Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glas - Glastillverkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLAS
Fig. 3. Deglar för glassmältning.
(CaO, MgO, ZnO, BaO) samt bly- och
aluminiumoxid. Råvarorna äro resp, kalk, dolomit,
zinkoxid och bariumoxid samt mönja och
fält-spat. — Stor kemisk motståndskraft kräves t.ex.
för laboratorieglas och apoteksglas.
Tillfälliga glasbeståndsdelar.
Genom tillsats av små mängder av vissa
färgämnen (vanl. oxider av tunga metaller)
erhål-les färgglas. Sålunda ger järnoxid
blågrönt—grön-gult, kromoxid grönt, mangandioxid violett,
selen rosafärgat, kadmiumsulfid gult, kol + järn
brunt, kopparoxidul och guld rubinfärgat g. o.s.v.
Färgnyanserna bero på grundglasets
sammansättning. Färgen åstadkommes ant. direkt genom de
i g. upplösta metalljonerna el. indirekt genom
s.k. a n 1 ö p n i n g (kristallisations- el.
koagula-tionsfenomen), d.v.s. upphettning och långsam
avsvalning av de färdiga varorna (t.ex.
guldrubin-och selenrubinglas). Genom övermättning med
färgmedel (t.ex. kromoxid) och långsam
avsvalning kan färgmedlet fås att utfalla i form av
större, glänsande kristaller i massan (a v a n t
u-ringlas). — överfångsglas, resp, u
n-de r f ån gs gla s äro utförda i flera glasskikt,
varav ett el. flera är färgat. Det först framställda
ämnet doppas i g. av annan färg el. förses
därmed genom ”överdrivning”. En varm
färgglas-klump häftas an i ändan på ämnet och drives
över detsamma med en s.k. pinnsax. Genom
bortetsning el. bortslipning av delar av färgskikt
och efterföljande beläggning med färglöst g.
kunna figurer, mönster och blåsor erhållas inne
i g. (graalglas, arielglas o.s.v.). — Vid
framställning av färglöst glas gäller det att i
möjligaste mån undvika järnföroreningar i råvarorna.
En viss järnhalt måste man dock i praktiken
arbeta med, men järnoxidfärgningen motverkas
med s.k. avfärgningsmedel, vilka dels
oxidera järnet till ferriform, som ger en mindre
tydlig gulgrön färg än den blågröna ferroformen
(”kemiska avfärgningsmedel”: salpeter,
arseniktri-oxid, ceriumoxid m.fl.), dels ge
komplementfärger till den gulgröna Fe2Os-färgen (”fysikaliska
avfärgningsmedel”: brunsten, selen, nickeloxid och
koboltoxid). — För framställning av s.k.
opal-glas (”mjölkvitt” g.) tillsättas
grumlingsmed e 1, av vilka numera flusspat och kryolit
Na3AlF6 i kombination med fältspat äro vanligast.
Våra vita belysningsglober bestå av dyl.
fluor-haltigt g. A 1 a b a s t e r g 1 a s är ett
ogenomskinligt kiselsyrerikt g., som grumlats genom att
kiselsyra kristalliserat ut i massan. — För homo-
genisering av smältan och bortdrivande av genom
råvarornas sönderdelning bildade gasblåsor
tillsättas s.k. lutt rin gsmedel, vilka vid
relativt hög temp. avge gaser, som medföra omröring
av massan och rycka med sig småblåsor till
glasytan. De vanligaste luttringsmedlen äro
arsenik-trioxid och natron- el. kalisalpeter. B.Si.
Glastillverkning. Historik. Konsten att
framställa glasmassa har att döma av fynd i egyptiska
gravar varit känd sedan minst 4,000 år.
Sannolikt har den sitt ursprung från framställningen av
metaller och keramiska material, där man under
därför lämpliga betingelser kunde erhålla
glasartade slagger och smältprodukter. Dessa äldsta
fynd bestå dock endast av solida glasföremål,
glaspärlor o.d., och sedermera större, gjutna och
med enkla verktyg formade och utsirade
föremål även av färgat g., som vittna om en högt
utvecklad konstförfarenhet. De äldsta fynden av
ihåliga glaskärl härröra från tiden o. 1500 f.Kr.
Man har på väggbilder i Beni-Hassan-nekropolen
(o. 2000 f.Kr.) trott sig finna avbildningar av
glasblåsare, sysselsatta med framställning av
glaskärl, men dessa avbildningar torde i själva verket
endast återge användningen av långa rör som
blåsbälgar. Enl. nyare uppfattning äro näml, de
äldsta fynden av glaskärl framställda på så sätt,
att till mjukning upphettade glasstänger
upplindats kring en lersandskärna och därefter
sammansvetsats genom förnyad upphettning och
knåd-ning. Från Egypten spred sig konsten att tillverka
g. till fenicierna, vidare till Rom, Bysans och
Venedig och upptogs vid medeltidens slut mera
allmänt i de europeiska länderna. Se nedan sp.
792 f. Först genom uppfinningen av glasblåsarpi-
Fig. 4. Siemens regenerativa degelugn.
Deglarna (A) äro uppställda utmed långsidorna. Generatorgas
framställes i generatorer och ledes genom den under markytan
liggande kanalen g in i generatorn Rt, varifrån den kommer
in i ugnen vid a. Den för förbränning av gasen erforderliga
luften kommer från kanalen l in i regeneratorn Rs och
blandas med gasen vid a. Regeneratorerna bestå av kammare,
byggda som ett galler av eldfast tegel. Flamman tändes vid
a och stryker utmed ugnsvalvet. De heta
förbränningsgaserna gå ut ur ugnen vid b och passera de båda
regeneratorerna Rs och Rt, där de överföra en stor del av sitt
värmeinnehåll till tegelgallret. När R3 och Rt blivit
tillräckligt heta, omställas vissa ventiler, så att gas och luft
inträda i Rs, resp. Rt, där de förvärmas, samtidigt som
avgaserna upphetta Ri och Rs o.s.v. Skulle någon dege] gå
sönder, rinner glaset ut på ugnens botten och ned i
”glasfickorna” t och ti. Glaset tages ut ur deglarna av arbetarna
genom hålen c. — Kylkanalerna k under ugnsbottnen hindra
överhettning och ge längre livslängd åt det eldfasta materialet.
— 779 —
— 780 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
