk - Geococcyx - Geocorisae - Geocoronium - Geod - Geodea - Geodesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEO.
åtskilliga uppl.). Bland senare arbeten märkas
”Die isländischen Erzählungen von den
Win-landfahrten” (i ”Beiträge zur Geschichte der
deutschen Sprache und Literatur”, 67, 1944),
”Germanische Seefahrt und Seegeltung” (s.å.),
”Germanische Schöpfungssagen” (s.å.). [E.No.]L.
Geo., förk. för staten Georgia i USA.
Geo- [sv. utt. je’o-j (av grek, ge, jord), i sms.:
jord-.
Geoantiklinal, geol., se Geantiklinal.
Geobotanik, se Växtgeografi.
Geocentrisk (till geo-* och lat. centrum,
medelpunkt), om något som hänföres till jorden
el. till jordens medelpunkt. Det ptolemaiska
världssystemet säges vara geocentriskt, enär det
betraktar jorden som världens medelpunkt, det
kopernikanska världssystemet däremot h e 1 i
o-c e n t r isk t, därför att enl. detsamma solen är
världens medelpunkt. Jfr Horisont. — Män kallar
en himlakropps ort (koordinater) geocentrisk
ort, om den hänför sig till jordens medelpunkt,
till skillnad från den observerade orten,
som hänför sig till åskådaren som centrum.
Skillnaden mellan geocentrisk och observerad ort är
omärklig för stjärnorna, obetydlig för planeter och
kometer men ganska avsevärd för månen. — Jfr
Heliocentrisk. Ch.
Geococc’yx, fågelsläkte, se Springgökar.
Geocorfsae, zool., se Landskinnbaggar.
Geocoronium [-kårå’-], hypotetisk gas, se
Norrsken.
Geod [jeå’d], miner., mineralmassa, bildad som
mer el. mindre fullständig utfyllning av ett
hålrum (se Drus). Fyllningen utgöres i regel av kvarts,
agat, kalkspat el. zeoliter, dessa senare i eruptiva
bergarter. En liten g. kallas mandel. G. och
mandlar bildas ofta genom utfyllning av biåsrum i
basalt och diabas.
Geo’dea, släkte av underprov, svampdjur*.
Geodesi’ (till geo-* och grek. daiesthai, dela), eg.
jorddelning, övergick redan mycket tidigt att
bli- beteckning på vetenskapen om jordens
uppmätning och avbildning. G. omfattar den
noggranna lägebestämningen av punkter på
jordytan, vilka bilda den nödvändiga stommen vid
upprättande av tillförlitliga kartor. Därjämte
avser g. att bestämma jordens form, storlek och
så vitt möjligt massfördelning, varvid den
omfattar teorier och metoder, som tjäna detta mål.
Vid geodetisk punktbestämning inom ett så
litet område av jordytan, att lodlinjerna,
tyngdkraftens riktningslinjer, kunna anses parallella
(ibland kallad lägre g.), användes ett mot
dessa vinkelrätt plan som referensplan. Mätningen
uppdelas i höjdmätnin g*, som ger
punkternas höjd över havet, och planmätnin g*,
varigenom läget av punkternas projektioner i planet
erhålles, resulterande i punkternas plana
koordinater. Vid geodetiska mätningar på ett större
område, t.ex. ett helt land (ibland kallade högre g.),
kunna lodlinjerna ej längre anses parallella. En
yta, överallt vinkelrät mot lodlinjerna, en s.k.
n i v å y t a, är nu buktig och bildar, utsträckt
runt jorden, en sluten yta. På olika höjder ligga
olika nivåytor som en serie ”skal”. Den nivåyta,
som sammanfaller med världshavens yta, kallas
g e o i d e n. Denna spelar en fundamental roll i
g., och då man där talar om att bestämma
”jordens” gestalt, avses geoiden. Vid höjdmätning
användes geoiden som referensyta, då punkternas
höjd ”över havet” avses. Metoder för
höjdmätning äro: avvägning* samt
trigonomet-risk höjdmätning och
barometerhöjdmätning (se Höjdmätning). För bestämmande
av punkternas läge i horisontell led erfordras en
referensyta, som möjliggör exakta beräkningar
på densamma. Härtill användes en
rotationsellip-soid, något avplattad mot polerna, vilken utgör
en god approximation för geoiden. Bestämmande
av punkternas projektioner på denna yta sker
medelst triangelmätnin g*. Punkterna i
terrängen väljas så, att de bilda hörnpunkter i
ett sammanhängande nät av trianglar, varvid varje
triangelsida bildar en fri siktlinje. Med teodolit
mätas trianglarnas horisontalvinklar. Genom
basmätning* erhålles en sidas horisontala
längd, vilken reduceras ned till havsytans nivå,
d.v.s. till referensellipsoiden. På denna kan man
nu beräkna det projicerade triangelnätets svagt
buktade sidor från triangel till triangel, utgående
från bassidan. Bestämmas slutl. genom
astronomiska observationer polhöjd (p och
longitud A för en punkt samt azimut för en
triangelsida, kunna koordinater (<?,!■) på ellipsoiden
beräknas för samtliga triangelpunkter.
En karta* utgör en plan avbildning av
jordytan med hjälp av en för kartans ändamål i varje
särskilt fall lämpligt vald kartprojektion.
Koordina-terna på ellipsoiden överräknas i de för
projektionen gällande plana koordinaterna. Teorien för
kartprojektioner innefattas i g.
Som grundstomme för ett lands kartläggning
tjänar ett sammanhängande, hela landet
överspännande triangelnät ”av i:a ordningen” med stora
triangelsidor (10—50 km). På detta byggas
fin-maskigare triangelnät ”av lägre ordning”, så att
ett för kartändamålet tillräckligt antal
triangelpunkter erhållas. Då för kartor i större skala,
t.ex. lantmäterikartor, stor punkttäthet kräves,
användes med fördel polygonmätning med
el. utan samband med triangelnät. Härvid går
man fram med polygontåg, brutna linjer, där i
varje brytningspunkt, polygonpunkt, vinkeln
mellan grannpunkterna mätes med teodolit, medan
avstånden mätas direkt el. med optisk
distansmätning. Vid takyme t ermätning (se
Avvägning, sp. 976) erhållas både horisontalvinklar,
avstånd och höjddifferenser med
takymeterteo-dolit.
Jordens form och storlek bestämmes
genom mätning av bågar på jordytan
(gradmätningar). Därvid mätas 1) bågens längd,
2) vinkeln mellan lodlinjerna i bågens ändpunkter
genom astronomiska observationer i dessa
punkter. Vore jorden ett klot, erhölles dess storlek
av en enda båge; rotationsellipsoiden bestämmes
av två dylika, belägna på skilda breddgrader.
Ligga bågens ändpunkter ung. på samma
meridian, talar man om meridiangradmätning,
den klassiska formen för gradmätningar,
allena-rådande ända till 1700-talet.
G. är en mycket gammal vetenskap och hade redan
under antiken nått en viss fulländning. Sålunda
anto-go redan grekerna, att jorden var klotformig. Den
— 495 —
— 496 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
