Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia - Efter 1821
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
lantis i mars 1821 på egen hand ett uppror i
Moldova. Men den beräknade ryska hjälpen
uteblev, och Alexandros vann ej heller gehör i
Moldova och Valakiet. Inför den turkiska
härens anmarsch måste han fly till Österrike. Ali
paschas och Ypsilantis’ uppror hade emellertid
bundit de turkiska stridskrafterna i n. och
underlättat resningen i det egentliga G. Denna
började samtidigt på flera ställen på Peleponnesos
och spridde sig snabbt till en stor del av öarna.
Från grekisk sida fick upproret i stor
utsträckning karaktär av religionskrig och
utrotningskrig gentemot turkarna, och då dessa svarade
med samma metoder, blev resultatet
fruktansvärda grymheter på båda sidor. 1822—24 fördes
striden av grekerna ensamma utan förbund med
någon utomstående makt. Men till deras hjälp
kommo frivilliga från olika delar av Europa.
För de av liberala idéer påverkade folken
utgjorde grekernas uppror en kamp mot tyranni
och reaktion. Därtill kommo känslorna för G:s
antika arv och för religionsgemenskapen
gentemot turkarna. Den rörelse till grekernas
förmån, som uppstod, filhellenismen, tog
sig uttryck i penningbidrag och frivilligkårer.
Med år 1824 ändrades läget i G. Mahmud II
misströstade om att själv kunna komma till rätta
med upproret och inkallade sin vasall
Muhammed Ali pascha av Egypten. Denne sände
under ledning av adoptivsonen Ibrahim en flotta
och en här, organiserad och utbildad efter
europeiskt mönster, till G. Då samtidigt oenighet
rådde mellan de grekiska upprorsledarna, såg
det ut som om frihetsrörelsen skulle förkvävas
(1825—26). 1827 inträffade emellertid tre
händelser, som vände bladet till grekernas förmån.
Ett uppror av janitscharkåren försvagade till en
tid Mahmud II :s militära ställning. Samtidigt
uppnådde grekerna inre enighet, och en
nationalförsamling valde på våren 1827 Kapodistrias,
som återvänt från Ryssland, till president.
Kapodistrias’ uppträdande på scenen var också ett
tecken på en mera positiv inställning från rysk
sida. Ännu mer betydde de europeiska
makternas hållning. Den grekiska upprorsrörelsen hade
motarbetats av den heliga alliansen. Efter hand
hade emellertid stämningen svängt till G:s
förmån i England, Frankrike och Ryssland. På
sommaren 1827 enades dessa makter om att
erbjuda Turkiet medling på basis av ett
erkännande av G. som turkisk vasallstat (i:a
Lon-donprotokollet). Mahmud II förkastade anbudet.
De allierade stormakternas förenade flottor fingo
då order att förhindra undsättning till Turkiet
från Egypten. Under utförandet av detta
uppdrag tillintetgjordes en stor egyptisk-turkisk flotta
i hamnen Navarino på Peleponnesos’ s.v. kust (okt.
1827). Ehuru England under den närmast följ,
tiden till följd av Cannings död förhöll sig mera
återhållsamt i sin grekiska politik, kom slaget
vid Navarino att beteckna en avgörande
vändpunkt i det grekiska frihetskriget. Det
uppmuntrade Ryssland till öppen brytning med
Turkiet på våren 1828. Följ, år ingingo
Ryssland, England och Frankrike en ny
överenskommelse, enl. vilken G. skulle vara tributpliktigt
till Turkiet men i övrigt styras av en kristen
— 1215 —
prins (2:a Londonprotokollet). Vid det
ryskturkiska fredsslutet 1829 biträdde Turkiet detta
beslut. En ny konferens mellan stormakterna
1830 tog bort tributplikten och fastslog G:s
fullständiga oberoende (3:e Londonprotokollet).
Den nya statens gränser skulle gå efter en linje
från Artaviken i v. till Lamiaviken i ö. Av den
grekiska övärlden kommo endast Kykladerna att
förenas med G. President Kapodistrias
överlevde icke länge frihetskampen. Hans nära
anknytning till Ryssland och hårda framfart mot
andra upprorsledare skapade ett missnöje, som
ledde till att han mördades 1831. Följ, år
enades stormakterna om att erbjuda den grekiska
kungatronen åt den ännu omyndige prins Otto
av Bayern. Han accepterade anbudet och
landade i Nauplion 1833. Den fortsatta politiska
utvecklingen i G. kännetecknades på den inre
fronten främst av svårigheterna att vinna stadga.
På det utrikespolitiska området var det framför
allt det faktum, att större delen av det grekiska
folket alltjämt var bosatt på områden, som lågo
utanför det frigjorda territoriet, i Thessalien, på
Kreta, Samos och Joniska öarna, som kom att
vålla förvecklingar. Därigenom fortfor ett spänt
förhållande till Turkiet att råda, men också till
övriga balkanfolk, efter hand som dessa frigjorde
sig från den turkiska överhögheten och i den
mån de kommo att hysa grekiska minoriteter
inom sina gränser. Konung Otto åtföljdes till
G. av bayerska tjänstemän och officerare. Den
förmyndarstyrelse, som handhade regeringen till
1835, bestod av tre bayrare. Även efter det Otto
blivit myndig, dominerade bayrarna i hären och
förvaltningen. Det missnöje, som härigenom
uppstod, fick ytterligare näring genom en yttre
händelse 1841. Ett uppror på Kreta till förmån
för anslutning till G. kunde kvävas av turkarna,
utan att Otto ingrep. Missnöjet utmynnade i
en oblodig revolt 1843, varigenom konungen
tvangs att avskeda den bayerska kamarillan, ta
grekiska ministrar och inkalla en
nationalförsamling. Äret därpå fick han avlägga ed på en
författning. En ny kris i G:s och Ottos historia
följde med Krimkriget. Vid krigsutbrottet
mellan Ryssland och Turkiet 1853 närde grekerna
förhoppningar om att genom anslutning till
Ryssland kunna göra erövringar på Turkiets
bekostnad och ena alla greker under en krona.
Även Otto drogs nu med i den nationella
rörelsen. Trupper sändes in i Thessalien, och ett
uppror i Epirus underblåstes. De grekiska
planerna stoppades emellertid av Turkiets
förbundna, England och Frankrike. En
engelskfransk truppstyrka landsattes i Pireus, som
förblev besatt under hela Krimkriget som säkerhet
för G:s hållning. De svikna förhoppningarna
under kriget och det svåra ekonomiska läge, i
vilket G. befann sig, frammanade en ny
revolution 1862, för vilken Otto gav vika och
abdikerade. Efterträdaren valdes i samråd med den
efter Krimkriget dominerande makten, England.
Valet föll på den med det engelska kungahuset
nära befryndade prins Georg av Danmark, som
tillträdde regeringen 1863. Året därpå
överlämnade England till G. Joniska öarna. Georg 1
avlade 1864 ed på en ny författning, som ga-
— 1216 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
