Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Vilhelm (kurfurste av Brandenburg) - Georg (hertig av Braunschweig-Lüneburg) - Georg Podiebrad (konung av Böhmen) - Georg (Jörgen, prins av Danmark) - 1. Georg I (konung av Grekland) - 2. Georg II (konung av Grekland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG
meråd, vilka tillrådde ett samgående med det
protestantiska partiet. I det hela hade dock
Schwar-zenberg övertaget, så mycket mer som G:s
svåger, Gustav II Adolf, både i Preussen och ännu
mer i Pommern allvarligt hotade Brandenburgs
intressen. Blott nödtvungen ställde sig G. 1631
på svågerns sida, 1635 slöt han åter fred med
kejsaren, och 1636 började han krig med
svenskarna. Då Brandenburgs krafter voro alldeles
otillräckliga, bragte kriget blott elände över landet.
Ständernas missnöje med styrelsen var också
stort, och det var ett tungt arv, som G. lämnade
åt sonen Fredrik Vilhelm. P.S.
Braunschweig-Liineburg. Georg, hertig (1582
—1641). överste i dansk tjänst under
Kalmarkriget ogillade G. sedermera Danmarks inblandning i
nedersaxiska kretsens angelägenheter och sökte
förgäves förena dess
furstar i en väpnad
neutralitet, varpå han
gick i kejserlig tjänst.
Restitutionsediktet och
katolikernas planer
på delar av hans ätts
besittningar förmådde
dock G. 1631 att som
general gå i svensk
tjänst, men han satte
sina egna intressen
före Sveriges och
uppträdde särsk.
efter Gustav Adolfs
död mycket
självstän
digt. Det ömsesidiga misstroendet hindrade det
fulla utnyttjandet av G:s seger vid
Hessisch-Ol-dendorf 1633, och 1635 biträdde G. freden i Prag.
1636 regerande furste av Calenberg närmade han
sig åter Sverige, då kejsaren ej ville återlämna
det viktiga Wolfenbüttel. 1639 slöt G. förbund
med Hessen-Kassel, och 1640 förenade sig hans
trupper med Banérs. Den handlingskraftige G:s
död var en förlust för Sverige och bidrog till den
svåra kris, som därefter inbröt för de svenska
vapnen. — Litt.: F. v. d. Decken, ”Herzog G. von
Braunschweig und Lüneburg” (4 bd, 1833—34). P.S.
Böhmen. Georg Podiebrad (tjeck. Jiri
z Podèbrad), konung (1420—71), härstammade
från en gammal böhmisk adelssläkt, anslöt
sig tidigt till det utrakvistiska partiet, blev
på 1440-talet dess ledare, ingrep 1448 i en
religionsstrid till husiternas förmån, besegrade 1450
sina motståndare och blev Böhmens regent (jfr
Ladislaus). G. valdes 1452 till gubernator,
styrde landet med klokhet och kraft, valdes 1458
till konung tack vare skickligt förvärvade
förbindelser inom Böhmen, vid kurian och i Ungern.
G:s välde vilade emellertid på lös grund. Det
stödde sig på sinsemellan oförenliga förpliktelser
till Böhmens husitiska folk och till den
romerska kurian. 1461 tvingades G. av folkstämningen
att helt bryta med Rom. Följden blev
diplomatisk isolering, som av grannarna, kejsaren,
Sachsen och Ungern, utnyttjades till G:s
nackdel. Upprepade krig, det svåraste mot Mattias
av Ungern, 1468—70, hotade G. med fullständig
undergång. Under sitt livs sista år lyckades han
dock trygga sin ställning i förbund med Polen
och Sachsen. — Litt.: A. Bachmann, ”Böhmen
und seine Nachbarländer unter G. von Podiebrad
1458—61” (1878). E.Lö.
Danmark. Georg (Jörgen), prins (1653—
1708), son till konung Fredrik III, polsk
tronkandidat 1673, deltog i skånska kriget 1675—79,
förmäld 1683 med Anna Stuart, dotter till dåv.
hertigen av York (Jakob II av England), erhöll 1689
titeln hertig av Cumberland och blev efter Annas
tronbestigning 1702 storamiral och generalissimus,
dock blott till namnet. Misstrodd som främling,
tafatt och världsfrånvänd, spelade han politiskt
ingen större roll.
England. Se nedan Storbritannien och Irland.
Grekland. 1) Georg I (nygrek. Georgios),
konung (1845—1913), urspr. prins Vilhelm av
Slesvig-Holstein-Sönderborg-Glücksborg, 2:e son
till sedermera konung
Kristian IX av
Danmark, valdes på
engelsk anvisning 1863
till hellenernas konung
och tillträdde s.å.
regeringen. I den inre
politiken framträdde
G. föga och styrde
så vitt möjligt
parlamentariskt, men
partimotsättningarna voro stora och fejderna
mellan partierna
bittra. 66 regeringar
avlöste varandra under
hans regering. Allvarligt hotades hans ställning
endast under militärdiktaturen 1909—10. Sistn.
år överlämnade han ministerpresidentposten till
E. Venizelos, varefter mer stabila förhållanden
inträdde. Utrikespolitiskt spelade G. en större
roll, icke minst till följd av de täta
ministerskiftena och till följd av sina utomordentliga
släktskapsförbindelser; han var svåger till
Edvard VII av England och Alexander III av
Ryssland samt sedan 1867 g.m. tsar Alexander
II:s brordotter Olga Konstantinova. I allm.
utövade han ett dämpande och fredligt inflytande
på den grekiska politiken samt sökte och
lyckades övervinna den nationella agitationen mot
Turkiet, bl.a. 1878 och 1880. Utbrottet av det
olyckliga grekisk-turkiska kriget 1897 kunde han
ej hindra. Icke desto mindre tredubblades under
G:s regering det grekiska statsterritoriet. Det
första förvärvet skedde redan 1864, då England
i samband med G:s tronbestigning ordnade
skyddsrepubliken Joniska öarnas anslutning till
Grekland; 1881 genomfördes en för Grekland
utomordentligt fördelaktig gränsreglering i
Thes-salien (se karta vid Balkanhalvön); trots
nederlaget 1897 erhöll Kreta 1898 autonomi och ställdes
under förvaltning av G:s yngre son Georg (se
nedan G.3), vilket förberedde öns förening med
Grekland. Ännu större vinster gav 1 :a
balkan-kriget 1912—13, vars frukter voro reellt vunna
men ej slutgiltigt bärgade, då G. vid intåget i
Saloniki 18/s 1913 föll offer för ett attentat. Han
efterträddes av sonen Konstantin I. B.
2) G e o r g II, konung (1890—1947),
Konstantin I:s son och Georg I:s sonson, avstängdes från
— 535 —
— 536 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
