Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ginstsläktet - Ginstyckad sköld - Ginungagap - Ginvapen - Ginzberg, Uscher (Ascher) - Ginzel, Friedrich Karl - Gioberti, Vincenzo - Gioconda, La (Mona Lisa) - Gioconda, La (skådespel) - Gioconda (opera) - Giocoso, gioioso - Gioia, Melchiorre - Gioioso - Giolitti, Giovanni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GINSTYCKAD SKÖLD
Färgginst.
äro beväpnade med
tornar: G. germa’nica,
tysk ginst,
taggginst, och G. ang’lica,
engelsk ginst,
nålginst, samt 2
obeväpnade : G. pilo’sa,
hårginst, knutginst,
och G. tincto’ria,
färgginst. Den sistn.
arten, vars blad och
blommor tidigare brukades
som material för
gul-och grönfärgning,
odlas icke sällan som
prydnadsväxt. — Ang.
spansk ginst se
Spartium. AV e.
Ginstyckad sköld, her.,
se Styckad sköld.
Ginungagap, nord,
myt., se Ginnungagap.
Ginvapen, her., ett
vapen lika i bild med ett
förut antaget
grundvapen men med
omkastade färger; figuren
antager sköldens och
skölden figurens färg. G. brukades under
medeltiden som pretentionsvapen, arvvapen e.d.
Ginzberg [gin’tsbärk], Uscher (Ascher),
författare, se Achad-Haam.
Ginzel [-tsal], F riedrichKarl, tysk astronom
(1850—1926), assistent vid Oppolzers
privatobser-vatorium i Wien 1877, medarbetare vid
astronomiska räkneinst. i Berlin 1886, prof, där 1899,
fortsatte Oppolzers undersökningar över sol- och
månförmörkelser, utgav bl.a. ”Handbuch der
mathema-tischen und technischen Chronologie” (3 bd, 1906
—14).
Gioberti [jåbär’ti], V i n c e n z o, italiensk
filosof (1801—52), en av det italienska folkets andliga
ledare under tiden före den nationella resningen
på 1840-talet. Liksom Mazzini ansåg G. den
historiska traditionens återuppväckande och
religiositetens renässans vara nödvändiga förutsättningar
för den politiska pånyttfödelsen. Men tradition och
religiositet äro för honom väsentligen katolska:
katolicismens historia är nära förbunden med det
italienska folkets egen historia; katolicismen är
den enda faktor, som förmår skänka Italiens sak
ett innehåll av universell betydelse. Ur denna
uppfattning har det politiska programmet för den
ny-guelfiska rörelsen inspirerats, närmare utvecklat
i G:s ”Primato morale e civile degli italiani” (1843),
vilken under några år blev italienarnas bibel; dess
anseende sjönk emellertid hastigt efter det
olyckliga kriget mot Österrike (1849). Själv övergick
G. från ny-guelfismen till liberalismen; uttrycket
för denna andra period är hans ”Del rinnovamento
civile in Italia” (2 bd, 1851). — Inom filosofien
strävar G. att ställa kunskapens objektivitet på en solid
grund, och anknytande till platonismen kritiserar
han den moderna filosofiens utveckling från
Des-cartes till Kant som besjälad av psykologistisk
subjektivism. I kunskapen skiljer han mellan två
former, intuition och reflexion. I intuitionen få vi en
om än förvirrad och obestämd omedelbar vision av
Gud som skapande väsen i hans oändliga
frambringande av tingen. Reflexionen giver en — om
än partiell — bestämning av det oändliga väsendet
i de ändliga väsendenas mångfald. Detta är
innebörden i G:s formel: ”Väsendet skapar
verkligheten” (l’Ente crea l’e sist ente). Men det gives en andra
fas av verklighetens liv, uttryckt i formeln:
”Verkligheten återvänder till väsendet” (1’esistente ritorno
all’ Ente’). De ändliga tingens hela tillblivelse och i
sht den mänskliga civilisationens historia har ett
religiöst värde, därför att det är Gud, som uppenbarar
sig däri; genom den mänskliga historien kan världen
sträva till återförening med honom. — G:s
förnämsta filosofiska verk äro ”Introduzione allo
studio della filosofia” (1840), ”Sul bello” (1841),
”Del buono” (1842) och ”Della protologia” (2 bd,
1857). G:s samlade verk, ”Opere edite e inedite”,
äro under utgivning sedan 1938. — Litt.: G. Gentile,
”Rosmini e G.” (1898); G. Saitta, ”11 pensiero di
V. G.” (1917); A. Anzilotti, ”G.” (1922); G. de
Ruggiero, ”Italienische Philosophie” (1925); F.
Pal-horiés, ”G.” (1929). P.La.
Gioconda [jåkån’da], L a G. (ital., den leende),
italiensk benämning på Lionardo da Vincis ”Mona
Lisa”.
Gioconda [jåkån’da], La G., skådespel av
Gabriele d’Annunzio.
Gioconda [.jåkån’da], opera av A. Boito, musik
av A. Ponchielli, uppförd f.g. i Milano 1876
(Stockholm 1892). Huvudroller: Gioconda (sopran), Enzo
Grimaldo (tenor), Barnaba (baryton).
Giocoso [jåkå’så], g i o i o s o (ital.), mus.,
beteckning för skämtsamt, lekfullt föredrag av satser i
vanl. snabba tidsmått, t.ex. allegro giocoso.
Gioia [jai’a], Melchiorre, italiensk
författare och filosof (1767—1829), fortsatte i sina
politiska, ekonomiska och statistiska studier
traditionen från upplysningsfilosoferna (”Filosofia della
statistica”, 1826); vid lösningen av moraliska och
juridiska problem tog han Benthams moraliska
aritmetik och nyttolära till rättesnöre och
populariserade de franska ideologernas läror.
Gioioso [jåjå’så], mus., se Giocoso.
Giolitfi [jå-], Giovanni, italiensk politiker
(1842—1928), gjorde karriär inom finansdep.,
invaldes 1882 i deputeradekammaren som
representant för vänstern och specialiserade sig på
finansiella frågor. Snart stod han i främsta ledet. Han
var 1889—90 skattkammarminister under Crispi
och blev 1892 själv konseljpresident, därjämte
inrikesminister. Han
arbetade energiskt på
att sanera de dåliga
statsfinanserna men
föll 1893, då han
utsattes för allvarliga
angrepp i samband
med Banca
romana-skandalen; bl.a.
beskylldes han för att ha
undanhållit viktiga
bevismaterial. Småningom återvann han sitt
parlamentariska
inflytande, var 1901—03 in-
— 695 —
— 696 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
