Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glacifluviala bildningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLACIFLUVIALA BILDNINGAR
ella ås kullar n a bestå av grov rullsten (s.k.
åscentra el. åskärnor), de mellanliggande delarna
(intercentra) däremot av finare sand och grus.
Avståndet mellan åskullarna utgör då ett mått på
israndens årliga tillbakaryckande. — De likaledes
ryggformade, mindre vanliga tväråsarna el.
randåsarna (eg. israndsåsar, marginalåsar)
löpa mer el. mindre vinkelrätt mot isrörelsen och
alltså ung. i israndens riktning, längs vilken de
bildats t.ex. genom sammanskjutning vid
israndens framryckning el., som fallet ofta är inom
Finlands Salpausselkä-ryggar, genom sammanväxning
av närbelägna randdeltan. — Randdeltan (eg.
israndsdeltan), ant. fritt liggande med platåform,
s.k. randplatåer, el. terrassartat utspringande från
berg- el. dalsidor, s.k. randterrasser, äro starkare
ansvällningar av de subakvatiska rullstensåsarna
med plan, svagt lutande överyta, vani. i nivå med
den vattenyta, där isälvarna utmynnade. De äro
jämförliga med vanliga floddeltan, med det grövre
gruset avlastat vid isälvsmynningen och det finare
allt längre ut. Grunda, slingrande och förgrenade
torra strömrännor, trattformiga gropar och
insänk-ningar (isgropar) uppträda ofta i deltaplanet.
Villkoret för uppkomsten av randdeltan har vanl.
varit tillräckligt långvarigt stillestånd hos isranden
el. ringa vattendjup, så att isälvsavlagringarna
kunnat uppbyggas till vattenytan och därefter
växa i horisontell led. De stora fennoskandiska
randdeltana, med en areal av ofta några km2, en
mäktighet av flera 10-tal m och en volym av mer
än loo mill. m3, träffas därför vanl. dels strax
nedom högsta marina gränsen, dels tills, med
änd-moräner och tväråsar i det s.k. fennoskandiska
ändmoränstråket (raerna i Norge, det
mellansvenska ändmoränstråket och de finska
Salpausselkä-ryggarna). — K a m e s (fr. eng.) äro gruppvis
uppträdande, markerade, oregelbundet formade och
orienterade småkullar, klädda av morän men med
en kärna av smältvattensbildningar, en slags
bland-ningsform mellan ändmorän och rullstensås. —
Rullstensgrusfält höra hemma i trakter,
där isrecessionen skett på land (superakvatiska).
De extraglaciala smältvattensälvarna ha här i
regel utsvämmat gruset till svagt lutande, numera
av torra älvfåror genomdragna sand- och
rull-stensfält, som upptaga dalbottnar och flackmarker.
Ofta ha de emellertid omformats och
söndersku-rits av de nutida vattendragen. Till denna typ
höra Jyllands Hedesletter, många av n. Tysklands
och Rysslands hedar samt de framför Islands och
Alaskas nutida landisar under utbyggnad
varande väldiga grus- och sandslätterna. I Norrbotten
och särsk. i ö. Härjedalen äga de en för Sverige
osedvanligt stor utbredning som karga tallhedar.
De glacifluviala
erosionsbildning-a r n a förekomma dels som detaljskulptur i
berggrunden, t.ex. jättegrytor o.a. närstående
ursvarv-ningar, dels som större terrängformer, mest
ero-sionsdalar och torra flodbäddar i berggrunden,
morän- och rullstensgruset. Vattenmängden, det
hydrostatiska trycket och därmed också
strömstyrkan och erosionsförmågan hos de subglaciala
älvarna måste ha varit betydande. Som ett resultat
härav anföras bl.a. ofta smala, slingrande
klipprännor, nedskurna i bottnen av breda och flacka
dalgångar. Hit höra också snett ned utefter dal-
Blockdiagram, visande iskantens årliga, etappvisa
tillbakagång med avsättning av rullstensåskullar,
änd-moräner och varvig lera.
Blockdiagram, visande lagringsförhållandet i en
rullstensås, vars ytlager under strandförskjutningens gång
delvis omlagrats av havsvågorna. Den streckade linjen
markerar åsens ursprungliga ytterlinje vid
avsättningen i isälvtunnelns port med branta, snart utrasade
väggar och en isklump inbäddad på den plats, där
åsgropen senare utbildades.
Ur N. H. Magnusson & E. Granlund, ”Sveriges geologi”.
sluttningarna löpande, torra dalgångar jämte
lutande erosionsterrasser inom den superakvatiska
regionen, d.v.s. ovan marina gränsen m.m.
Mångenstädes, ss. i Härjedalen och Finska Lappmarken,
sätta de sin prägel på landskapet. De äro spåren
efter de laterala smältvattensälvarna, som i
förening med frostsprängning ofta utskurit kanjoner
och torrdalar av flera tiotal m djup och bredd.
Med hänsyn till smältvattensälvarnas periodiska
tillvaro (under sommarhalvåret) representera möjl.
även dessa ofta svärmvis tätt över varandra
belägna erosionsspår årsbildningar. Särsk. längs den
skandinaviska huvudvattendelaren åtföljas el.
ersättas dessa erosionsföreteelser därjämte av
intensiva och vidsträckta frispolningar av
berggrunden.
Bristen på stoftfint bergartsmjöl i
rullstensgruset gör detta särdeles lätt genomsläppligt för
vatten. Det är en för odling, ofta även för
granskogen alltför torr och näringsfattig jordmån. Den
naturliga vegetationen består därför vanl. av
tallskog. Genomsläppligheten möjliggör emellertid
en stark inrinning av nederbörd i de vid markytan
öppet liggande delarna av
rullstensgrusavlagring-arna, vilka bli rika på hastigt cirkulerande
grundvatten. Särsk. gäller detta de subakvatiska åsarna
och randdeltana, där den långt upp på sidorna
nående manteln av ogenomsläpplig lera kvarhåller
och till betydande höjd uppdämmer
grundvatten
— 749 —
— 750 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
