Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gille - Gille, 1. Jacob - Gille, 2. Theodor - Gille, 3. Nils - Gille, Philippe - Gilleleje - Giller - Gillesocialism - Gillesoffer - Gillestuga - Gillet, Louis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GILLET
riksdag 1544. Redan tidigare hade emellertid
Gustav Vasa vidtagit omfattande indragningar av
gillegods. — Under senare tider har ordet g. i
Sverige kommit till användning som benämning
på sällskapliga sammanslutningar av olika slag,
t.ex. sådana, som bildats i en del större städer
av personer från samma landskap (Smålands g.
o.s.v.). Det användes även ofta i betydelsen
gästabud, kalas; jfr de vanliga sammansättningarna
dryckes-, dans-, skörde-, yste-gille. — Litt.: W.
E. Wilda, ”Das Gildenwesen im Mittelalter” (1831);
H. Hildebrand, ”Medeltidsgillena i Sverige” (i
”Historiskt bibliotek”, 3, 1877); M. Pappenheim, ”Die
altdänischen Schutzgilden” (1885); C. Gross, ”The
gild merchant” (2 bd, 1890); K. Hegel, ”Städte und
Gilden der germanischen Völker im Mittelalter”
(2 bd, 1891); ”Småstycken på fornsvenska”, ser. 1
och 2, utg. av resp. G. E. Klemming och R. Geete
(1868—1916); A. Bugge, ”The earliest guilds of
Northmen in England, Norway and Denmark” (i
”Sproglige og historiske afhandlinger viede Sophus
Bugges minde”, 1908); O. v. Friesen, ”Historiska
runinskrifter” (i ”Fornvännen”, 1911); F. de Brun,
”Anteckningar rörande medeltida g. i Stockholm”
(i ”Samfundet S:t Eriks årsb.”, 1917); I. Collijn,
”Handlingar rörande Helga lekamens g. i
Stockholm”, 1—4 (1921—23); N. Ahnlund, ”Medeltida
g. i Uppland” (i ”Rig”, 1923); A. Schück, ”Studier
rörande det svenska stadsväsendets uppkomst och
äldsta utveckling” (1926); A. Etzler, ”Sancte
ör-jens g.” (i ”Med hammare och fackla”, 3, 1931);
G. Schmoller, ”Die älteren. deutschen Kaufgilden
und die der Nachbarländer” (i ”Schmollers
Jahr-buch für Gesetzgebung”, 42, 1918); M. Weider,
”Das Recht der deutschen Kaufmannsgilden des
Mittelalters” (i ”Untersuchungen zur deutschen
Staats- und Rechtsgeschichte”, 141, 1931). A.Er.
Gille. 1) Jacob Edvard G., tonsättare (1814
—80), notarie i bokauktionskammaren och
organist i katolska kyrkan i Stockholm. Bland G:s
många, ganska kunnigt gjorda men täml.
andefattiga verk märkas främst 9 mässor och andra
kyrkliga körverk, orkester- och kammarmusik
samt teoretiska arbeten. G. är en av de svenska
representanterna för cecilianismen.
2) Vilhelm Theo do r G., den föreg:s bror,
skådespelare, teaterdirektör (1816—69). G. började
sin teaterbana vid Pierre Delands sällskap, som
han tillhörde till 1842. Han var sedan anställd
vid Nya teatern i Stockholm 1842—44 och vid
Kungl. teatern 1844—45. Härefter bedrev han med
kortare avbrott teaterverksamhet i landsorten, dels
för egen räkning och dels i kompanjonskap med
Lars Erik Ellforss.
3) Nils Jacob G., industriman (f. Vi 1887),
bergsingenjör 1912, Jernkontorets stipendiat s.å.,
ingenjör vid Sandvikens jernverks ab. 1913,
ingenjör vid ab. Åbjörn Anderson, Svedala, 1917,
disponent och verkst. dir. vid See fabriks ab.,
Sandviken, Sandvikens dissousgas ab. och Djupdals
ab., Sandviken, sedan 1928. G. har företagit ett
flertal studieresor utomlands i bl.a. USA och
Ryssland. Han har publicerat ett flertal uppsatser om
gjuteriteknik, värmebehandling av stålrör m.m.
Gille [zill], Philip pe Émile Franqois, fransk
teaterförfattare och kritiker (1831—1901), har
skrivit åtskilliga opera- och operettexter, flera med
musik av Delibes, bl.a. ”Lakmé” (1883; sv. övers.
1889), Massenets ”Manon” (1884; sv. övers. 1916).
G. utgav även flera saml. konst- och
litteraturessäer.
Gillele’je, fiskläge och livligt besökt badort
på Själlands kattegattskust; 1,890 inv. (1945).
Ändpunkt för järnvägarna från Hilleröd och Helsingör.
Giller, för djurfångst avsedd inrättning, vanl. i
form av en uppgillrad tyngd, som nedfaller på det
under densamma befintliga djuret, då
gilleranord-ningen vidröres. Man skiljer mellan stockgiller
el. läm, flake och bås. Alltefter djuret, för vilket
det utsättes, benämnes det harstock, ekorrläm,
räv-läm, fågelflake, lobås o.s.v. Stocken el. lä
m-m e n är det enklaste g. och består av en på lut
stående stock, som nedfaller och fastklämmer el.
dödar djuret (se ill. vid Djurfångst). Om man, för
att kunna täcka över en större yta, sammanfogar
flera stockar el. bräder medelst tvärslåar, uppstår
en f 1 a k e. B å s är en flake med sidorna
inklädda som en kreatursspilta. — Gillermekaniken
varierar efter djurens vanor och uppträdande. Den
utgöres vanl. av flera gillerstickor, som stödja mot
varandra. G. utsättes på djurets växlar. Ofta
tvingas djuret genom rishag el. pålrader att taga vägen
under g. el. att nalkas detsamma från rätt sida.
— Användande av g. är numera i de flesta fall
förbjudet (se Djurfångst). F.A.Bn.
Gillesocialism (eng. guild socialism),
menings-riktning, som vill låta fackföreningarna inträda
som produktionens bestämmande element.
Äganderätten till företagen bör överflyttas till det
allmänna, t.ex. till staten, men staten får icke
dirigera företagens skötsel utan endast uppträda som
värnare av konsumenternas intressen.
Åskådningen utformades av engelsmannen A. R. Orage åren
närmast före i:a världskriget och har sedan
utvecklats av S. G. Hobson och framför allt av G.
D. H. Cole, vars ”Selfgovernement in industry”
(1917; sv. övers. ”Industriell självstyrelse”, 1921)
innehållèr en analys av g:s fördelar och
statssocialismens nackdelar. Fackföreningarnas
byggnads-produktion i Stockholm, grundad 1922, torde kunna
anses som ett gillessocialistiskt försök, som givit
goda resultat. Jfr Socialism. T.Er.
Gillesoffer, religionsv., se Brännoffer.
Gillestuga, benämning på lokaler, använda av
medeltida gillen*, på landsbygden enl. äldre
uppgifter belägna i närheten av kyrkorna. G. äro
försvunna el. användningen av dem bortglömd
(jfr dock art. Forsa med bild).
Gillet [zijä’], Louis, fransk konsthistoriker
och litteraturhistoriker (1876—1943). G. var en
tid prof, i konsthistoria i Montreal i Canada och
sedan ett slag intendent vid museet
Jacquemart-André i Chaslis. G. publicerade en rad arbeten
om fransk och utländsk äldre konst (”Nos maitres
d’autrefois: les primitifs fran<;ais”, 1904, ”Raphaèl”,
1907, ”Watteau”, 1921, ”La cathédrale de Chartres”,
1929). Han var en flitig resenär och reseskildrare
(”Sur les pas de S:t Franqois d’Assise”, 1927,
”Dans les montagnes sacrées: Orta, Varallo,
Varèse”, 1928). Han var en betydande
litteraturtolkare med intresse särsk. för utländsk litteratur
(”Lectures étrangères”, 2 bd, 1924—25,
”Shakespeare”, 1931, ”Dante”, 1941, ”Claudel présent”,
1942, ”Claudel Péguy”, 1946). E.
— 685 —
— 686 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
