Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geosynklinal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOSYNKLINAL
luta mot varandra), av J. D. Dana (1873)
i anslutning till J. Hall (1859) präglad beteckning
för ett relativt smalt men långsträckt, trågformigt
bäcken, ur vilket vid jordskorpans tangentiella
sammanpressning och veckning en bergskedja*
småningom uppstår och införlivas med
landmassorna. Geosynklinalbegreppet är därför av
grundläggande betydelse för bergskedjeforskningen. De
äkta g. ha vanl. en längd av tusentals kilometer,
stundom ha de sträckt sig runt hela jorden. De
betingas av en under långa geologiska tidrymder
fortgående långsam sänkning el. nedböjning av
jordskorpan, som längs dessa zoner synes äga
ovanligt stor vekhet. Förkastningsrörelser spela
därvid en underordnad roll. I regel kommer vid
sänkningen jordytan under havsytans nivå, och
bäckenet blir ett långsträckt innanhav.
Sänkningen försiggår vanl. så långsamt, att den
samtidigt fortgående ackumulationen av sediment
håller nära samma takt och sedimenten sålunda
huvudsaki. bli grundvattensbildningar, ss.
sandstenar, leror, märglar och kalkstenar, under det
att djuphavssediment äro relativt sällsynta.
Sänkningen sker icke likformigt utan avbrytes tidvis
genom lokalt stillestånd el. höjning, som i
lagerföljden kommer till uttryck i form av
konglomeratbildningar el. diskonformiteter.
Sedimentmassorna, som sålunda anhopas i g., nå ofta
mycket stora mäktigheter, ett 10-tal km el. mera.
Men vanl. har sedimentanhopningen skett
olikformigt, så att, medan sedimentationen inom en
del av geosynklinalzonen fortgått, andra delar
icke berörts därav, andra åter undergått
denuda-tion. — Den starka nedböjningen och tänjningen
av jordskorpan inom en g. underlättar uppkomsten
av spricklinjer, längs vilka lavor kunna upptränga
från djupet. Basiska och ultrabasiska eruptiv,
spilitiska och intermediära lavor jämte tuffer och
agglomerat (o f i o 1 i t e r) äro sålunda
synnerligen vanliga samtida bildningar i de
geosynkli-nala lagerföljderna.
Genom i längsriktningen förlöpande ökedjor
el. trösklar (g e a n t i k 1 i n a 1 e r*), vilka ant.
uppstått redan vid g:s anläggning och senare
tillväxa el. bildas i samband med g:s begynnande
sammanpressning, uppdelas denna i flera
delbäcken. Dessa besitta ofta speciella särdrag betr,
sedimentutbildning och fauna. Den begynnande
deformationen och geantiklinalbildningen medför
en intensifiering av sedimentationen och
uppträdandet av mäktiga formationer av fossilfattiga
gråvackor, sandstenar, lerskiffrar och
konglomerat (f 1 y s c h) i den geosynklinala lagerföljden.
De g., ur vilka de stora bergskedjesystemen
av alpin typ framgått, bruka benämnas o r t
o-geosynklinaler (”äkta” g.). De uppträda
dels längs randen av ett kontinentblock,
gränsande mot ett oceanblock (t.ex. de östasiatiska
ökedjorna, den nordamerikanska kordillerazonen,
Anderna), dels mellan tvenne kontinentblock,
mediterrana g. (Alperna, Himalaya).
Sålunda utvecklades den skandinaviska fjällkedjan
ur en i sen prekambrisk tid anlagd g., som från
Spetsbergen sträckte sig över Skandinaviens v.
del och vidare över Skottland och England.
Under eokambrium, kambrium, ordovicium och silur
anhopades där mäktiga sedimentformationer.
De
formationen av g. började i ordovicium, och
bergs-kedjebildningen var avslutad i slutet av
silurpe-rioden. En annan, hela Eurasien genomdragande,
mångförgrenad g. var den, ur vilken altaiderna,
inkl. Mellaneuropas variskider, uppstodo efter en
lång och komplicerad utveckling under devon,
karbon och perm. Ännu en annan anlades under
permisk tid s. om den variskiska
bergskedjezo-nen, sträckande sig från v. delen av
Medelhavs-regionen österut över Persien, n. Indien och
Nederländska Indien. Detta mäktiga, ekvatoriala
geosynklinalhav kallas Te t hys; det skilde
under den mesozoiska eran den tidens eurasiska
landmassor från s. halvklotets
Gondwanakonti-nent. Tethys försvann först under
tertiärperio-den, då av dess sammanveckade sediment och
fundament Alperna, Karpaterna, Balkankedjorna,
Kaukasus, Himalaya och övriga kedjor,
tillhörande den mediterrana bergskedjezonen, bildades.
Som miogeosynklinal el.
marginaldjup betecknas en yngre g., vilken i regel
uppstår längs den ursprungliga ortogeosynklinalens
rand, sedan denna redan sammanveckats. Dyl.
miogeosynklinaler äro vanl. asymmetriskt
byggda, begränsade längs ena sidan av en bergskedja,
längs den andra av en ofta låglänt kontinentyta.
Depressionens största djup och den kraftigaste
sedimentationen äro lokaliserade närmare den
förra, och sedimenten äro här ofta mer el.
mindre kraftigt veckade. Av denna art var den
långsträckta depression, som efter den oligocena
veckningen uppstod längs Alpernas nordrand och
i vilken under miocen från de nybildade
kedjorna härrörande detritus (m o 1 a s s) anhopades
till ställvis 3,000 m mäktighet. Av samma art
är även det indogangetiska bäckenet längs
Himalayas sydrand med en längd av o. 2,500 km
och en bredd av 140—450 km, inom vilket under
miocen och pliocen de huvudsaki. fluviatila
siwa-lik-sedimenten avlagrades med en mäktighet av
5,000—6,000 m framför kedjans rand.
Även inom bergskedjezonerna uppträda som
yngre bildningar bäcken, till utsträckningen
stundom jämförbara med miogeosynklinaler men vanl.
relativt korta och av oval form. I dessa
inter-montana bäcken äro stundom enorma
sedimentmassor på kort tid anhopade, så t.ex. San
Joa-quinbäckenet i Kalifornien, där under miocen
en mer än 5,000 m mäktig lagerföljd av till stor
del marina sediment avlagrades och under pliocen
ytterligare 6,000 m.
Som parageosynklinaler betecknas
stundom bäcken, vilka i mots. till
ortogeosynkli-nalerna uppträda inom kontinentblock. Jämförda
med de stundom världsomspännande
ortogeosyn-klinalerna äro de mera lokala bildningar av oval
el. oregelbunden form och överskära ofta
existerande tektoniska ledlinjer. De ge icke upphov
till bergskedjor. Typiska ex. på g. av denna
art äro Nord- och Mellaneuropas
mesozoiska-tertiära bäcken, t.ex. Parisbäckenet i Frankrike.
Detta anlades i början av jura, och sänkningen
har sedan med avbrott fortgått, så att bäckenets
fundament nu ställvis ligger på ett djup av mer
än 1,500 m. Även de ovan nämnda
miogeosyn-klinalerna och intermontana bäckenen äro av
parageosynklinal art. E.Nn.
— 555 —
— 556 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
