Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glacialmärgel - Glacialperioder - Glacialräfflor el. glaciärräfflor - Glacialsand - Glacialteori - Glaciation - Glacier National Park - Glacifluviala bildningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLACIALPERIODER
ränmärgel, glacifluvial märgel, sandmärgel,
ler-märgel o.s.v.
Glacialperioder, se Istider.
Glacialräfflor el. glaciärräfflor, repor
och fåror, inristade på berghällar och moränblock
vid glaciärernas och landisarnas framskridande. Jfr
Erosion, sp. 923.
Glacialsand, geol., se Glaciala bildningar.
Glacialteori, teori ang. orsakerna till istider*.
Glaciatio’n, nedisning, bildning av glaciärer.
Glacier National Park [gläs’ja näjnl’ pa’k],
nationalpark i n. Montana, omfattar en del av Rocky
Mountains’ ö. huvudkedja; 3,973 km2. G. är ett
utpräglat alpint naturlandskap med bl.a. 250 sjöar
och 60 små glaciärer (se bild 24 å pl. vid
Förenta staterna).
Glacifluvia’la bildningar (till lat. glacies, is, och
fluv’ius, flod), geol., avlagringar och
erosionsföre-teelser, framkallade av smältvattensströmmarna
från glaciärer och landisar. De förekomma i
nutida nedisade trakter men i ännu större skala
inom de forntida stora kvartära nedisningsområdena
i Nord- och Sydamerika, n. Europa o.s.v., där de
ofta äro av landskapsbildande betydelse. De
tillhöra där mestadels landisarnas avsmältningsskede.
För förståelsen av uppkomsten av g. är
smältvat-tensströmmarnas växlande läge i förh. till istäcket
av betydelse. De på isytan framrinnande s.k.
supra-glaciala strömmarna hinna sällan nå nämnvärd
storlek, innan de genom sprickor och
erosionska-naler söka sig väg ned till istäckets botten, där
de sedan under vägen fram emot istäckets rand
samla sig till allt större bottenälvar, s.k.
subgla-ciala älvar, som bli de stora dräneringsvägarna.
Mindre vattenrika äro vanl. de s.k. laterala
isälvarna, som söka sig väg längs den mellan
istungornas sidor och angränsande dal- och
bergssluttningar befintliga sänkan. Efter att ha nått
isranden komma samtliga isälvar att ant. direkt
utmynna i det därutanför befintliga havet el. i
issjöar o.d. el. ock fortsätta som vanliga
vattendrag, s.k. extraglaciala isälvar, vanl. följande
dalbottnarnas och landytans lutning. Rullstensgrus
el. åsgrus bildas genom smältvattensälvarnas
bearbetning av moränbädden, vars finare
bergarts-mjöl bortsköljes, medan de grövre
beståndsdelarna rullas och mer el. mindre rundas. Genom
sin frihet från stoftfint bergartsmjöl, genom
rund-ningen och sorteringen samt genom den för
avlagringar ur rinnande vatten utmärkande
strömskiktningen (diskordant skiktning) skilja sig alltså g.
från morängruset, varav de bildats. Beträffande
beståndsdelarnas grovlek växlar denna från mo
(större än 0,2 mm) till grov sand, grus och
rullstenar (diam, upp till 0,5—1,0 m). De företrädda
bergarterna äro i stort sett desamma som i
traktens moräntäcke. — Med hänsyn till de
topografiska avlagringsformerna och läget i förh. till
isranden särskiljas följ, huvudtyper.
Rullstens-å s a r, längdåsar (radialåsar), äro ryggar av
gla-cifluvialt grus, utsträckta i den sista isrörelsens
riktning. Med en över omgivningen växlande höjd
(maximum vanl. 30—50 m) genomdraga de
landskapet med el. utan avbrott mil efter mil.
Åsför-greningar äro vanliga, ant. så att en s.k. biås
tillstöter från sidan el. genom den ursprungliga
ås-ryggens uppdelning i parallellt gående ryggar
Grustag i Uppsalaåsen. Äsby, Skattunge sn. Se även
bild å sp. 612 vid Finland.
Ur SJ:s bildarkiv; foto M. Sjöbeck.
med mellanliggande sänkor, ett s.k. åsnät. De
glaciala älvarna och de av dem avsatta
rullstens-åsarna framgå ofta över mindre dalar och höjder,
oberoende av topografien. Rullstensåsarna äga
sin egentliga utbredning nedom högsta marina
gränsen och inom de isdämda sjöarnas region, t.ex.
i Norrland, el. i trakter, som vid isrecessionen
lågo under vatten (subakvatiska åsar). De äro
därför i regel mer el. mindre övertäckta av yngre,
ofta mäktiga sand- och leravlagringar. I
storslagen utbildning äga Mälarlandskapens och s.
Finlands många åsar ingen full motsvarighet i andra
länder. De i åsryggarna el. längs deras sidor ofta
förekommande långsträckta svackorna, s.k.
åsgro-par, betraktas vanl. som uppkomna vid
smältningen av avsnörda och begravda ispartier.
Rullstens-åsarnas bildningssätt är alltjämt i många
avseenden höljt i dunkel. Tydligen ha de avlagrats
mellan stödande isväggar i isälvarnas slutna tunnlar
el. öppna kanaler inom istäckets perifera randzon.
En rullstensås är därför ej samtidigt uppbyggd
i hela sin längd utan successivt förlängd bakåt, i
den mån randzonen under avsmältningstiden
ryckte tillbaka. De Geers åsbildningsteori gäller för
vissa periodiskt byggda, subakvatiska åsar.
Ås-ryggen betraktas därvid som en kedja av bakom
varandra successivt avlagrade men sammanvuxna
gruskullar, där var och en utgör mynningsdeltat
till den blott under sommarhalvåret vattenrika
subglaciala älven. En sådan ås äger gärna en
böljande, svagt vågformad rygg, hos vilken de a n n u-
— 747 —
— 748 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
