Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOGRAFI
dominerande arterna äro. På samma sätt är det
av vikt att fastställa icke endast, om heden är
ris- el. gräshed, utan också dess förhärskande
arter o.s.v. Denna växtgeografi i geografisk
mening måste dock liksom den övriga g. vara
förklarande. Härvid har man liksom i
geomorfo-logien att välja mellan historisk-geologisk metod
och dynamisk. Den förra är dock ur flera
synpunkter mindre givande, särsk. därför att den
är begränsad till fuktiga klimat, där
växtlämningar finnas bevarade i torvmossar. Den
dynamiska metoden behandlar de faktorer, som
bestämma vegetationstypernas uppträdande i
landskapet. De äro framför allt klimat och
markbeskaffenhet. Man arbetar ant. komparativt
genom att undersöka vilka yttre faktorer, som
till sin utbredning överensstämma med
vegeta-tionstypens, el. också (el. snarare samtidigt
härmed) experimentellt genom (fysiologiska) försök.
— Det tredje elementet, bygden, uppträder
med mycket varierande frekvens. Den består
bl.a. av bebyggelsen, den produktiva marken
och kommunikationslederna och är resultat av
en verkande kraft, människan, vilken själv icke
tillhör de landskapsbildande elementen. Hon
uppträder näml, ingenstädes, ej ens i de tätast
bebodda städer, i sådana massor, att hon blir
formationsbildande. I den mån kulturgeografien
gör till sin uppgift att studera hennes
utbredning och fördelning på jordytan, t.ex. medelst
folktäthetskartor o.d., rör den sig alltså utanför
den egentliga g. Men eftersom människan är
skaparen av den för landskapsbilden
betydelsefulla bygden, blir studiet av
befolkningsgeogra-fien en viktig del av kulturgeografien, och då
hon till sin utbredning och verksamhet icke
blott är påverkad av naturen utan också av sin
egen föregående utveckling, av tradition,
etnografiska och nationalitetsförhållanden, måste
kulturlandskapet studeras medels två jämnlöpande
metoder. Dels måste undersökas, hur de nuv.
förhållandena, såväl naturliga som nationella,
såväl tekniska förhållanden som ras- och
etnografiska faktorer genom sin inverkan på
människans nuv. utbredning och verksamhet
bestämma bygdens karaktär och organisation. Dels
måste också bygden studeras historiskt-genetiskt,
först av samma skäl, som terräng och
vegetation böra så studeras, emedan kännedomen om
den föregående utvecklingen skänker en
fördjupad bild av nuet och emedan i den nuv.
landskapsbilden, i den kulturella såväl som i den
naturliga, finnas många drag, som icke skulle
ha uppstått under nuv. förhållanden och icke
kunna härledas ur dessa; men dessutom därför
att människan i sin nuv. verksamhet att skapa
bygd är påverkad av traditionen, d.v.s. av
faktorer, som nu upphört att finnas och vilkas
betydelse icke kan förstås annat än genom studiet
av hur bygd bildades vid den tidpunkt, då dessa
faktorer ännu existerade.
Landskapsgeografien kan betraktas
som antikens beskrivande g., i vilken varje land
behandlades för sig utan hänsyn till de övriga,
i ny, modern vetenskaplig gestalt. Dess
framträdande har också föranlett, att den speciella
el. regionala g. någon gång uppfattas som g:s
kärna och att varje verkligt geografiskt arbete
bör behandla landskapets alla tre sidor. Den
skiljer sig från den förra däri, att
landskapsgeografien endast behandlar de tre ovannämnda
huvudelementen men gör detta med de moderna
förklarande metoderna. I den regionala g. är det
däremot icke det geografiska landskapet, som
behandlas, utan vanl. är statsområdet den enhet,
som skildras. För varje land behandlas såväl
de nämnda geografiska dragen som en mängd
icke geografiska företeelser, ss. administrativ
indelning, statsskick, de viktigaste ämbetsverken,
de etnografiska förhållandena, religion,
näringsliv o.s.v., alla sidor i ung. lika omfattning och
från rent konventionella synpunkter. — Var och
en av landskapsgeografiens huvuddelar har
däremot som nämnts sin speciella teknik och sina
särskilda hjälpvetenskaper. En och samma
forskare kan därför knappast i g., lika litet som i
någon annan vetenskap, självständigt arbeta
inom alla dess huvuddelar. Vissa förf, vilja
därför rädda den enhetliga behandlingen av
landskapet genom att hävda, att g:s huvuduppgift
icke är den djupgående analysen utan en på
andras specialresultat grundad syntes, avseende
något slags totalbild av landskapet. En sådan
estetisk el. skolpedagogisk åskådning är dock
oförenlig med en strängt vetenskaplig
ståndpunkt. En självständig analys är g:s
vetenskapliga grundval, och den för dess utveckling
nödvändiga syntesen kommer av sig själv, då den
behövs. Det får alltså anses normalt, att den
enskilde geografen specialiserar sig på en el.
ett par sidor av landskapsbilden, och eftersom
var och en av g:s huvuddelar har sin speciella
teknik och metod, blir det i hög grad önskvärt,
att de resultat, som vunnits inom varje
huvuddel, sammanföras till en översikt för hela
jordytan. Härmed vinnes en möjlighet till jämförelse
av resultaten och till utveckling och förfining
av metodiken. Detta är den s.k. allmänna g:s
betydelse för vetenskapens utveckling. I
densamma behandlas också vanl. de viktigaste av g:s
hjälpvetenskaper, och dess huvuddelar bruka då
grupperas på följ, sätt:
I. Naturgeografi.
A. Fysisk geografi.
a. Geodynamik, läran om de krafter, som
verka omgestaltande på den fasta
jordytan.
b. Geomorfologi (morfologi), läran om
terrängformerna och deras inbördes
sammanhang.
c. Klimatologi och meteorologi.’
d. Hydrografi.
i. Oceanografi.
2. Sötvattenshydrografi (floder och
sjöar).
B. Biogeografi.
a. Växtgeografi.
b. Djurgeografi.
II. Kulturgeografi.
A. Bebyggelse- och befolkningsgeografi.
B. Statsgeografi.
C. Socialgeografi.
D. Ekonomisk geografi.
— 509 —
— 510 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
