Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geopolitik - Geoponiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOPONIKER
som ”läran om staten som geografisk organism
el. företeelse i rummet, alltså staten som land,
territorium, gebit el. mest pregnant rike”. Han
fattar staterna ej som rättssubjekt utan som
makter. I själva verket omfattar Kjelléns g. de
tre första av hans geografiska kategorier, rike,
folk och rikshushåll. Han såg naturlandskapets
omvandling till kulturlandskap som en
växelverkan mellan rike, folk och statsmakt, och hans
g. kom därigenom att närmast sammanfalla med
vår definition 2. Han antyder dock, trots sin
organismlära, g:s oberoende av varje förutfattad
mening om statens väsen.
Tysklands nederlag i i :a världskriget och de
därpå följ, frederna skapade bland tyskarna en
lämplig jordmån för geopolitiska spekulationer,
och det råder icke tvivel om att g. där varit
en makt till förnyelse av det tyska folkets vilja
att återvinna sin stormaktsställning. Kjelléns
”Stormakterna” översattes 1919 till tyska och
utkom i ej mindre än 25 uppl. Han blev den tyska
g:s lärofader. Man tog emellertid intryck även
från annat håll, och bland dem som starkast
påverkat g. är engelsmannen Mackinder genom
sin lära om the heartland. Härifrån influerades
bl.a. g:s livsrumsteori. Redan från början synas
i tysk g. kunna särskiljas två riktningar. Den ena
var mer vetenskaplig och motsvarande
definitionerna 1 och 2; den andra, motsvarande definition
3, leddes av Karl Haushofer och urartade snart
till kvasivetenskap. Den förstn. riktningen
företräddes av skribenter som Hausleiter, Henning
och Grabowsky och hävdade, att g. hade värde
blott som metod, ej som självständig vetenskap.
Riktningen var kritiskt inställd mot Haushofers
skola och trängdes snart i bakgrunden av denna.
Haushofer var militär och geograf. För honom
blev g. praktiskt användbar i politiken. Dess mål
blev att skapa ett med övriga stormakter
jämbördigt Tyskland, och under nazismen blev g.
ett program för tysk revisions- och
expansionspolitik. Som en särsk. viktig gren bedrevs av hans
skola Wehrgeopolitik (geostrategi). Haushofers
organ var ”Zeitschrift für G.”. Hans lära bär
spår av tyska filosofer som Fichte och Hegel
men var f.ö. sammansatt av geografiska fakta,
statskunskap och drag av tysk historia.
Metodiskt sett var kartframställningen synnerligen
viktig. Den geopolitiska kartan var dynamisk och
kännetecknas ofta genom sina kraftiga pilar, som
uttrycka ett labilt förhållande, och genom sina
kraftiga signaturer. Förenklingen var ofta driven
till sin spets, och den bild kartan gav var ej
sällan helt el. delvis falsk. Haushofer gjorde g.
till en livsåskådning. Kärnan i denna var
livs-rumsteorien, tanken att Tyskland borde behärska
ett geografiskt område, som ekonomiskt sett
gjorde landet oberoende av utlandet. I nazismens
tjänst blev g. ett betydelsefullt propagandamedel.
Den mänskliga faktorn kom emellertid åter i
förgrunden, och i g. inarbetades nazismens
uppfattning om Blut und Boden. G. blev den teoretiska
bakgrunden till nazismens utrikespolitik, ”statens
geografiska samvete”, men fick även inrikespolitisk
betydelse vid den 1935—36 företagna planeringen
av det tyska riksområdet.
Utanför Tyskland bedrevs g. så gott som
en
dast i Italien och Japan och då oftast i den
haushoferska skolans anda. Från italienskt håll
har dock stark kritik riktats mot den tendentiösa
tyska inriktningen, och officiellt definieras g. här
som läran om de politiska förhållandena med
hänsyn till utbredning, geografisk omgivning,
orsak och utveckling, d.v.s. ”geopolitik är politisk
geografi”. — I Frankrike framträdde några
geografer, samtida med Ratzel och inspirerade av
denne, med skrifter, innehållande geopolitiska
tankegångar, ehuru täml. outvecklade. Under
mellankrigstiden utkommo en del skrifter med
geopo-litiskt innehåll, men oftast riktades en hård kritik
mot de tyska skolorna och främst mot den
tendentiösa g. — I anglosaxiska länder utkommo
redan tidigt ett antal skrifter, vilkas innehåll kan
betecknas som geopolitiskt. Bland mellankrigstidens
skribenter räknas några av Amerikas främsta
geografer, Isaiah Bowman, Charles Colby,
Der-went Whittlesey och Richard Hartshorne. Dessa
stå dock helt oberoende av såväl Kjellén som de
tyska skolorna. Däremot finns en annan riktning,
representerad av Ellen Churchill Semple och
Nicholas J. Spykman, som är en avläggare av den
tyska g. och influerad av bl.a. Haushofer. Den
förstn. torde ha introducerat denna g. i USA,
den senare är den ledande bland amerikanska
geopolitiker. Trots detta var det dock först
under 2:a världskriget, som g. här ställdes i
blixtbelysning och då främst den haushoferska
riktningen och dess sammankoppling med nazismens
idéer. Ur denna hämtades rikligt med stoff till
en mäktig motpropaganda, som bl.a. sökte leda
i bevis tyska planer på världsherravälde. Den
vetenskapliga kritiken riktade sig främst mot
teorien om staten som organism och mot den
ensidiga och ej strängt vetenskapliga inriktning,
som den haushoferska skolan företrädde.
Samtidigt erkännes dock, att g. verkat befrämjande
på den politiska geografien. Från amerikanskt
håll har föreslagits, att ordet g. skall reserveras
för den haushoferska skolan och den ur denna
framsprungna propagandan, medan de övriga
riktningarna böra rubriceras som politisk geografi.
A andra sidan har anförts, att den haushoferska
förvanskningen ej bör hindra det objektiva
studiet av g. — G. betraktas nu även som en
särskild vetenskap, närmast motsvarande
definitionerna 1 och 2. — Litt.: E. Thermænius, ”G. och
politisk geografi” (i ”Statsvetenskaplig tidskr.”,
1937); G. E. Pearcy, R. H. Fifield m.fl., ”World
political geography” (1948). S.Bj.
Geopon’iker (grek, geoponikoi’, lat. geoponici
el. scripto’res rei ru’sticae), sammanfattande
beteckning för de antika förf., som behandlat lantbruket.
Redan hos Hesiodos i hans ”Erga kai hemerai” (sv.
övers. ”Verk och dagar”, 1923) finnas notiser ang.
lantbruket, men först under den äldre sofistiken
blev ämnet föremål för vetenskaplig behandling.
Från denna tid må nämnas Xenofons
”Oikonomi-kos”. I alexandrinsk tid behandlades ämnet på
vers av Menekrates från Efesus, Sminthes och
Ni-kandros. I den romerska litteraturen märkas M.
Porcius Cato (”De agricultura”), M. Terentius
Varro (”De re rustica”) samt Columellas och
Pal-ladius’ skrifter med samma namn. På 300-talet
e.Kr. utgav Vindanius Anatolius från Berytos en
— 531 —
— 532 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
