Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geoponiker - Geopsittacus - Geopsykologi - Georg (namn) - Georg (helgon) - Georg Fredrik (markgreve av Baden-Durlach) - Georg Vilhelm (kurfurste av Brandenburg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG
Sankt Georg och draken. I marginalen lämnar en ängel
svärd och hjälm och visas riddarens möte med
prinsessan efter striden. Miniatyr av Philippes de
Maze-rolles, omkr. 1470.
uppl. av dylika skrifter, och omkr. mitten av
900-talet utkom en liknande saml. av Cassianus
Bassus (uppl. av H. Beckh, 1895). — Litt.: W. Gemoll,
”Untersuchungen über die Quellen der Geoponica”
(1883). W.N.
Geopsitt’acus, släkte bland groppapegojorna*.
Geopsykologi, den gren av psykologien, som
behandlar atmosfärens och jordskorpans
omedelbara inflytande på mänskligt själsliv. Som
viktiga faktorer anföras: vädrets växlingar,
klimat, lufttryck och luftelektricitet, temp.,
landskaps-former och -färger; ovisst med vad rätt. — Litt.:
W. Hellpach, ”Die geopsychischen Erscheinungen”
(I9i7)-
Georg, mansnamn, ytterst grek. Geo’rgios, av
georgos’, lantbrukare (till ge, jord, och besläktat
med ergon, verk, arbete). Härtill även det från Ity.
lånade Jörgen (Jörn) och sannolikt också Göran.
Georg, helgon, kristen soldat i den romerska
hären, led martyrdöden i Lydda-Diospolis, trol.
före Konstantin den stores tid. Många legender
ha knutits till G., deras apokryfa karaktär betygas
emellertid tidigt, t.ex. i den lundensiska ”Liber
daticus” från 1100-talet. Det mest populära
legendmotivet är G:s kamp mot draken från 1100—
1200-talen, som enl. Legenda aureas version är
följ.: åt en drake i Lydien offrades djur och
människor, slutl. skulle konungens egen dotter offras.
G. anländer, dödar draken samt omvänder folket,
blir sedan av konung Datianus halshuggen, sedan
även dennes gemål Alexandra blivit omvänd. G.
dyrkades tidigt i både den österländska och den
västerländska kyrkan; inom den förra kallas han
”den store martyren”, inom den senare
befordrades hans dyrkan av korstågen, han blev soldaters,
riddares och på 1200-talet Englands skyddshelgon.
Under den senare medeltiden räknades han till de
s.k. nödhjälparna och anropades mot sjukdomar,
i krig och krigsfara m.m. G. dyrkades allmänt även
i Norden. Medeltida svenska böner åkalla riddaren
Örjan (Göran) mot djävulen och onda
människor, mot bedrövelse och frestelse. Attribut:
fana med rött kors, drake; hans festdag, 23/4, har
emellertid hos oss ej spelat någon nämnvärd roll
som märkesdag, medan den i Finland är den
festligt präglade dagen för plöjningens, såddens el.
betesgångens början.
I konsten har motivet G. och draken ofta
behandlats. Åtskilliga synnerligen vackra
framställningar finnas också i Norden; i skulptur är Bernt
Notkes S:t Georgs-bild i Storkyrkan, Stockholm,
den mest bekanta — en av de ståtligaste
helgonbilder, som över huvud finnas —; i måleri finns
en vacker bild i Krämarkapellet i S:t Petri i
Malmö. Även efter reformationen avbildades G. ofta
i svenska kyrkor — så gott som det enda katolska
helgonet. G. utmärker här, liksom i litteraturen,
”den kristlige riddaren”. Alltjämt bibehåller sig
G:s strid med draken även i protestantiska länder
som en symbol för striden mot det onda; den har
som sådan upptagits av scoutrörelsen, som har
Georgs-dagen till högtidsdag. — Litt.: H.
De-lehaye, ”Les légendes grecques des saints
militai-res” (1909); C. S. Hulst, ”S:t George... in legend
and history” (s.å.); A. Krefting, ”S:t Michael und
S:t G.” (1937). — J. Roosval, ”Riddar S:t Göran”
(1919), ”Nya S:t Göranstudier” (1924). T.Sd;E.W.
Georg, furstar.
Baden-Durlach. Georg Fredrik (ty. Georg
Friedrich), markgreve (1573—1638), var
genomträngd av en djup evangelisk religiositet och
värvade därför 1622 till protestantismens försvar en
här, sedan han överlämnat regeringen till sin son.
Trots sin obestridliga militära duglighet blev G.
dock 26/4 1622 vid Wimpfen efter en hård kamp
slagen av Tilly. 1627 trädde G. som generallöjtnant
i dansk tjänst men förmådde ej vända lyckan utan
blev vid Heiligenhafen slagen av de kejserliga
under Schlick. G. levde därefter i stillhet i
Strass-burg. PS.
Brandenburg. Georg Vilhelm (ty. Georg
Wilhelm), kurfurste
(1595—1640),
efterträdde 1619 sin
fader Johan Sigismund.
Svag och föga
intresserad av
regeringsbestyren lät G.
växelvis påverka sig av sin
gunstling, katoliken
greve Schwarzenberg,
som ivrade för en
nära anslutning till
kejsaren, och av sin mor,
sin gemål och sina
protestantiska gehei-
— 534 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
