Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grams metod - Gran (vikt) - Gran (träd)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAN
Grams metod, angiven av dansken H. C. J. Gram*,
är en inom bakteriologien mycket använd
färg-ningsmetod av stor differentialdiagnostisk
betydelse. Om ett bakteriepreparat först färgas med
karbolgentianaviolett och därpå behandlas med
jodjodkaliumlösning, antaga bakterierna en
violett färg. Vid efterbehandling med absolut
alkohol förlora vissa bakterier, t.ex. gonokokker och
meningokokker, denna färg (g r a m n e g a t i v a),
medan däremot andra, t.ex. pneumokokker och
stafylokokker, icke låta sig avfärgas på detta sätt
(g r a m p o s i t i v a). Härigenom kan man
åtskilja vissa bakteriearter, som vid vanlig färgning visa
samma utseende (jfr Bakteriologi). A.Fl.
Gran (av lat. granum, korn), metrol., se
Apo-teksvikt.
Gran, Pic’ea, barrträdssläkte av fam. tallväxter
med 44 arter, utbredda i n. halvklotets
tempererade områden. Omkr. 20 arter höra hemma i v. och
mell. Kina. De äro synnerligen viktiga skogsträd
med av regelbundna kransar bildad krona.
Rotsystemet är utbrett i markytan. De mångåriga barren
sitta ensamma. Hanblommorna utvecklas på
föregående års skott, innehålla många ståndare, som
utbilda pollenkorn med två luftsäckar.
Pollinering-en sker med vindens tillhjälp. De kottelika
honblomställningarna avsluta skotten, ha stora
fröfjäll, som småningom förvedas, och små, hinnartade
täckfjäll. Fröna mogna på hösten el. vintern
samma år som blomningen. — I Sverige är blott en art,
P. Ab’ies (P. exceVsa), vildväxande. G. är det enda
av våra viktigare skogsträd, som efter istiden
kommit in österifrån. I kamp i sht med boken har det
nått sin nuvarande syd- och västgräns.
Uthugg-ning av lövskog har i hög grad underlättat dess
framträngande. Stora områden, som blott för något
hundratal år sedan buro bok- och ekskogar, äro
nu klädda av granskog. G. kan nå ansenliga
dimensioner. Vid en höjd av 40, någon gång ända till
50 m, kan den bli 1 m eller mera i genomskärning
vid brösthöjd. Sådan storlek är dock mycket
sällsynt, ty i våra rationellt skötta skogar fälles g. vid
mogen ålder, i Sydsverige 70—80 år, i
Mellansverige o. 100 år och i Nordsverige 120—150. Äldre
än 400 år anses den ej bli. — I Sverige blommar
g. i maj—juni. Pollenmängden är mycket stor.
Vid regn slås pollenkornen till marken, som kan
färgas gul (”svavelregn”). Hanblommorna äro
talrikast i kronans nedre del, honblommorna i dess
övre, varför pollineringen sker vid gynnsam, varm
väderlek, då uppstigande luftströmmar föra
pollenkornen till honblommorna. — Granen är
synnerligen formrik. I Nordsverige är den i allm. mera
smalkronig än i s. delen av landet. Av mera
egendomliga former märkas s 1 o k g r a n (f.
vimina’-lis) med långa, hängande, nästan enkla grenar, och
o r m g r a n (f. virgata) med mera utstående, enkla
grenar. Extremformer äro den ogrenade
granen (f. monstro’sa) och klotgranen (f.
glo-bo’sd), som har en bred, mycket tät krona. Efter
kottefjällens form har man urskilt de sydliga f.
acumina’ta och f. europaè’a, den förra med utdragen,
den senare med kort spets på fjällen. I n.
förekomma f. fenn’ica med rundade och f. obovata med
mycket breda fjäll. — G. är jämte tallen Sveriges
viktigaste skogsträd. Dess ved användes framför
allt till bräder och vid fabrikation av pappers-
Gran. A gren med hanblommor, B gren med honlig
blomställning. Se även bild vid Bark, Barrskogstyper
och Barrträd.
massa. Även som byggnadsvirke och till möbler
har den stor användning. Av dess kåda framställes
terpentin, harts och kimrök, av barken garvämnen
(se Granbark). Den är även ett vanligt
prydnads-träd i parker och trädgårdar. I Sverige odlas även
andra arter än den inhemska, t.ex. de från
Nordamerika härstammande P. canade’nsis, vitgrå n*,
P. maria’na, svartgra n*, P. pungens, b 1
å-g r a n, en i v. delen av USA inhemsk art med
grönblå barr, P. Engelmann ii, engelmanngran,
från v. Nordamerika, och P. sitche’nsis, s i t k
a-g r a n*. — Ang. b a 1 s a m g r a n, silver- el.
ä d e 1 g r a n och sibirisk g. se Abies.
Av Sveriges hela virkesförråd utgjordes enl. 1923
—29 års riksskogstaxering 42 °/o (el. 595,9 mill. m3
inom bark) av gran. Enl. nu (1949) pågående
nytaxering kan en i vissa delar stor ökning i
granförekomsten konstateras. Som skogsträd ställer
g. stora krav på markens halt av
näringsämnen, särsk. av kali, kalk, fosforsyra och
kväve. Den är betydligt mera fordrande än
tallen. Kalk- och mullrika marker passa för g.,
men även på de bättre moränjordarna kan g. lämna
en mycket god produktion, under förutsättning att
fuktighetsförhållandena äro goda. G. tål lika låga
vintertemp. som tallen, men senfroster på våren,
för vilka de nyutslagna späda skotten äro mycket
känsliga, kunna vålla stor skada och försvåra
uppdragandet i frostlägen, såvida man ej har tillgång
till ett skyddande överbestånd. G. kan räknas till
våra mest skuggfördragande trädslag. Den lilla
plantan uthärdar lång tid även en intensiv
beskugg-ning och bibehåller länge förmåga att livligt
reagera vid inträffande bättre ljustillgång. Det
grunda rotsystemet, s.k. flackrot, förklarar g:s
känslighet för torka. Stormfastheten är även dålig, vilket
måste noga beaktas vid all behandling av
granbestånden. Genom lämpliga gallringar kunna de
dock härdas mot vindpåverkan. Det ringa
ljusbehovet gör g. lämpad för uppdragande i olikåldriga
bestånd. Vid avverkningen kunna därför olika
bläd-ningsmetoder komma till användning. Dessutom
användes ofta trakthuggning med kalavverkning.
Fröträdställning av g. kan på gr. av
vindfallsris-ken endast i undantagsfall förekomma. W.;F.A.Bn.
— 1065 —
— 1066 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
