Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia - Den romerska tiden - Grekland under östromerskt välde. Medeltiden och turkväldet - Efter 1821
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
dande, varken politiskt el. socialt. Ända till 529
e.Kr., då Atens hedniska filosofskolor stängdes,
utgjorde G. de gamla åskådningarnas fastaste stöd.
Det grekerna medfödda sinnet för logisk skärpa
och filosofisk spekulation fick allt fortfarande i
de kristna lärostriderna riklig övning. Barbarernas
anfall på romerska riket fr.o.m. militärkejsarnas
tid skonade ej heller G. Under Claudius Gothicus
268—270 översvämmades landet av de härjande
goterna. I och med att Konstantinopel blev
romersk rikshuvudstad (330), fick G. del av den
större trygghet, som närheten till centrum erbjöd.
G. under östromerskt välde.
Medeltiden och turkväldet. Från 395 var G. utan
avbrott till 1204 en del av det östromerska riket
(jfr Bysantinska riket). Länge förvaltades G.
liksom riket i övrigt efter den ordning, som
genomförts fr.o.m. Diocletianus: G. var en del av diecesen
Makedonien i den europeiska prefekturen. Men
som minne av sin gamla självständighet hade Akaja
egen prokonsul. Denna indelning avlöstes,
huvudsaki. under 700- och 800-talen, av den för militära
behov urspr. avpassade indelningen i tema. —
Strax i början av den bysantinska tiden ansattes
riket av de germanska folkvandringshärarna; G.
förhärjades i grund av Alarik (o. 396), och Geiserik
härjade under kejsar Zeno Peloponnesos’ kuster.
Men för det mesta levde G. under Bysans’ första
årh. i stilla lugn, i lä bakom rikets mäktiga
försvarsverk. Dess städer voro ohjälpligt nedsjunkna
till provinsorter. Endast sällan hör man i Bysans
talas om, att det alltjämt bestående intresset för
antiken förbands med det G., som ännu fortlevde.
Men samtidigt med att Hellas rustificerades,
helle-niserades Konstantinopel. Den utan tvivel högst
betydande grekiska invandringen till huvudstaden
har kompenserats genom en motsvarande
invandring av slaver (så t.ex. under 700- och 800-talen),
som på sina håll bildade sammanhängande
bosättningar. I sin helhet behöllo sig dock grekerna som
ett enkelt herdefolk täml. oblandade. Här och där
uppväxte tidvis en blomstrande industri, ss.
sidenindustrien i Beotien, vilken ödelädes av
norman-nerna först 1147. I bildstriderna, den största inre
rörelse, som någonsin skakat den bysantinska
världen, togo grekerna (helladiköi) livlig del. Med
sin nedärvda vördnad för form och skönhet voro
de ivriga bilddyrkare. Särsk. var Jungfru
Maria-kulten hos dem innerligt omfattad. Utåt bröts
freden genom kejsardömets strider med araberna och
kalifaten. Under långa tider voro Hellas’ kuster
utsatta för ödeläggelse. Tidigt förlorades Kreta,
som återvanns först av Nikeforos Fokas (969).
För Västerlandet voro bysantinarna greker;
dessas högre bildning, deras förmåga att skickligt
finna uttryck för sina tankar i tal och skrift
betraktades gärna som svek och förljugenhet.
Motsatsen mellan Väster- och österland hade omsider
tagit sig ett beståndande uttryck i skilsmässan
mellan den romerska och den grekiska katolska
kyrkan, den ”ortodoxa” (1054). Atm. sedan dess
representerar det grekiska prästerskapet den
nationella idén gentemot ”latinarna”. Den under
korstågen fortgående motsättningen ledde till
Konstan-tinopels fall och bysantinska rikets upplösning
(1204). I G., liksom i väldets övriga delar, bildades
latinska stater. Venetianare och genuesare
härs
kade till sjöss, till lands uppväxte västerländska
feodalstater (ss. hertigdömet Aten, furstendömet
Akaja), vilka delvis ägde bestånd långt fram i
turktiden. Med det 1261 återställda kejsardömet i
Konstantinopel införlivades småningom delar av
Hellas, öarna och Peloponnesos. Under furstar av
paleologernas hus bildades despotatet Mistra, som
några år överlevde Konstantinopels fall. Under
inflytande av de västerländska feodalherrarna och av
Venedig — detta härskade över Kreta till 1669
(och senare 1685—1715) samt över de Joniska
öarna till 1797 — latiniserades till stor del G.
Litterärt betydde detta en uppblomstring (se nedan
sp. 1235). Ur nationell och även moralisk synpunkt
var beröringen delvis till skada.
Den fortgående turkiska erövringen och
Konstantinopels fall (1453) bragte grekerna först i n.
och sedan i det egentliga G. under muhammedanskt
herravälde. Men i saknad av utbildade ämbetsmän
måste sultanerna för sina erövringars organisation
och förvaltning söka sig hjälp hos dessa greker,
som ofta hos sina nya herrar fingo stort inflytande
och därigenom för sina landsmän politiskt och i sht
kyrkligt lyckades bereda avsevärda förmåner. Så
kunde den ortodoxa kyrkan bestå med sin patriark
i spetsen i Konstantinopel. Likaledes beskyddades
under hela turktiden klosterstaten på berget Athos.
I mån av förmåga uppehölls av prästerskapet och
enskilda, ofta i utlandet bosatta grekiska välgörare
det bysantinska skolväsendet och därmed studiet
av den grekiska antiken. Ej minst på Athos
bevarades under förnedringens dagar klart och
obrutet det nationella medvetandet. Det är G:s
ortodoxa kyrka, som banat väg för det nya G.
Efter 1821. Den grekiska frihetsrörelsen
vid 1800-talets början hade olika rötter. Franska
revolutionens idéer uppväckte hos grekerna en
ökad nationalkänsla och längtan efter politisk
frihet. Idéerna blevo särsk. betydelsefulla i
köpmannakretsarna och i de grekiska kolonier, som
genom handelns uppsving under 1700-talet
bildats i städerna vid Medelhavet och i Ryssland.
I dessa kretsar menade man, att det grekiska
välståndet skulle ökas ytterligare, om man kunde
uppnå politiskt oberoende. Så bildades Filike
hetairia (Vänskapsförbundet) i Odessa 1814.
Förbundet fick omedelbart centra i alla städer i
Levanten och i Ryssland, där grekiska
köpmans-kolonier funnos. Rörelsen var revolutionär, den
distribuerade manifest om G:s frigörelse,
insamlade medel och fördelade vapen för ett
kommande uppror. Det är ingen tillfällighet, att
sammanslutningen fick sin begynnelse på rysk
botten. I Ryssland hade den revolutionära
grekiska rörelsen näml, från början sitt starkaste
stöd. Som ett led i rysk politik gentemot
Turkiet ingick att underblåsa alla upprorstendenser
hos de av turkarna underkuvade folken på
Balkan. Till tsarens gynnsamma inställning bidrogo
inflytanden från hans vän, den grekiske
ministern Kapodistrias. Denne erbjöds att ta
ledningen av den väpnade frihetsrörelsen, men han
förhöll sig avvaktande, ögonblicket för ett
uppror syntes lämpligt, när Ali pascha i Janina
1820 reste sig mot sultanen Mahmud II samt
besatte Thessalien och s. Makedonien. I hopp
om rysk hjälp igångsatte prins Alexandros Ypsi-
— 1213 —
— 1214 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
