Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gladhammar - Gladiator - Gladiolus - Gladius - Gladkov, Fjodor Vasiljevitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLADKOV
Gladiolus.
Foto Weibulls.
bakom vilken solen ses gå ned (jfr E. Lidén i
”Namn och bygd”, 1916, sid. 89). Namnet skrevs
1384 j cladhhamar sokn. P.;Er.
Gladia’tor (lat., av glad’ius, svärd), i forntidens
Rom benämning på yrkesfäktare, utbildad att på
liv och död kämpa vid offentliga föreställningar,
g.-spel, på torg, cirkus el. amfiteater. Härtill
användes krigsfångar, livdömda, slavar, stundom
även friborna, som av någon anledning låtit
värva sig. Utbildningen skedde med omänsklig
stränghet i särskilda fäktarskolor (ludi) under en
föreståndare (_lanis’ta) och anordnades ofta på
spekulation av privatpersoner, som för högt pris
hyrde ut g.-band åt nöjeslystna städer. Efter
olika beväpning och stridssätt benämnes en g.
”samnit”, ”traker”, ”galler”, retia’rius (nätkämpe),
secu’tor (förföljare), laquea’tor (lassokastare) o.s.v.
Framgångsrika g. kunde efter vissa år erhålla
träfloretten (rud’is) som tecken på befrielse från
vidare tjänst. Ehuru yrket var belagt med infa’mia
(vanfrejd), voro g. föremål för en omisskännlig
beundran. Vissa av Roms kejsare (t.ex. Caligula
och särsk. Commodus) drogo sig ej för att själva
som g. nedstiga på arenan. — G.-spelen antagas
vara av etruskiskt ursprung och härstamma från
det rituella nedslaktandet av krigsfångar vid
lik-begängelser som en hedersgärd (munus) åt de
hädangångna. Tidigt synes därvid envigeskamp
ha använts som en humanare form för
människooffer. Från en primitiv begravningsceremoni
urartade g.-spelen till ett i gigantisk form
bedrivet folknöje av råaste slag. De anordnades av
enskilda (f.g. 264 f.Kr.), ämbetsmän, som däri fingo
ett medel att vinna pöbelns gunst, och under
kejsartiden ofta av kejsarna (jfr Ave). Spelgivare
el. publik bestämde över en besegrad g:s liv.
Utsträckandet av handen, knuten och med tummen
nedåtriktad (poll’ice verso), betydde avslag på den
övervunnes bön om nåd. Trots blodig och
omänsklig grymhet betraktades dessa spel i det
hela med gillande; man såg i dem ett
verkningsfullt medel att fostra mod och dödsförakt. Först
kejsar Honorius (395—423 e.Kr.) gjorde definitivt
slut på g.-väsendet. — Litt.: I. Hjertén, ”Den
romerske g.” (1923). H.Sj.
Gladi’olus (lat., dim. av glad’ius, svärd), släkte
av fam. svärdsliljeväxter med mer än 250 arter,
huvudsaki. i Sydafrika. De utmärkas av upprätta,
svärdlika blad och täta, ensidiga ax med vackert
färgade blommor. Vissa arter (G. commu’nis, G.
seg’etum, G. byzanti’nus m.fl.) kunna odlas som
fleråriga blomsterväxter på kalljord. Viktigare äro
de i kultur uppkomna hybriderna, särsk. den s.k.
G. gandave’nsis, härstammande från G. cardina’lis
och G. psittaci’nus. Med fördel kunna dessa odlas på
friland under sommaren, blott knölarna
övervintras inomhus. Ett viktigt förvärv är en senare
korsning av äldre kulturformer med G. primuli’nus;
de nya hybriderna ha vanl. enfärgade, ljusa
blommor. C.G.D.
Gladlus (lat.), ett kort, tvåeggat, mot spetsen
förstärkt romerskt svärd, trol. av feniciskt
ursprung; ansågs även som romerskt nationalvapen ;
jfr Gladiator.
Gladkov [glntkål], Fjodor V a s i 1 j e v i t j,
rysk författare (f. 1883), proletär av fattig
bondesläkt, deltog tidigt i revolutionärt arbete,
deporterades, verkade några år som lärare, bl.a. i
Kuban. G. tillhörde den litterära gruppen Smedjan.
Sedan 1922 är han bosatt i Moskva, där han
sedermera blev rektor för Litterära inst., en skola
för blivande förf. G. debuterade redan 1899 och
är i sin första produktion starkt påverkad av
Gorkij. Efter att ha utg. ett antal romaner och
noveller, bl.a. ”De förkastade” (1916), ”Vindfälle”
(1921) och ”Eldhästen” (1923), fick G. sitt stora
genombrott med romanen ”Cement” (1924; sv.
övers, från ty. av Karin Boye 1927). Den handlar
om återuppbyggandet av en cementfabrik, som
legat nere sedan revolutionen, och jämsides
därmed löper en skildring av huvudpersonens
äktenskap, som ändrat
karaktär under
inbördeskriget, därigenom att hustrun ej
längre vill vara
hemmets vårdarinna utan
likaberättigad med
mannen i aktivt
politiskt arbete, ett
problem, som ofta
återkommer hos G.
Stilen i ”Cement” är
våldsamt uppskruvad
och patetisk; G.
älskar starka kontraster,
— 761 —
— 762 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
