Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Getdjur - Getdoning - Geter - Getfikonträd - Getfot - Getingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GETINGAR
nans juver är försett med endast 2 spenar.
Pälsen är tät med ullig bottenfäll. G. förekomma
i Europa, Asien, Amerika och n. Afrika. Till
g. räknas fårsläktet, manfåret, getsläktet och
halvgetter. H. W.
Getdoning, en speciell typ av kälkar, som
användes vid timmerkörslor, särsk. i n. Sverige, och
består av en framkälke (stötting el. bock),
huvudsaki. avsedd för styrningen, och en
kraftigare bakkälke (g e t), som uppbär huvudparten av
lassets tyngd; bägge kälkarna ha kraftiga
”uteliggare”. — Jfr Timmerdoning.
Geter (lat. gefae, grek. get’ai), trakiskt folk, i
forntiden bosatt i ung. nuv. Transsylvanien,
Rumänien och n. Bulgarien; dess grannar i n. voro de
stambesläktade dakerna. G. framträda första
gången i historien i samband med Dareios I:s
fälttåg mot skyterna 513 f.Kr. De kommo
sedan under det stora odryserriket och
brag-tes i löst beroende av Makedonien 335 f.Kr.
I beroende av romarna kommo de 29 f.Kr.
genom M. Licinius Crassus; de förenades med
det odrysiska klientelriket. G:s fulla införlivande
med det romerska riket ägde rum först under
kej-sar Claudius (46 e.Kr.). — Enl. egen uppgift har
Ovidius författat en dikt på g:s (till den trakiska
språkfamiljen hörande) språk, som han lärde
känna under sin landsflykt i Tomi vid Svarta havet;
dikten har gått förlorad, en oersättlig förlust för
språkvetenskapen. C.F.
Getfikonträd, se Ficus.
Getfot, tekn., se Stämjärn.
Getingar, Ves’pidae, fam. av underordn.
gadd-steklar, utmärkt i sht genom njurlika fasettögon
och de i vilan genom ett längsveck hoplagda
framvingarna. Kroppen är hos alla svart med
gula teckningar. De indelas i 2 grupper: sociala
g. och solitära g.
De sociala g. leva i samhällen, som bestå av
hannar, honor och s.k. arbetare, vilka sista endast
genom sin mindre storlek kunna skiljas från
honorna. Samhällena grundläggas på våren av
övervintrade befruktade honor och äro i den
tempererade zonen endast i-åriga. Honan utför i början
ensam allt arbete: bygger boet, matar ynglet m.m.
Under första tiden framkomma uteslutande
arbetare och först på eftersommaren och hösten även
hannar och honor. När vinterkylan börjar, dö
hannarna och arbetarna, och de befruktade nya
honorna uppsöka en skyddad plats till vinterkvarter.
De sociala g. förete sålunda en med humlorna nära
överensstämmande livscykel. — G:s bon
sammansättas av vågrätt liggande cellkakor, bildade
av ett enkelt lager 6-sidiga, vertikalt ställda
celler, med nedåt riktade mynningar och alla
avsedda att hysa ynglet. Allteftersom samhället
tillväxer, byggas nya
(i Sverige oftast
intill 4—6) cellkakor
nedanför de äldre,
alla sammanhållna
genom vertikala
strävpelare. Hos släktet
Vespa omgivas
kakorna av ett
stundom flerdubbelt, tunt,
Bålgeting.
men segt och fast, oftast
ballongformigt hölje,
som på undre sidan är
försett med en öppning.
Byggnadsmaterialet till
boet i dess helhet
utgöres av en vanl.
gråaktig trämassa, som g.
förfärdiga genom att
gnaga av trä, tugga
detta fint och blanda
det med saliv.
Larverna, som äro vita och
fotlösa, matas med
infångade och
söndertuggade insekter, i sht
flugor. — De
fullbilda-de g. livnära sig mest
av söta växtsafter, men
även av blod och
köttsaft t.ex. i slakterierna.
— Den svenska faunan
räknar 9 arter, av vil-
ka 8 tillhöra släktet Vespa. Störst är V. cra’bro,
bålgetingen, vars hona blir ända till 35
mm lång; den bygger helst i ihåliga träd och
murhål. De allmännaste arterna äro V. vulgaris, V.
germa’nica och V. rufa, som alla bygga i jordhål
(gamla sork- och mullvadsbon). Fritt på någon
trädgren el. i buskar upphängda bon byggas av
V. med’ia, V. norve’gica och V. silves’tris-, hos V.
media mäter det ända till 1,5 dm och däröver i diam.
En av våra svenska arter, V. austri’aca, som saknar
arbetare, bygger inga bon utan snyltar hos V. rufa.
— Ett getingsamhälle kan på våra nordliga
breddgrader innehålla högst ett par tusen individer men
i sydligare trakter långt flera. — G:s styng äro
synnerligen smärtsamma (mest gäller detta om
bålgetingens) men dock i allm. ofarliga.
Känsligheten för getingstyng är dock olika hos olika
människor. överkänsliga människor kunna få ganska
svåra chocker av ett styng, men därvid spelar
giftverkan underordnad roll. Om giftet kommer direkt
in i större blodkärl el. känsligare kroppspartier
träffas, kunna dock i sällsynta fall allvarliga
komplikationer uppkomma. Om g. ej oroas, sticka
de sällan. Gadden saknar hullingar och stannar
därför ej kvar i såret efter stinget. —
Liksom hos andra i samhällen levande insekter
finnas även hos g., i sht de i jorden boende, en
hel del andra insekter, ss. fluglarver av släktena
Volucell’a och Fann’ia, vilka torde leva av avfallet
i boet. En svår skadegörare, som uppäter
geting-larverna, är däremot larven av den i Sverige
sällsynta skalbaggen MetaVcus paradox’us. — I
tropikerna finnas många arter med märkliga och
från våra nordiska mycket avvikande bon.
Släktet Poly’bia t.ex., som finnes i Brasilien, bygger
ända till meterlånga bon, och dess samhällen
fortleva i många år samt utsända svärmar liksom
tambiet. Anmärkningsvärt är också, att dessa g.
samla honung och bevara den i sina celler.
De solitära g. leva ej i samhällen. De
sakna arbetare, och en ensam hona har här att
verkställa allt arbete med byggandet av cellerna och
uppfödandet av ynglet. Dessa g. äro mindre och
spensligare byggda än de sociala med en kropps-
— 613 —
— 614 —
Vespa vulgaris. Hanne och
därunder hona och
arbetare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
