Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gran (fyrplats) - Gran (lantmannaskola) - Gran (flod) - Gran (stad) - Gran, 1. Gerhard - Gran, 2. Haaken - Grana - Granacci, Francesco - Granada (Andalusien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAN
Gran, fyrplats på ön Gran utanför kusten mellan
Sundsvall och Hudiksvall, 9 km från Gnarp.
Gran, lantmannaskola m.m. i Piteå
landskommun*.
Gran, biflod till Donau, se Hron.
Gran, tyska namnet på staden Esztergom i
Ungern.
Gran. 1) Gerhard von der Lippe G., norsk
litteraturhistoriker (1856—1925). Född i Bergen
tillhörde G. en inflytelserik köpmanssläkt, var en längre
tid lärare i hemstaden
och blev 1900 prof, i
nordisk
litteraturhistoria i Oslo. Bland hans
verk märkas ”Norges
Dæmring” (1899),
behandlande Welhavens
ungdomstid;
biografierna ”J. J. Rousseau”
(2 bd, 1910—11;
ofullbordad), ”Henrik
Ib-sen” (2 bd, 1918),
”Alexander L.
Kiel-land og hans samtid”
(1922) och ”Charles
Dickens” (postumt utg.
1925); essäsaml. ”Norsk aandsliv i 100 aar” (3 bd,
1915—19) och ”Fremmed aandsliv” (1920). I sitt
författarskap är G. klar, fördomsfri och spirituell.
Han var som univ.-lärare väckande och
uppslagsrik; en rad yngre litteraturforskare ha också
utgått ur hans skola. En betydande roll i norskt
kulturliv spelade han därjämte som utg. av tidskr.
”Samtiden”, som han 1890 var med om att grunda,
och av den litteraturvetenskapliga tidskr. ”Edda”,
som han grundade 1914. A.Wn.
2) Ha ak en Hasberg G., botanist (f. 1870),
fil. dr i Oslo 1902, prof, där 1905. G. har
deltagit i flera nordhavsexpeditioner. I
talrika skrifter har han
behandlat
planktonorganismernas förekomst, systematik och
utvecklingshistoria.
Hans
planktonekologiska arbeten ha varit
banbrytande för den
moderna
hydrobiolo-gien. Av hans skrifter
märkas
”Hydrogra-phic-biological studies
of the North
Atlantic Ocean and the
coast of Nordland”
(i ”Report on Nor-
wegian fishery- and marine investigations”, I,
1900) och ”Das Plankton des norwegischen
Nordmeeres” (därst., 2, 1902). [L.G.S.JA.Hr.
Grana (lat., plur. av granum), frö, korn, t.ex. g.
kermes, kermeskorn, g. paradi’si, paradiskorn.
Granacci [-acfi], Francesco, florentinsk
målare (1477—1543), lärjunge till Ghirlandajo, i
vars verk man kan spåra hans hand, samt
medhjälpare och vän till Michelangelo. Festdekorationen
var hans speciella område.
Granada [-a’Öa], 1) Sultanat, grundat av nasriden
Muhammed I (1238—73), då han under det
muham
medanska väldets katastrofala tillbakagång under
1200-talets förra del 1232 lät utropa sig till sultan
av Andalusien och 1238 intog Granada, som blev
huvudstad i hans och hans efterträdares,
nasrider-nas, rike. Muhammed måste dock köpa sig fred
genom att till Kastilien avstå Jaen, erkänna dess
konung som överherre och till honom erlägga
tribut. Sultanatet G. var alltså, då dess försök att
frigöra sig från dessa åligganden i längden slogo
fel, reducerat till ett kastilianskt lydrike, som blott
omfattade ett mindre område vid Spaniens sydkust.
Men det har betydelse på gr. av det intresse dess
nasridiska sultaner ägnade vitterhet och skön konst
— härom vittna främst deras palats i Alhambra*
— och till följd av det sega motstånd, som de
gjorde mot de kristna försöken att definitivt göra
slut på denna ringa återstod av det
muhammedanska väldet i Spanien; G. motstod de kristna
attackerna i över ett kvarts årtusende. Först Ferdinand
och Isabella kunde, sedan de förenat Aragoniens
och Kastiliens styrkor, definitivt krossa G., • som
redan förut ytterligare försvagats av kastilianska
erövringar och just mot 1400-talets slut hemsöktes
av besvärliga tronstrider. Efter ett 11-årigt krig,
vari spanjorerna långsamt framflyttade sina
ställningar, tvangs G:s siste sultan Muhammed XI,
kallad Boabdil, 1491 att kapitulera, och i jan. 1492
intågade spanjorerna i sultanatets huvudstad. B.
2) Provins i Andalusien i s. Spanien; 12,529
km2, 806,017 inv- (i947)- G- omfattar de v.
och högsta delarna av Sierra Nevada, en del
av kusten s. om denna samt högslätten i n.,
vattnad av Guadiana menors källfloder i n.ö. och av
Genils i v. Båda tillhöra Guadalquivirs
flodområde. Den tätast bebodda delen av prov, är den
stora v. högslätten La Vega de G., ett av tertiära
konglomerat fyllt bäcken 500—600 m ö.h., som
genomflytes av Genil. Den är Spaniens
fruktbaraste jordbruksområde och har varit föremål för
systematisk konstbevattning alltsedan morernas tid.
Slätten är täckt av fruktträdgårdar och odlingar av
sockerbetor och sockerrör. På den högre, torrare
terrängen är olivträdet karaktärsväxten upp till
1,000 m ö.h. I n.v. består G. däremot av en nästan
sammanhängande espartostäpp, blott vid foten av
Sierra Nevada ersatt av smärre trädgårdslandskap.
De högre delarna av bergskedjan användas som
sommarbeten för talrika hjordar av getter och får.
Prov:s huvudstad är G.3). J.F.
3) Huvudstad i G.2), vid Sierra Nevadas n.v.
fot och skild från bergsluttningen av floden Genil,
c:a 675 m ö.h.; 185,680 inv. (1947). I s. resa sig
över staden bergskedjans högsta toppar, Cerro de
Mulhacén (3,481 m ö.h.) och Pico de Veleta
(3,470 m), åt v. utbreder sig den grönskande
Vega-slätten (La Vega de G.) med sina konstbevattnade
trädgårdar (se ovan). De nedre sluttningarna av
sierran äro klädda med olivlundar och åkerfält.
Staden utbreder sig ung. cirkelformigt med
mittpunkten något v. om den långsmala
Alhambra-höjdens västända. Den äldsta och centrala delen
kallas Antequeruela. At n.ö. vidtar Albaicin, till
stor del bebodd av zigenare, som leva i klipphålor.
— G. grundades av araberna kort efter Spaniens
erövring 711, lydde 755—1028 under umaijadkalifatet
i Cördoba och var därefter i händerna på ziriderna,
idrisiderna och Banu Sumadih. 1238 blev G. ett
— 1067 —
— 1068 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
