Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gjutjärn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GJUTJÄRN
Det vita järnet är hårt och sprött, krymper
starkt vid stelnandet och bereder därför
svårigheter vid framställning av tätt gjutgods. Grått
järn, som användes för framställning av
huvudparten av allt gjutgods, s.k.
gråjärnsgjut-g o d s, är väsentligt mjukare, kan lätt bearbetas
med skärverktyg och har den för gjutning
förmånliga egenskapen att utvidga sig något vid
stelnandet, varigenom det väl utfyller gjutformen.
Kolet i grått järn förekommer dock sällan helt
och hållet i form av grafit. En mindre del
bildar även där järnkarbid, men ju större del av
det i det smälta järnet upplösta kolet, som vid
stelnandet utfälles som grafit, desto mjukare
och mera lättarbetat blir godset. Hur stor
mängd grafit, som avskiljes vid stelnandet, beror
på avsvalningsförhållandena och på järnets halt
av legeringsämnen, spec. kisel. Enär mindre
mängd grafit hinner utfällas vid hastig stelning,
blir järnet hårdare, om det gjutes i en järnform
(kokill), som hastigt förmår bortleda värmet,
än om det gjutes i en sandform, som har dålig
värmeledningsförmåga. Av samma skäl blir
järnet i tunna partier av ett gjutet föremål hårdare
än i de grova delarna. Vid vanlig gjutning är
det svårt att direkt reglera
avkylningshastighe-ten. I vissa fall insätter man järnplattor i
gjutformen mot de delar, där hastigare avkylning
är erforderlig, el. isolerar särsk. sådana delar,
som önskas mjukare än det övriga godset. Men
i regel regleras graden av grafitutfällning och
därmed godsets hårdhet genom ändring av g:s
sammansättning, främst kiselhalten. Kisel
inverkar näml, till ökad utfällning av grafit, så
att ju högre kiselhalten är inom vanliga
gränser, desto mjukare blir järnet. Det resultat, som
nås med en viss kiselhalt, beror på järnets halt
av kol o.a. legeringsämnen samt på
godstjockleken. Har man t.ex. i gods med 30 mm
tjocklek en kiselhalt av 2 °/o, måste man för att få
samma mjukhet i gods med 10 mm tjocklek
höja kiselhalten till c:a 2,5%. Mängderna kol
och kisel i järnet avvägas mot varandra så,
att vid högre kolhalt tages en lägre kiselhalt.
Av övriga i g. vanliga beståndsdelar inverkar
mangan i halter över 1 °/o till ökad hårdhet
och starkare krympning vid stelnandet.
Fosfor gör järnet tunnflutet och underlättar
därigenom gjutning av tunt gods men gör
samtidigt järnet sprött. Gjutgods, som utsättes för
slag och stötar, bör icke innehålla mer än några
tiondels °/o fosfor. En dyl. låg fosforhalt
förbättrar även godsets trycktäthet. Svavel minskar
grafitbildningen, järnet blir trögflutet och godset
hårt och sprött. Den skadliga inverkan av
svavel kan i viss mån motverkas genom lämplig
mangantillsats. Några ex. på normal
sammansättning hos grått g. för olika ändamål visas i
följ, tab.:
Grått gjut järnsgods Kol •/, Kisel •/. Mangan »/o Fosfor »/o Svavel % max.
Byggnads- och
han-delsgods 3,5—3.- 2,» 2,8 0,5 0,8 0,6 1,0 0,12
Maskingods, klenare 3.3—3.c 2,0 2,C 0,6 0,6 0,8 0,12
Maskingods, grövre 3.»—3,3 1,2 1,8 > 0,8 < 0,4 0,15
Schematiska bilder av strukturen hos några olika slag
av gjutjärn. 1 mjukt, grått järn: grova grafitfjäll
(svart) i ferrit (vita korn), 2 hårt, vitt järn: cementit
(vitt) och perlit (grått), 3 mjukt maskingods: ferrit
(vitt), perlit och cementit (grått) samt grafit (svart),
4 perlitiskt, högvärdigt maskingods: små grafitfjäll
(svart) i perlit (grått).
Brottgränsen vid dragning hos dessa olika
slag av grått g. växlar mellan c:a 15 och 35
kg/mm2. Tryckhållfastheten är flerdubbelt högre.
Hårdheten vid provning enl. Brinells metod
ligger mellan 150 och 280 kg/mm2. — För föremål,
där stor ythårdhet och slitstyrka kräves av
materialet, användes kokillhärdat g. Vid
gjutning av dyl. gods, t.ex. för valsar, använder
man formar av järn, kokiller, vilka ge godset
hård yta genom att grafitutfällningen förhindras.
Därvid användes järn med mindre än 3,5 °/o kol
och 0,5—1 °/o kisel. — Högvärdiga
gjutjärn framställas med relativt låga kol- och
kiselhalter. I ugnsbeskickningen ingår stor
procent stålskrot, vilket medför sänkt kolhalt och
god hållfasthet. God bearbetbarhet på produkten
uppnås genom ympning, d.v.s. tillsats av
grafit-bildande legeringsämnen i pulverform till g. strax
före gjutningen. Ympat, högvärdigt g. uppvisar
en finfördelad grafit i en grundmassa av ren
perlit (jfr Järn och stål). Starkt bidragande till
den fina strukturen i de högvärdiga g. är
smältans överhettning till temp. avsevärt över
smält-punkten före tappningen ur ugnen. — För
särskilda användningsändamål framställes g. med
tillsatser av speciella legeringsämnen. Legering
med krom medför ökad hårdhet och förbättrar
eldhärdigheten. Nickel ökar motståndsförmågan
mot angrepp av alkalier. Vid kiselhalter mellan
14 och 18% angripes järnet nästan icke alls av
syror men kan då endast bearbetas genom
slipning el. med speciella skärmetaller. — S.k.
nodulära gjutjärn med mycket god
hållfasthet (50—80 kg/mm2) och seghet kunna
framställas genom tillsatser av t.ex. cerium el.
magnesium till vanligt g. Grafiten utskiljes då
i form av klot i st.f. de normala fjällen. — A d u-
— 733 —
— 734 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
