Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germaner - Germania, Germanien - Germania (tidning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid vår tideräknings början varit deras,
medförde folkvandringen stora vinster. Förbindelser med
de utvandrade germanfolken blevo livligare än
förut med romarna; fornfynd ådagalägga, att
kulturen och rikedomen även så långt i n. som i
Skandinavien stigit till betydande höjd. Det är
denna tid, som i Nordens fornhistoria på gr. av de
rika guldfynden rent av kallas ”guldåldern”. En
grekisk hävdatecknare från 500-talets mitt anser sig
t.o.m. om Nordens invånare kunna säga, att de i allt
likna vanliga människor, d.v.s. söderns
germaniserade folk.
Emellertid följde efter folkvandringens
glänsande skede en svaghetsperiod för g. Under 500- och
600-talen trängde slaverna fram och nådde i v.
fram till Elbe och Saale. Böhmen miste sin
germanska befolkning — denna drog till Bayern —
och erhöll i stället slavisk. De germanska rikena
i Afrika och Spanien, vilkas germanska element
av deras arianska religion för en tid räddats från
assimilering av den vida talrikare icke germanska,
katolska befolkningen, gingo under i strider mot
det östromerska riket och med araberna. De olika
riksbildningarna i Frankrike samt langobarderna i
Italien, vilka efter östgoternas kuvande av Östrom
554 som en folkvandringens eftertrupp på
560-talet tågat till Italien, gingo under tiden 500—800
upp i det frankiska riket. Inom detta förblev
endast den ö. delen germansk. Se härtill och till
den förut skildrade utvecklingen vidstående karta.
Omkr. 800 e.Kr. voro g. — enstaka folkspillror,
ss. krimgoterna*, undantagna — bosatta allenast i
Skandinavien, v. Tyskland, Nederländerna, n.ö.
Frankrike och s.ö. England; i sistn. område voro
dock g. stadda på ständig frammarsch och
angelsaxarnas område växte på bekostnad av
Britanniens äldre befolkning. Denna process fortsatte
under senare medeltid och nyare tid, då den
engelska politiken gentemot Skottland och Irland
medförde, att dessa länder till stor del
germaniserades. De från Norden utgående vikingatågen*
inneburo en helt ny germansk expansion: nordiska
småriken och kolonier kommo till stånd i bl.a.
Irland, Skottland, ögrupperna n. därom, Island,
Grönland, n. Frankrike och Ryssland, men de
germanska inslagen voro i regel obetydliga och
assimilerades. Kolonisationen av Island var den enda
större bestående vinsten av denna expansion.
Viktiga resultat fick den medeltida tyska
kolonisationen österut, som, förberedd under 900-talet,
fr.o.m. 1100-talet ledde till att den tyska östgränsen
förflyttades från Elbe-Saale långt ö. om Oder.
Schlesien, Brandenburg och Pommern
förtyskades sålunda helt, likaså Ostpreussen. Vid
Weichsels mynning och i de baltiska länderna voro
herreklassen och städernas befolkning tyska. I
Böhmen tillväxte fr.o.m. 1300-talet det tyska
befolkningsinslaget starkt. Spridda tyska kolonier
och kolonisationsområden av större el. mindre
omfattning på olika håll i ö. Europa voro andra
resultat av den österut riktade tyska
expansionen. 2:a världskriget kom att beteckna det
första kraftiga bakslaget för denna genom
århundraden pågående rörelse och medförde icke
blott att tyska folkminoriteter försvunno utan
även att områden, som sedan medeltiden varit
rent germanska, miste denna egenskap. Från
Sydtyrolen återbördades redan före krigsutbrottet
ett stort antal tyskar. Efter avslutandet av den
tysk-ryska vänskapspakten 1939 återvände
huvuddelen av tysk-balterna i Estland, Lettland
och Litauen till Tyskland. 1940 kom turen till
Bessarabiens och vissa andra områdens s.k.
folktyskar att bryta upp från sina gamla
boplatser. Nederlagen 1944—45 och händelserna
därefter påskyndade och ökade tyskarnas
förflyttning och flykt västerut. Ostpreussens, Schlesiens
samt ö. Brandenburgs och ö. Pommerns kompakt
tyska befolkning samt Polens tyska minoritet
begåvo sig, frivilligt el. tvingade, västerut och
vistas till stor del under ytterst svåra
förhållanden i v. Tyskland. De s.k. sudettyskarna
utdrevos ur Tjeckoslovakien, liksom tyska
minoriteter från andra av östblockets länder.
Folkförflyttningarna* voro så omfattande, att Polens
de facto och Tjeckoslovakiens även de jure
fastställda gränser mot Tyskland nu i stort sett utgöra
g:s östgräns. — Till den tyska expansionen i ö.
utgör svenskarnas medeltida framträngande över
Östersjön och bosättning främst i Finland en
parallellföreteelse i liten skala. Även för dess
resultat har 2:a världskriget haft betydelse
(estlandssvenskarnas återvändande till Sverige). För
g:s nuv. utbredning och maktområde ha dessa
österut riktade företag över huvud dock spelat en
underordnad roll, om de jämföras med expansionen
över haven. Denna har utgått från Nederländerna
och England och har, främst tack vare
anglosaxarnas insatser, lett till att g. fullständigt
dominera bl.a. Nordamerika, Sydafrika och Australien.
— Litt.: F. Dahn, ”Die Könige der Germanen” (12
bd, 1866—1911); O. Seeck, ”Geschichte des
Untergangs der antiken Welt” (6 bd, 1909—21); A.
Dopsch, ”Wirtschaftliche und soziale Grundlagen
der europäischen Kulturentwicklung aus der Zeit
von Cäsar bis auf Karl den Grossen” (2 bd,
1918—20); L. Schmidt, ”Allgemeine Geschichte der
germanischen Völker bis zur Mitte des 6.
Jahrhunderts” (1909), ”Geschichte der germanischen
Frühzeit” (1925); S. Bolin, ”Romare och
germaner” (1927); T. E. Karsten, ”Die Germanen”
(1928); B. Collinder, ”The name Germani” (i
”Arkiv för nord. filologi”, 59, 1944).
B.
Germa’nia (lat.), Germanien, d.v.s.
germanernas land: Tyskland; i sht i konsten som
personifikation av Tyskland under bilden av en
valkyrjelik kvinna. — G. var romarnas benämning
på det område, vilket sedan Kr.f. beboddes av
germaner. Sedan Augustus’ plan att erövra landet ö.
om Elbe misslyckats, indelades G. i prov. G. — det
av romarna erövrade landet v. om Rhen — samt
G. ma’gna — det fria, oavhängiga Germanien. I och
med den romerska expansionen under 1:a årh. e.Kr.
flyttades gränsen mellan prov. G. och G. magna
något åt ö. Efter år 90 räknade man två prov. G., G.
super’ior i s. och G. infer’ior i n. — G. är den
traditionella benämningen på Tacitus’ berömda
skrift om germanerna.
B.
Germa’nia, tysk tidning, som utkom i Berlin
med 2 nr varje vardag. G. grundades 1870 som
organ för Berlins katoliker men blev snart
huvudorgan för det ultramontana Zentrumpartiet, vilken
ställning den vid sidan av ”Kölnische Volkszeitung”
intog till det nationalsocialistiska makttillträdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
