Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gorkij, Maxim (Alexej Maximovitj Pesjkov)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GORKIJ
han sig läsa och skriva. Hans första litterära
bekantskap var äventyrsromanen; inflytande från
Dumas d.ä. och Balzac spåras utan svårighet i
hans tidigaste berättarmaner. Först 15 år gammal
kom G. i en skola. Det var i Kazan, där han
uppehöll sig genom nattarbete i ett underjordiskt
bageri, sedermera skildrat i den briljanta novellen
”Tjugosex man och en
flicka”. I Kazan
(Le-nins univ.-stad)
gjorde studenter honom
förtrogen med den
revolutionära rörelsens
radikala riktning.
Efter en tids anställning
hos en
bildningsintres-serad advokat i Niznij
Novgorod övergick G.
till ett vagabondliv,
som förde honom vida
omkring i Ryssland. I
början av 20-årsåldern
försökte han sig på
författarskap, däri uppmuntrad av Korolenko, med
vilken han vintern 1889—90 blivit bekant. I en
tiflistidn. trycktes hösten 1892 berättelsen ”Makar
Tjudra”, undertecknad Maxim Gorkij (d.v.s.
”bitter, svårmodig”), och under denna sign, ha alla
hans följ, arbeten utkommit. 1893 fick han en
berättelse, ”Jemeljan Piljaj”, införd i en moskvatidn.,
och 1895 väckte hans i den av Korolenko
redigerade tidskr. ”Russkoje bogatstvo” intagna
novellen ”Tjelkasj” den litterära världens
uppmärksamhet. 1898 utkom ”Berättelser” av G. i 2 bd.
Framgången blev sällspord. Fr.o.m. nu till tiden för
den s.k. första revolutionen (1905) stod G. vid
sidan av Tolstoj som den ena av sitt lands litterära
förgrundsgestalter. De betagande miljö- och
naturskildringarna och de i nytt ljus stående
människogestalterna i hans i mycket på skarp
självsyn grundade novellkonst hänförde så gott som
alla. Samtiden såg föga kritiskt på G:s
begynnande diktning, vars intellektuella underlag, ofta en
proletäranpassad nietzscheanism, icke kan sägas
vara starkt. Vad man tog för övertygande
realistisk sanning — G:s proletära kraftgestalter — var
i åtskilligt en ingalunda riktigt återgiven bild av
det faktiska livet. Utlandets beundran kom även
ganska snart hans av tidsstämningen gynnade
lyriska novellistik till del. Med teaterstyckena
”Småborgare” och ”På bottnen” (i sv. tolkning först
kallat ”Natthärbärget”, sv. övers. 1903) vann G.,
trots en mycket lös dramatisk teknik, 1902 en stor
scenisk framgång. I Petersburg blev G. medl. av
det socialdemokratiska partiet och utgav 1899—
1901 i marxisternas tidskr. ”Livet” (Zjizn) två
stora romaner ”Forna Gordejev” (sv. övers. 1902)
och ”Tre” (sv. övers. ”Tre människor”, s.å.). Ehuru
lidande av svaghet i kompositionen vunno dessa
publikens intresse tack vare styrkan i väl utförda
detaljskildringar. På gr. av införandet av en av
G. skriven symbolisk dikt med revolutionär
syftning, ”Sången om stormbådaren”, blev tidskr.
”Livet” indragen av censuren. S.å. (1901) fick G. som
politiskt misshaglig person undergå fängelsestraff
och förvisades sedan (hösten 1901) till Krim. Ända
till revolutionsutbrottet 1917 var emellertid G.
verksam som en av den radikala rörelsens
under-stödjare, ej minst i ekonomiskt hänseende. 1902
utsågs G. av Kejserliga vetenskapsakad. till medl.,
men regeringen upphävde valet, enär G. ”stod
under polisuppsikt”. I den revolutionära agitationen
1905 spelade G. en framträdande roll. Han
protesterade mot ”den 9:e jan.” och arresterades.
Detta framkallade stormande demonstrationer. Efter
frigivandet utgav G. en tidn., som understödde den
leninska riktningen. 1906 begav sig G. till USA,
livligt hyllad på färden genom Finland och
Skandinavien, och fick ett triumfatoriskt mottagande i
New York. Snart lärde han emellertid på ett
obehagligt sätt känna den amerikanska puritanismen.
Då det blev bekant, att den kvinna han bodde
tillsammans med, icke var hans lagvigda maka,
avvisades han från hotellen och skandaliserades vid
offentliga sammankomster (bl.a. av Mark Twain).
Av detta fick G. impulsen till en rad berättelser
med nordamerikanska motiv, ”Den gule djävulens
stad” (1907). Återkommen till Europa slog han
sig ned på Capri, där han, populär och beundrad
bland italienarna, stannade till krigsutbrottet i sin
praktvilla. Under tiden hade emellertid hans
anseende hos den ledande intelligensen i hemlandet
starkt sjunkit. Man betraktade honom nu
huvudsaki. som en bolsjevikkoryfé, och sitt stöd som
förf, hade han i sitt hemland så gott som helt inom
arbetarkretsar. Vad han skrivit decenniet efter
”På bottnen” visade också tvivelsutan en
konstnärlig nedgång. Hit höra ”En moder” (1907; sv. övers,
s.å.), ”En bikt” (1908; sv. övers. 1909), ”Matvej
Kozjemjagin” (1911) m.fl. Det är mer el. mindre
schablonmässigt utförda tendensromaner. Man
var trött på Gorkij, och detta förklarar, att hans
1913 utgivna utmärkta självbiografiska berättelse
”Min barndom” (sv. övers. 1915) trots sitt sanna
och rika livsinnehåll och en plastiskt klar
skildringskonst blott fann obetydlig uppskattning hos
den ledande ryska litteraturkritiken. Gentemot i:a
världskriget ställde sig G. som defaitist och
arbetade 1917 kraftigt för bolsjevikgenombrottet. Ehuru
gammal partimedl. blev G. dock icke helt den nya
regimens handgångne man. Genom sina relationer
till regeringens spetsar tilltvang han sig ett
betydande mått av självständighet. Bortåt fem år
höll han sin position som landets ende
självständige publicist. Sedan blev miljön honom olidlig.
Bl.a. blev hans son avrättad av den ”politiska
styrelsen”. Efter ett uppehåll i Tyskland 1922—23
slog sig G. 1924 ånyo ned i Italien. 1928 återvände
G. till Ryssland, 1932 blev han ordf, i den
sovjetryska författarorganisationen. Han gjorde under
denna tid stora insatser i sitt lands kulturella
ny-daningsarbete. Han begravdes på ryska statens
bekostnad. — G:s självbiografiska skildring
fortsattes 1917 med ”Bland människor” (sv. övers.
”Ute i världen”, 1918) och den under
utomlands-vistelsen 1922 skrivna ”Mina universitet” (1923;
sv. övers. 1925), lika medryckande som
inlednings-verket ”Min barndom”. Hans 1919 utgivna
”Minnen” (skildringar av Tolstoj, Tjechov, Andrejev
o.a.) visa honom ävenledes som en
människokännare av stora mått och en egenartad, i sin stil
klassisk prosakonstnär, likaså hans ”Fragment ur min
dagbok” (1924). Efter att ha utnyttjat sina minnen,
vände sig G. åter till romanen med ”Artamonovs”
SU u. — 961 —
31 — Red. avsl. “/i 49.
— 962 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
