Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giusti, Giuseppe - Giusto - Giva - Givet - al-Giza, Gizeh, Gise - Gizeh - Gizurr - Giöbel, Selma - Gjallandi, Thorgils - Gjallarbron - Gjallarhorn - Gjalski, Ksaver Šandor - Gjedde, Ove - Gjedser - Gjellerup, Karl Adolph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIUSTO
samma mån hänförde de likatänkande och
förskräckte de angripna. Trots all patriotism var
G. dock alltför kritisk för att ej samtidigt rikta
sin satir också mot sitt eget folk och håna ej blott
vissa allmänna lyten och svagheter utan också
sina egna politiska meningsfränder, deras
själviska maktbegär och brist på disciplin och offervilja.
Dessa senare anfall förvandlade många hans
tidigare vänner till fiender, och G. dog som en
ensam man, av åtskilliga betraktad som reaktionär
och överlöpare. Eftervärlden har däremot i
fullaste mån erkänt både hans frihetskärleks och
hans konstnärsskaps äkthet och styrka. G. är en
av de största satiriker italiensk litteratur ägt. •—
Den bästa uppl. av hans arbeten är utg. av F.
Martini, ”Tutti gli scritti editi e inediti” (sista ed.
1924), den bästa biogr. av G. Carducci i den av
denne utg. uppl. av 1889. G.Bgh.
Giusto [Jos’tå] (ital.), mus., lagom, riktigt, oftast
i sådana sammansättningar som allegro giusto,
riktigt raskt, tempo giusto, lämpligt tidsmått.
Giva (plur. givor), lantbr., den mängd foder av
visst slag, som gives husdjuren vid visst
utfod-ringstillfälle el. pr dag (t.ex. en kraftfodergiva av
2 kg, en dagsgiva av 5 kg hö etc.). G. benämnes
även den mängd naturlig gödsel el. konstgödsel,
som vid visst tillfälle tillföres en gröda.
Givet [zivä’], stad i dep. Ardennes i Frankrike,
vid Meuse och belgiska gränsen; 6,583 inv. (1936).
G. har sedan gammalt varit starkt befäst, bl.a.
av Vauban. Fortet Charlemont togs av tyskarna
31/s 1914. Blyerts-, lack- och limtillverkning.
al-Giza [gizz’a], G i z e h, G i s e, huvudstad i
prov. al-Giza (1,060 km2 kulturland, 685,331 inv.) i
n. Egypten, på v. nilstranden, snett emot Kairo, dit
lands- och järnvägsbroar leda; 37,779 inv.
(i937)-Staden besökes årl. av tusentals turister, vilkas
mål är pyramiderna och sfinxen 9 km v. om G.
Gizeh [gizz’e], stad i Egypten, se al-Giza.
Gizurr, isländskt förnamn, bl.a. på flera medl. av
släkten Haukdölingarna*.
Giöbel [jö’~], Selma Levina, konstnärinna
(1843—1925), urspr. skulptris, senare
textilkonst-närinna, komponerade mönster för bl.a. tapeter
och mattor; medl. av styrelsen för Handarbetets
vänner 1874—85; ägare och ledare av firman
Svensk konstslöjdutställning 1885—98.
GjalFandi, T h o r g i 1 s, pseud. för isländske
förf. J. Stefansson.
Gjallarbron (isl. Gjallarbru), nord, myt., eg. bron
över floden Gjoll (”den gällt brusande”), som
skiljer de levandes värld från dödsriket. G. är täckt
av guld och vaktas av Modgunn.
Gjallarhorn, nord, myt., sannolikt eg. hornet Gjoll
(”det gälla”), tillhör Heimdall, och när denne blåser
däri, hörs det över all världen. Vid Ragnarök
kallar han med detta gudarna samman till ting. —
G. benämnes, enl. Snorres Edda, också det horn,
av vilket jätten Mimer dricker, då han hämtar
visdom ur Mimersbrunnen.
Gjalski [jal’-], Ksaver Sando r, pseud. för
kroatiske förf. Ljumbomir Babic.
Gjedde [gädd’ø], Ove, dansk sjömilitär och
ämbetsman (1594—1660). Efter militära studier i
utlandet sändes G. 1618 med en dansk flotta till
Ostindien, där han grundläde det danska väldet
i Tranquebar. Efter hemkomsten blev G. 1622
länsman i Norge, fick under kriget mot Sverige
1644 befälet över de norska defensionsskeppen och
blev 1645 riksråd och riksamiral men uträttade
föga. Ehuru nära förbunden med Sehested och
C. Ulfeldt indrogs G. ej i deras fall, men hans
inflytande var obetydligt, och i det nya kriget 1657
sköts G. åt sidan och erhöll ej befälet över
flottan. P.S.
Gjedser, ort i Danmark, se Gedser.
Gjellerup [gäll’-], Karl Adolph, dansk
diktare (1857—1919), blev cand. teol. 1878. G:s första
period stod i världssmärtans och Georg Brändes’
tecken: ”En Idealist”
(1878), en typisk
ungdomsbok, ”Det unge
Danmark” (1879),
”An-tigonos” (1880), i stil
med V. Rydbergs
”Siste atenaren”,
”Ger-manernes Lærling
(1882), med
förträffliga skildringar från de
teol. studerandenas liv
i Köpenhamn. Härtill
kommo glödande
radikala diktsamlingar i
H. Drachmanns stil:
”Rödtjörn” (1881),
”Aander og Tider” (1882). Men i reseböckerna
”En klassisk Maaned” (1884) och ”Vandreaaret”
(1885), influerade av Goethe och Heine, sliter G.
sig lös och vänder tillbaka till den tysk-danska
idealism, i vilken han var uppvuxen, med en rad
dramer i grekisk stil, delvis även med nordiska
ämnen: ”Brynhild” (1884), ”Hagbard og Signe”
(1888), ”Kong Hjarne Skjald” (1893) samt trilogien
”Thamyris” (1887). Grundmotivet i hans diktning
från denna tid är den etiskt utvecklade
personlighetens konflikt med samhällets lagar. Samma
motiv utvecklar han i moderna skådespel på prosa:
”Herman Vandel” (1891), ”Wuthorn” (1893),
”Hans Excellence” (1895), snarare energiska
tankeexperiment än diktverk. Mera balanserad är G:s
romandiktning från dessa år: ”Romulus” (1883),
”G-Dur” (1883), ”Minna” (1889), alla i Turgenevs
maner, ”Möllen” (1896), under påverkan av Zola,
G:s mest betydande roman. Samlingen ”Min
Kær-ligheds Bog” (1889) innehåller hans varmaste och
naturligaste dikter. Hans övers, av d.ä. Eddans
gudasånger (1895) är en av de bästa på danska.
Den passionernas värld, där han i sin ungdom
färdades, var emellertid icke hans rätta hem. Ett
motiv, som han länge sysslat med, försakelsen som
livets stora idé och mening, tager härefter
överhand i hans böcker. I sitt lärda grubblande drives
han till Indiens visdom, som blir det egentliga
innehållet i hans senare produktion. Högst av
arbetena från hans senare tid stå hans versifierade
skådespel: ”Offerildene” (1903), ännu på
Upanis-had-religionens ståndpunkt, ”Den Fuldendtes
Hustru” (1907), som redan är rent buddistisk och ger
ett vackert och djupt uttryck för försakelseläran.
Av G:s senare romaner, där en skicklig fiktion
skyler hans asketiska filosofi, kunna nämnas
”Pilgrimmen Kamanita” (1906), ”Verdensvandrerne”
(1910), ”Rudolph Stens Landpraksis” (1913), ”Guds
Venner” (1916) samt ”Den gyldne Gren” (1917),
— 727 —
— 728 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
