Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Georg II (konung av Grekland) - 3. Georg (prins av Grekland) - 1. Georg Ludvig (kurfurste av Hannover) - 2. Georg II (kurfurste av Hannover) - 3. Georg III (kurfurste av Hannover) - 4. Georg IV (konung av Hannover) - 5. Georg V (konung av Hannover) - 1. Georg den skäggige (hertig av Sachsen) - 2. Georg (konung av Sachsen) - 1. Georg I (konung av Storbritannien och Irland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG
tronföljden samtidigt med att hans fader avsattes
i juni 1917. Då Konstantin I 1920 återvände,
återinsattes G. i sina rättigheter. Han deltog i
striderna i Mindre Asien och efterträdde fadern,
då denne i sept. 1922 åter måste avgå. Föreg.
år hade G. ingått äktenskap med prinsessan
Elisabet (f. 1894), dotter till Ferdinand I av
Rumänien. När de av Venizelos ledda republikanerna
vunno majoritet vid valen i dec. 1923, såg sig
G. nödsakad att lämna landet; i mars följ, år
avsattes han formellt av parlamentet. Han
vistades under exilen mestadels i London och förde
en förmögen privatmans liv. Efter general
Kon-dylis’ kupp 1935 anordnade rojalisterna en
folkomröstning, som gav stor majoritet för
monarkiens återinförande, och i nov. s.å. blev G. ånyo
Greklands konung (några mån. tidigare hade han
skilt sig från sin
gemål). Han försökte
iakttaga en
konstitutionell monarks
plikter och lät utlysa
nyval, men landet fick
ingen politisk ro. Följ,
år bemyndigade G. i
strid med
författningen general Metaxas
att regera utan
parlament, och denne tog i
aug. s.å. en storstrejk
till anledning att
upprätta diktatur. G.
förbehöll sig dock in-
flytande över utrikespolitiken, som blev snarast
probrittisk, trots Metaxas’ sympatier för det
nazistiska Tyskland. Vid Italiens angrepp mot
Grekland 1940 uppträdde G. föredömligt. Då
tyskarna 1941 krossade det grekiska försvaret,
begav han sig tillsammans med regeringen till
Kreta. Där jagades han av tyska
fallskärmssol-dater men undkom med hjälp av brittiska flottan.
Under återstoden av 2:a världskriget uppehöll
han sig i Egypten och England. Inom den
grekiska motståndsrörelsen uppstod en stark
republikansk strömning, och trots sin goda hållning
i kriget blev även G. personligen skarpt kritiserad,
då man höll honom i viss grad ansvarig för
Metaxas’ diktatur. Hans löfte, att folket fritt
skulle få avgöra författningsfrågan efter
befrielsen, tillfredsställde icke oppositionen, som till
slut genomdrev, att konungen över huvud taget
icke finge återvända till landet, förrän en
folkomröstning om statsskicket hade hållits. Den
nya striden om republik el. monarki avgjordes
praktiskt taget genom de allmänna valen i mars
1946, då det rojalistiska folkpartiet (populisterna)
jämte samverkande grupper vann absolut
majoritet. Även inom principiellt republikanska kretsar
hade man på gr. av kommunisternas aktivitet då
kommit att betrakta monarkien som ett medel
att undgå vänsterextremistisk diktatur, och sedan
en stor folkmajoritet i sept. s.å. hade uttalat sig
för konungens återvändande, anlände denne till
Aten och besteg tronen för 3:e gången. I april
1947 avled G. av hjärtslag, och då han icke hade
någon bröstarvinge, efterträddes han av sin yngre
bror, Paul L S.Br.
3) Georg, prins (f. 1869), 2:e son till Georg
I, föddes på Korfu, utbildades till sjöofficer i
Danmark och förde befäl över en eskader i
grekisk-turkiska kriget 1897. På förslag av ryske
tsaren, som G. 1891 räddat undan ett attentat
i Japan, blev G. under anslutning av England,
Frankrike och Italien 1898 utsedd till
överkommissarie på Kreta, vilket något minskade den
grekiska besvikelsen över det misslyckade kriget.
Då G:s projekt att införliva Kreta med Grekland
stötte på stormakternas motstånd och han
dessutom hade slitningar med kretensaren Venizelos,
avgick han 1906. P.Dhl
Hannover. 1) Georg Ludvig (ty. Georg
Ludwig), kurfurste (1660—1727), se nedan
Storbritannien och Irland 1).
2) Georg II, kurfurste (1683—1760), se nedan
Storbritannien och Irland 2).
3) Georg III, kurfurste, från 1814 konung
(1738—1820), se nedan Storbritannien och Irland 3).
4) Georg IV, konung (1762—1830), se nedan
Storbritannien och Irland 4).
5) Georg V, konung (1819—78), ende son av
konung Ernst August, blind sedan 1833, kom på
tronen 1851 och återställde 1855 författningen av
1840. G. var en obönhörlig motståndare till
Preussen och avsattes av Bismarck 1866, slöt
likväl 1867 med Preussen ett avtal, vari han
förbehöll sig en gottgörelse på 16 mill. thaler, vilket
avtal dock 1868 åter hävdes. — G. levde först
i närheten av Wien, senare i Frankrike. Hans
ende son var Ernst August (se Cumberland 3).
Sachsen. 1) Georg den skäggige (ty.
Georg der Bärtige), hertig (1471—I53ö). son till
hertig Albrekt och Sidonia Podiebrad, tillträdde
regeringen vid faderns död 1500. G. var känd
som en god regent
för sina länder. Hans
tvedräkt med den
er-nestinska linjen av
huset Wettin
bestämde dels hans
kejsar-trogna hållning i
Tysklands inre
politik, dels hans
fientlighet mot
reformationen. Han var ledare
för det katolska
partiet bland de
världsliga furstarna och en
av de drivande
viljorna vid tillkomsten av
fördraget i Dessau 1525. G. bekämpade Luther i
ett flertal skrifter, som också blevo av denne
besvarade. E.Lö.
2) Georg, konung (1832—1904), son till
konung Johan av Sachsen, deltog med utmärkelse i
krigen 1866 och 1870—71, generalfältmarskalk 1888,
efterträdde 1902 sin broder konung Albert och
efterträddes av sin son Fredrik August, Sachsens
siste konung.
Storbritannien och Irland. 1) Georg I (eng.
George), konung (1660—1727), som kurfurste av
Hannover Georg Ludvig, son till kurfursten
Ernst August och Sofia av Pfalz, dotterdotter till
Jakob I av England. Efter faderns död kurfurste
1698 erhöll han 1706 genom sitt giftermål grev-
— 537 —
— 538 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
