Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOGRAFI
holm H. W:son Ahlmann (fr. 1929).
Professurerna i Lund och Uppsala uppdelades 1946 i
två, en i natur- och en i kulturgeografi vid
vartdera univ. Professuren i naturgeografi i Lund
innehas av E. Ljungner (fr. 1948), i Uppsala av
F. Hjulström (fr. 1947); professuren i
kulturgeografi i Uppsala innehas av Gerd Enequist (fr.
1949), medan motsvarande professur i Lund ännu
(april 1949) är vakant. Vid Handelshögsk. i
Stockholm finns en professur i ekonomisk g.: G.
Andersson (1909—28), I. Högbom (fr. 1935), och 1946
inrättades där ännu en sådan. Dess nuv. innehavare
är W. William-Ohlsson (fr. 1947). Även
Handelshögsk. i Göteborg har en professur i denna
ämnesgren: O. Jonasson (fr. 1937).
G. var under hela antiken och medeltiden och
långt in i nya tiden rent deskriptiv, i det den
skildrade främmande länder och folk utan att
försök gjordes att förklara deras karaktärsdrag
el. sätta dessa i inbördes samband. Man beskrev
dem i ung. den ordning de mötte den
främmande resenären. Den omfattade vidare allt i
främmande länder, i såväl natur som mänskligt
liv, som över huvud var av intresse. Dessa båda
egenskaper, att vara universell och deskriptiv,
behöll g., tills inom naturkunskapen botanik,
zoologi och geologi utskilts som självständiga
vetenskaper och senare erhöllo en mera
förklarande vetenskaplig tendens. G. tvangs då, för
att kunna bibehålla sin ställning som
självständigt kunskapsområde, att koncentrera sig till en
egen uppgift utanför de övriga vetenskapernas
och samtidigt övergå till att arbeta förklarande
genom att sätta företeelserna i samband med
varandra. Försöken att förvandla g. till
huvudsaki. naturvetenskap genom att som dess centrala
gebit uppställa geomorfologien slogo dock
mindre väl ut. En annan riktning har sökt
koncentrera g. till gränsområdet mellan natur- och
kulturvetenskap och menat, att dess centrala
del vore antropogeografien. Dess
uppgift var att utreda förhållandet mellan
människan och hennes (synliga) verk å den ena sidan
och jordytans naturförhållanden å den andra.
Men en sådan begränsning av g. är avgjort för
snäv. Kännedomen om hur människan och
hennes verk erhållit sin nuv. utbredning blir
fragmentarisk, om icke hänsyn tas även till de
kulturella faktorerna. Ofta äro natur- och
kulturfaktorer så invävda i varandra, att man ej kan
behandla den ena gruppen utan att samtidigt
analysera den andra. Man har därför
småningom sett sig nödsakad övergiva satsen, att g:s
huvuduppgift skulle bestå i att utreda
naturförhållandenas inflytande på utbredningen av
människan och hennes verk el. — med en vidare
formulering — på kulturutvecklingen. Den ur
viss synpunkt bestickande formuleringen, att g.
har att behandla växelverkningarna mellan natur
och kultur, har befunnits särsk. ohållbar. Man
har i stället sökt erhålla ett enhetligt innehåll av
g. genom att tilldela den studiet av landskapet
el. landskapsbilden. Det centrala i den
vetenskapliga g. blir utforskningen och analysen av
de områden, som kunna urskiljas på den fasta
jordytan och av vilka vart och ett är en enhet
med hänsyn till natur och yttre kultur och i
dessa hänseenden skiljer sig från de omgivande.
Vid analys av landskapsbilden (-typen) finner
man, att den är sammansatt av vanl. 3
huvudelement: 1) terrängen el. jordytans former, 2)
växttäcket, som kläder dessa former och
därmed på dem sätter sin prägel, samt 3) bygden
el. kulturlandskapet. G:s huvuddelar bli alltså
(geo-)morf ologi, vegetationslära och
kulturgeografi (eng. human geography, fra.
géographie humainé). Den förstn. analyserar
terrängformer dels genom att klassificera dem i
formserier, dels genom att med geologisk metod
utreda deras uppkomst och inbördes
sammanhang, dels genom att härleda dem som resultat
av de på jordytan verkande krafterna. Det sistn.
utföres med tillhjälp av geody namiken,
som med fysikaliska och kemiska metoder
systematiskt behandlar dessa krafters sätt att verka,
såväl de endogenas, som hämta sin energi från
jordmassan själv, som de exogenas, som härröra
från solen och månen. Alla tre arbetsmetoderna
äro förklarande, i det de avse att klargöra
terrängformernas uppkomst. Detta sker på den
förstn. vägen genom att man jämför de olika
formerna och framställer var och en som led i
en utvecklingsserie, d.v.s. genom komparation
och deduktion. Den andra metoden, den
geologiska, är historisk-induktiv, och den dynamiska
är experimentell-empirisk. Bästa resultatet
vin-nes givetvis genom en kombination av alla tre
metoderna. De komplettera näml, varandra, ty
de lösa ej problemet på samma sätt och ge
därför ej exakt samma svar. Den dynamiska
metoden uppvisar, hur terrängformerna uppstått, de
båda andra, när detta skett. Den deduktiva
metoden daterar terrängformerna inbördes. Den
geologisk-historiska ger besked om deras ålder
i förh. till det material, i vilket de äro anlagda,
d.v.s. berg- och jordarterna. Härigenom
kommer man även på en omväg till en datering av
formerna inbördes. Denna väg ådagalägger den
nära släktskapen mellan g. och geologi, vilken
för somliga synes så intim, att de båda
vetenskaperna knappast kunna särskiljas. Man kan
dock med A. Penck definiera skillnaden så, att
g. behandlar jordytan, men geologien
jordskorpan. — Sedan alltså morfologien
behandlat den terräng, varav landskapet i fråga består,
huruvida detta är ett veckbergslandskap, ett
platåland, ett slättland o.s.v., och löst frågan om
dess uppkomst enl. ovannämnda linjer, har man
att behandla landskapets andra element, d.v.s.
den växtvärld, som kläder dessa
terrängformer. För deras prägel är det synnerligen
betydelsefullt, om de sakna vegetation el. om de
äro klädda av skog, hed el. stäpp o.s.v. Härvid
gäller alltså att analysera vegetationstypen. För
g. är däremot floran av underordnad betydelse.
Antalet arter i det förefintliga växttäcket och
dessas ställning i det botaniska systemet äro
för densamma utan intresse. Däremot äro de
högfrekventa arternas förekomst och utbredning
i landskapsbilden av stor vikt, eftersom de sätta
sin prägel på vegetationstypen. Det är alltså
icke nog med att konstatera, att växttäcket
består av t.ex. skog, utan avgörande är även, om
det är löv- el. barrskog och t.o.m. vilka de däri
— 507 —
— 508 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
