Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giga (sjöväsen) - Gigantaeus - Giganter - Gigantisk - Gigantism - Gigantomakien - Gigantopteris - Gigantosaurus - Gigantostraca - Gigartina - Gigartinales - Gigas - Gigas, Emil - Gigasform - Gigas librorum - Gigel, gigelsärt - Gigg (åkdon, båt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIGG
råns mitt (till buken), numera till råns ändar
(till noekarna); gigning utföres även vid tillfällig
segelbärgning: dämpa segel. Jfr Gårding.
Gigantaeus [-te’us], -a, -um (av grek. gig’as,
jättestor; ofta felaktigt uppfattat som gigan’teus),
vanligt artnamn på djur och växter, som äro mycket
stora i jämförelse med sina anförvanter.
Gigan’ter (grek. gig’antes), grek, myt., hos
Ho-meros ett gudabefryndat (men dödligt) folk av
vilda jättar, enl. Hesiodos söner av Gaia, vilken
tänktes befruktad av den stympade Uranos’ blod.
Forntidens diktning och konst ha i sht behandlat
striden mellan gudar och g.
(gigantomaki-e n), ett motiv, som återfinnes t.ex. i den
nordiska mytologiens sagor om asarnas strider med
jättarna. Uppstaplande på varandra bergen Ossa,
Pelion, Oita m.fl., stormade g. Olympen,
beväpnade med trädstammar och klippblock. I striden,
oftast förlagd till de flegreiska fälten, deltog på
gudarnas sida även Herakles, enär segern enl. ett
orakelspråk endast kunde vinnas med en dödligs
hjälp. Efter gudarnas seger begrovos vissa av g.
under berg och öar (Alkyoneus under Vesuvius,
Enkelados under Etna, Polybotos under Nisyros),
vilkas vulkaniska verksamhet sattes i samband
därmed. Berömdast bland den bildande konstens
framställningar av gigantomakien är frisen på
Zeusaltaret i Pergamon, där åtskilliga av g. ha
den först i hellenistisk tid utformade gestalten av
människor med ringlande ormkroppar i st.f. ben.
— Litt.: M. Mayer, ”Die Giganten und Titanen in
der antiken Sage und Kunst” (1887). Hj.S.
Gigan’tisk [el. j-], jättestor.
Gigantism’ [el. j-], fysiol., symmetrisk jätteväxt,
orsakad av överproduktion av vissa för tillväxten
viktiga hormoner. Jfr Akromegali.
Gigantomaki’en (grek, gigant omaki’a, eg.
jättestriden), se Giganter.
Gigantop’teris, fossilt släkte, sannolikt
tillhörande fröormbunkarna,
med två slags blad:
dels normala, stora,
pardelade, dels till
klängen omvandlade,
angivande lianartat
växtsätt. G.
förekommer huvudsaki. i
Östasiens permiska
avlagringar, för
vilka gi g a n t o p t
e-risfloran är
utmärkande, men har
träffats även i s.
USA. I Manchuriet
synes
gigantopteris-floran ha blandats
med den nordliga
angarafloran,
tydande på en senpermisk
sammansmältning
mellan
Angarakon-tinenten och siniska
blocket. G.R.
Gigantosaurus [-äu’-], ett släkte utdöda
skräcködlor, av vilket en art av 14—15 m längd
anträffats i Tanganyikaterritoriet.
Gigantos’traca el. Eurypter’ida, fossil leddjurs-
ordn. av klassen
Me-rostom’ata. G. ha en
långsträckt, med ett
kitinöst hudskelett
betäckt kropp,
bestående av en främre
sköld
(cephalotho’-rax) jämte 12
efterföljande abdominal-segment och
stjärtfena (telson).
Fram-kroppen har vanl. 2
stora sidoställda
fasettögon och 2
me-diana punktögon,
möjl. även ventrala
ögon, samt på
undersidan kring
munöppningen i regel 6
par extremiteter, av
vilka det första bär
klosaxar
(chelice-rer; Merostomata och
spindeldjur samman-
föras till Chelicera’ta), följ. 4 par äro
gång-fötter, sista paret är simfötter. De 6 främre
abdominalsegmenten ha på undersidan platta,
gälbärande bihang. Flera släkten, bland vilka
Pte-rygo’tus och Euryp’terus, med talrika arter ha
beskrivits. Vissa arter nå en längd av minst 180 cm
och äro därmed de största kända leddjuren. G.
torde övervägande ha varit sötvattensformer, som
mera tillfälligt uppträdde i havet. De förekomma
i paleozoiska avlagringar av olika åldrar, dock
särsk. i sådana från silurperiodens yngre del. Jfr
Beltina. G.R.
Gigartfna, släkte av ordn. Gigartina’les med
arten G. mamillo’sa, plattad och gaffelgrenad liksom
den närstående Chondrus crispus men med
cysto-karpier på särskilda, kortare grenar. Se Karagen.
GigartinaTes, ordn. av rödalgerna, omfattande
släktena Gigarti’na och Chondrus.
Gig’as (lat., jätte), artnamn på växter och djur,
som äro ovanligt stora el. åtm. större än sina
anhöriga.
Gigas, Emil, dansk biblioteksman (1849—1931),
dr phil. vid Köpenhamns univ. 1883 (”Grev
Ber-nardino di Rebolledo”), assistent vid Det
konge-lige Bibliothek 1883, bibliotekarie 1907—15. Bland
G:s skrifter märkas ”Katalog over Det Store
Kon-gelige Bibliotheks Haandskrifter vedrörende
Norden” (3 bd, 1903—15), ”Litteratur og Historie” (3
bd, 1898—1908) m.fl. litteraturhistoriska arbeten.
Gigasform, ärftl., kallas en sådan organism, som
på gr. av ett förhöjt (vanl. fördubblat)
krorhosom-antal i cellkärnorna utmärkes av mer el. mindre
utpräglade jätteegenskaper. De ökade
dimensionerna bero väsentligen på ökad cellstorlek. En
bekant g. är den s.k. jätteaspen. Denna är
auto-triploid, d.v.s. har 50% högre kromosomtal än
vanliga aspar.
Gig’as libro’rum, se Djävulsbibeln.
Gigel, g i g e 1 s ä r t, äldre benämning på
ärtväxter med gula blommor. Namnet avser eg.
käringtand men användes även om ängsvialen.
Gigg (eng. gig, av osäkert ursprung). 1)
En-spänt, med två höga hjul försett åkdon för 2
— 669 —
— 670 —
Gigantopteris nicotianaefolia.
Rekonstruktion av dels
vanliga, dels till klätterorgan
ombildade blad.
Rekonstruktion av Eurypterus
remipes från yngre silur i
USA.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
