Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Georg I (konung av Storbritannien och Irland) - 2. Georg II (konung av Storbritannien och Irland) - 3. Georg III (konung av Storbritannien och Irland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG
skåpet Celle. När
hans gemål Sofia
Dorotea besvarade hans
äktenskapliga otrohet
med en
kärleksförbindelse med greve F. K.
v. Königsmarck, lät
G. upplösa
äktenskapet; hon inspärrades
på slottet Ahlden
(1694). Genom Act of
Settlement blev G. vid
drottning Annas död
1714 konung av
Storbritannien och Irland.
På gr. av de jakobitiska sympatierna hos
to-ries kom han att ge sitt stöd åt whigpartiet;
detta blev inledningen till det långa
whigväl-det till 1761. Nedtryckandet av det
jakobitiska upproret i Skottland 1715 bidrog att stärka
dynastien, som jämväl fick kvadruppelalliansens
stöd. Englands politik blev denna tid dess
ministrars. G. var ej obegåvad, i sin ungdom hade han
visat militär duglighet, men hans obekantskap med
språket och de inre förhållandena gjorde, att alla
inrikespolitiska frågor lämnades till ministrarna;
ej heller presiderade han i ministerkonseljen.
Härigenom fick hans regering stor betydelse för
utbildandet av den konstitutionella praxis. G:s
intressen lågo i Hannover; hans aktiva
hannoverans-ka politik resulterade i Bremens och Verdens
erövring 1719. Men fastän han noga höll sig till
whigpartiet, visade han en viss självständighet i valet
av ministrar. Hans säkerhet i omdömet om
personer kan ej förnekas. Englands politik leddes
under hans regering före 1721 av Stanhope och
Townshend, senare av Robert Walpole. Utom
sonen G.2) hade G. dottern Sofia Dorotea, g.m.
Fredrik Vilhelm I av Preussen och moder till
Fredrik II. — Litt.: W. E. H. Lecky, ”History
of England in the i8th century” (7 bd, 1892); J. &
J. H. MacCarthy, ”History of the four Georges”
(2 bd, 1905); L. Melville, ”The first George” (2
bd, 1908); J. E. Chance, ”George I and the Northern
war” (1909); H. M. I. Terry, ”A constitutional king,
George the first” (1927); W. Michael, ”England
under George I” (2 bd, 1936—39). P.Nm.
2) Georg II, den föreg:s son, konung (1683
—1760), kurfurste av Hannover. G. bröt 1717 med
fadern, uteslöts från hovet och trädde i förbindelse
med oppositionen. Dock innebar hans trontillträde
1727 icke något
systemskifte; Walpole
blev vid makten, till
dess han störtades av
parlamentet 1742 och
efterträddes av
Car-teret. G. var torftigt
begåvad och liksom
fadern okunnig om
landets inre
förhållanden. Detta jämte
fogligheten i hans
natur stabiliserade
parlamentets makt över
ministerutnämningen.
Endast under österrikiska tronföljdskriget, då
G. själv kommenderade den s.k. pragmatiska
armén och 1743 besegrade fransmännen vid
Dettingen, gjorde sig hans personliga
inflytande gällande. En storm restes mot hans
han-noveranska politik; Carteret, som understött
densamma, störtades 1744. G. tvangs att acceptera
bröderna Henry och Thomas Pelhams ministärer
och 1757 Pitt d.ä:s ministär. Englands politiska
kurs under följ, år är knuten till dessa namn,
icke till G:s. Dynastiens hannoveranska intressen
ha dock satt sina spår: Händel knöts till England,
och Englands politiska idéer funno i det 1737
grundade univ. i Göttingen en port ut till Tyskland.
G. var g.m. Karolina av Ansbach. Äldste sonen,
prins Fredrik av Wales, dog 1751; en annan son
var William Augustus, hertig av Cumberland. En
dotter, Louise, var g.m. Fredrik V av Danmark.
G. efterträddes av sonsonen G.3). — Litt: Se
föregående samt A. W. Ward, ”Great Britain and
Hanover” (1899); R. Lucas, ”George II and his
ministers” (1910). [P.Nm]B.
3) Georg III, konung (1738—1820),
kurfurste, från 1814 konung
av Hannover. Son till
prins Fredrik av
Wales (d. 1751)
efterträdde G. 1760 sin
farfader, Georg II. G. var
i mycket sina båda
företrädares motsats;
han var uppfostrad till
engelsman, och med
honom smälte
dynastien samman med
landet; han var varmt
religiös, puritansk i sina
seder. Vid det
oppositionella prinshovet, där
G:s moder Augusta av Sachsen-Gotha utövade ett
stort inflytande över honom och Bute spelade en
ledande roll, kom G. under inflytande av
Boling-brokes idéer om en stark kungamakt över
partierna; detta blev bestämmande för G:s politiska
gärning. Begagnande sig av upplösningstendenserna
i whigoligarkien och reaktionen mot krigspolitiken
lyckades G. med Butes hjälp störta Pitt d.ä. 1761.
Bute blev ledande minister och avslöt freden i
Paris 1763. Genom att praktisera det av
whigpartiet fulländade systemet med valköp och mutor
lyckades G. i underhuset bilda en kungatrogen
majoritet ledd av en krets, ”konungens vänner”,
till vilken de gamla tories slöto sig. Härvid var
Lord Holland hans handgångne man. Sedan G.
efter den impopuläre Butes avgång 1763 gjort flera
misslyckade försök att sämjas med de gamla
whig-ledarna Grenville, Rockingham, Pitt och Grafton
som premiärministrar, kände han sig 1770 stark
nog att lägga regeringen i händerna på sin
förtrogne, toryledaren Lord North, vilket innebar, att G.
själv övertog styret. G. var ytterst plikttrogen;
han övervakade dag för dag icke blott politikens
riktlinjer utan även dess minsta detaljer; hans
arbetsförmåga var utomordentlig. G:s politiska
system innebar icke formellt någon nedbrytning av
underhusets makt, det vilade på dess förtroende;
praktiskt sett var han genom sina noggranna
in
— 539 —
— 540 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
