Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grautoff, Otto - Grav (tung) - Grav (gräva) - Grava (nedsalta) - Grava (socken) - Gravallius, Wilhelmina - Gravamen - Gravand, gravgås - Gravarne och Bäckevik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAVARNE OCH BÄCKEVIK
(1931) samt en rad monogr. över bl.a. M. v
Schwind, A. Rodin, N. Poussin, R. Rolland, G.
Courbet, Watteau och Géricault.
Grav (lat. grav’is, tung, besvärlig), tungt
vägande, allvarlig; svårartad. — Språkv. A) som
subst. (även g r a v i s) och i förbindelsen grav
accent, om tryckaccent: accent 2; om tonaccent:
det sjunkande-stigande tonfallet i ord med accent 2,
t.ex. änden, bestämd form av ande; se Accent, sp.
96. — B) tecknet ’, som i svenskan betecknar grav
accent; i franskan brukat dels över e för att
utmärka ljudvärdet ä och dels för att åtskilja
likaljudande ord, t.ex. å och a, oü och ou, i italienskan
för att ange huvudtonens läge, t.ex. bontå, amö,
el. skilja homonymer, t.ex. lå, där, men la, hon
m.m. E.H.
Grav. 1) Se Begravning, Gravplats och
Gravskick.
2) Geol. G. el. förkastningsgrav, se
Förkastning.
3) Krigsv. Vid permanenta befästningar omslutas
större fasta punkter vanl. av en g., som utgör
verkets huvudhinder (stormgrav) och i förening
med andra anordningar avser att göra verket
stormfritt. Man skiljer på torra och våta g.
Torra g. kunna ant. vara lodrätt nedsprängda i berg
el. grävda; i senare fallet är vanl. den yttre
gravsidan (kontereskarpen) murklädd. Den inre
gravsidan (eskarpen) göres vanl. i jordens naturliga
lutning och förses med taggtrådsnät o.d. Djupet
bör vara minst 6 m, bredden minst 10 m.
Gravförsvaret utföres dels genom flankerande eld från
kontereskarpgallerier, liggande i g:s ingående
vinklar, från kaponjärer, som användas vid
grävda g:s ryggsida, el. från pansartorn, dels genom
frontal eld från eskarpgallerier el. vid våta g.
från öppen vallgång. A.W.G.
Grava, sätt att nedsalta lax el. strömming i tinor.
Vid längre tids förvaring omlindades förr kärlet
väl och nedsattes i en grop i jorden. Härav torde
namnet gravlax* ha uppkommit.
Grava, socken i Karlstads hd i Värmland och
pastorat i Kils kontrakt av Karlstads stift, kring
Klarälven närmast n. om Karlstad; 116,53 km2,
därav 110,25 land; 2,772 inv. (1949). 1944 utbröts
Forshaga köping ur G. V. om älven breda sig
välodlade slättområden, men f.ö. är trakten
skogrik och kuperad (intill 125 m ö.h.). Helt nära
älven ligger norrut sjön S. Hyn. Åkern utgör
32 % av landarealen, skogsmarken 52 %. Vid n.v.
stambanan ligger stationssamhället Skåre (1,211
inv. 1946) med sågverk, snickeri- och
möbelfabrik. Ett kraftverk tillhör Grava elkraft-ab.,
bildat 1915 (aktiekapital 177,100 kr); vidare
finnas torvströfabrik och mekanisk verkstad.
Egendomar: Almar, V. Tolerud (kyrkoherdeboställen),
Sofiedal, Hynboholm, Skåre herrgård, Kärne och
Ilandaholm. Alltjämt finnas många brons- och
järnåldersgravhögar, men många ha blivit
undanröjda. I socknens n.v. hörn ligger en bygdeborg.
I kyrkan, som är av sten, ingå medeltida
grundmurar. Den s. korsarmen tillkom vid ombyggnad
1662—84, den n. 1764—70, det nuv. tornet 1861—
62. Kyrkan restaurerades senast 1932. — Namnet
är identiskt med fsv. grava, urgrävning, syftande
på någon skärning i terrängen el. på någon grop
för djurfångst (se ”Ortnamnen i Värmlands län”,
Gravand, hanne.
Ur ”Våra fåglar i Norden”.
7, 1922, sid. 4). Det skrevs 1457 Grawa. — Litt.:
G. M. Sandin, ”G. och Forshaga” (1930). P.;Er.
GravalFius, Carolina Wilhelmina, f.
Isaksson, författarinna (1809—84), utgav noveller och
romaner, bland vilka ”Högadals prostgård” (2 bd,
1844) på sin tid var synnerligen omtyckt.
Grava’men (plur. grava’mind), se Gravera.
Gravand, g r a v g å s, TadoPna tadorna, art av
underfam. egentliga änder, visar likhet med både
gäss och änder. Huvud och övre delen av halsen
äro grönsvarta, därunder en vit halsring, som mot
rygg och bröst begränsas av ett rödbrunt band,
rygg och sidor vita, skulderfjädrar svarta,
vingspegel grön och brun. Näbb och fötter äro röda.
Hannen är försedd med en knöl på näbbroten.
Längd 60 cm. G. häckar längs Atlantens kuster
från nordligaste Norge till Spanien, vid Östersjön,
Svarta och Kaspiska haven samt i saltsjöar i
Asien, i Sverige vid västkusten och vid s. och
mellersta delarna av östkusten, lever av kräftdjur och
blötdjur. De 8—12 vita äggen läggas i en
jordhåla, som fågeln själv gräver, el. i gångar, som
grävts av andra djur. Flyttfågel. Fridlyst på
samma tid som övriga änder. Y.Ln.
Gravarne och Bäckevik, municipalsamhälle
(sedan 1894) i Kungshamns sn i Bohuslän, på s.v.
sidan av Sotenäset 14 km n.v. om Lysekil; 1,26
km2, därav 1,25 land; 1,960 inv. (1948). G., som
är ett av Bohusläns största fisklägen, hade 1945
285 yrkesfiskare, båtarnas anskaffningsvärde var
1,668,750 kr och fångstens totalvärde 3,108,335 kr.
Hamnen har två bassänger med nära 700 m kaj
vid i allm. 5,2—3,6 m djup; lossning av oljor och
fisk. Ängbåtsförbindelser finnas med Göteborg,
Oslo och mellanliggande platser, färjförbindelse
med Smögen i v., bussförbindelse med Dingle och
SU ii. _ T121 —
36 — Red. avsl. M/4 49.
— 1122 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
