Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Greve - Greve, Konrad - Greve, Georg Jens - Grevefejden - Greve Moltke - Greven av Luxemburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREVEN AV LUXEMBURG
tigarnas bekostnad, åtskilliga av dem fingo
riksfurstes ställning med särskilda titlar (se
Lantgreve, Markgreve och Pfalzgreve). En annan
ställning hade r i k s g r e v a r n a*, som
visserligen ägde tillträde till de tyska riksdagarna men
sammanfördes gruppvis och röstade efter bänkar.
Utom dessa kategorier tillkommo i Tyska riket
och annorstädes rent titulära grevevärdigheter,
ofta knutna till godskomplex. I flertalet länder
indrogos småningom de feodala grevskapen till
kronan; med de sista grevskapen i Frankrike
ägde detta rum först 1789. I Tyska riket
fortlevde flera riksomedelbara grevskap som
furstestater. övriga grevskap införlivades med
angränsande delstater vid mediatiseringarna under
1800-talets början. Numera kvarstå g. endast som
betitlade adelsmän med i olika länder varierande
ställning, i rang över friherrar el. vicomter. På
många håll ha efter 1800- och 1900-talens
revolutioner dessa värdigheter officiellt avskaffats. Se
vidare Adel samt för Englands vidkommande
Count och Earl.
I Norden saknades länge g. liksom betitlad
adel över huvud. Under 1200-talet utdelades
visserligen i Danmark grevetitlar med åtföljande
län men endast till kungahusets ättlingar på
sidolinjen. Först 1671 införde den nyetablerade
en-våldsmonarken Fredrik III, i syfte att skapa en
motvikt till den gamla danska adeln, en betitlad
ärftlig adel, rekryterad främst bland hans
utländska gunstlingar. Samtidigt upprättades grevskap,
bestående av godskomplex, ofta vederbörandes
egna gods. För dessa gällde en till äldste son
inskränkt arvsrätt. Även i Norge utdelades
grevskap, under hela danska tiden dock endast två
(se Grevskapene). 1919 förvandlades de danska
grevskapen till enskild egendom, varvid staten
betingade sig avgifter på 20—30% samt mot
inlösen Vä av arealen. — I Sverige införde Erik
XIV vid sin kröning 1561 ärftliga greve- och
friherrevärdigheter, tydligen i syfte att vinna
adelns stöd och samtidigt sänka sina bröder
hertigarnas rang genom att bredvid dem placera
andra betitlade låntagare. Endast 3 g. utsågos,
bland kungahusets nära fränder av släkterna
Sture, Brahe och Tre Rosor. 1562 fingo g. några
smärre områden som län men endast obetydliga
förmåner utöver vanliga låntagare. Grevskapen
ärvdes endast på manslinjen efter förstfödslorätt;
titeln kom dock småningom att bäras av släktens
samtliga manliga medl. Under Johan III utsågs
ännu en g., varjämte grevskapen betydligt
utökades, från c:a 150 till 1,600 hemman i Sverige och
Finland. Likaså vidgades g:s rättigheter, de fingo
uppbära ytterligare pålagor och tillvällade sig än
flera. Dessutom erhöllo de domsrätt och
exekutiv myndighet. Härigenom kommo grevskapen
att inta en fristående ställning i förh. till den
statliga lokalförvaltningen. — Vid riddarhusets
upprättande 1626 fördes de då levande 3
greveätterna tills, med friherreätterna till riddarhusets
1 :a klass. Under den följande tiden fram till
reduktionen tillkommo 19 nya greveätter, därav
18 under Kristina. På detta sätt tillgodosågos
de ledande statsmännen och fältherrarna från
30-åriga kriget men även drottningens egna
gunstlingar. Under hennes tid vidgades också g:s
eko
nomiska privilegier. Vid Kristinas tronavsägelse
hade grevskapen i Sverige och Finland ökat till
5,100 mantal samt 10,500 arviorubel i Kexholms
län, vartill kommo 4 stadsgrevskap. Vid
reduk-tionsriksdagen 1680 indrogos samtliga grevskap
till Kronan. Därefter var grevevärdigheten
uteslutande titulär. 1719 upphävdes klassindelningen
på riddarhuset, varigenom den betitlade adeln
miste mycket av sitt inflytande. Visserligen
återinfördes den 1778 av Gustav III men slopades
på nytt 1809. Inalles ha på riddarhuset
introducerats 142 gfeveätter, av vilka 53 fortleva, på
manslinjen dock endast 46. — Litt., se
Friherre. S.A.N.
Greve, Konrad, tysk-finländsk musiker (1820
—51), verkade från 1842 i Äbo som violinist,
dirigent och komponist, bl.a. vid Musikaliska
sällskapet 1843—46. Utom småstycken skrev G. en
stråkkvartett, musiken till ”Sommarnatten”, ”En
Nylands dragon”, ”Ur livets strid” och ”Den
berg-tagna”. Efter uppförandet av sistn. stycke i
Helsingfors (1850) betraktades G. som en av Finlands
främsta tonsättare. Större delen av hans
kompositioner ha gått förlorade. Återstoden förvaras i
Åbo akademis musikhist. saml. O.An.
Greve, Georg Jens, norsk arkitekt (f. 1884),
har fått sin utbildning i Trondheim och som
assistent på Stadshusets ritkontor i Stockholm.
G. var verksam i Bergen 1916—23 och därefter som
kommunarkitekt i Aker. Han har planerat och
lett återuppförandet av de 1916 brandhärjade
delarna av Bergen och har i Aker uppfört skolor
och kyrkor.
Grevefejden kallas det krig mellan olika partier
i Danmark samt vidare bl.a. Sverige och Lübeck,
som utkämpades efter Fredrik I:s död 1533.
Kriget bär sitt namn efter Lübecks
överbefälhavare, greve Kristofer av Oldenburg. Efter
Fredrik I:s död uppgjorde Lübecks ledande
politiker, demokraten J. Wulienwever, planen att
med tillhjälp av de oprivilegierade stånden
uppsätta Kristian II på Danmarks tron. Särsk. de
danska städerna voro ivriga för denna plans
genomförande, men de privilegierade ständerna voro
lika ivriga motståndare; de slöto sig till Fredrik
I:s son, hertig Kristian av Holstein, och fingo
hjälp även av Gustav Vasa. Till att börja med
hade lybeckarna 1534 åtskilliga framgångar:
Jylland och Skåne befunno sig i nov. s.å. i deras
och deras bundsförvanters händer. Snart vände
sig krigslyckan; året 1535 var helt igenom
lyckligt för Lübecks fiender, och hertig Kristian
valdes till dansk konung som Kristian III. Febr.
1536 slöts fred mellan honom och Lübeck;
därmed var i stort sett kriget slut, ehuru åtskilliga
danska städer ännu höllo sig; sist öppnade
staden Köpenhamn (juli 1536) sina portar för
Kristian III. B.
Greve Moltke, päron*, uppkallat efter den danske
länsgreven A. W. Moltke.
Greven av Luxemburg, ty. Der Graf von
Luxemburg, operett av A. M. Willner och R. Bodanzky
med musik av Franz Lehår, uppförd f.g. i Wien
1909 (Stockholm 1910, Köpenhamn 1909).
Huvudroller: René (tenor), Angèle (sopran), Juliette
(sopran), Armand (tenor).
— 1253 —
— 1254 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
