Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grey, 2. Charles - Grey, 3. Sir George (of Groby) - Grey, 4. Sir Edward
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREY
minister i ”alla talangers ministär” men höll
sig sedan i 22 års tid — G. hade 1807 blivit
earl och inträtt i överhuset — utanför
rege-ringsbildandet. Efter Fox var han nominellt
ledare för det starkt reducerade whigpartiet,
men hans inflytande inom detta var tidvis
ganska ringa, då vissa fraktioner mot G:s vilja
samarbetade med de reformvänliga tories under
Can-ning. Först när julirevolutionen gjorde en
par-lamentsreform aktuell, trädde G. fram i första
ledet och bildade i nov. 1830 som premiärminister
den regering, som genomförde 1832 års stora
par-lamentsreform. överhusets försök att med kung
Vilhelm IV:s stöd hindra reformens genomförande
strandade, då G. inlämnade sin avskedsansökan
och därmed tvingade överhuset att ge vika. Han
avgick 1834, då han vägrade gå med på eftergifter
i den irländska frågan. G:s personliga insats bör
dock ej överskattas. Hans radikalism var långt
ifrån folklig, och han blev på äldre dagar
alltmera moderat. — Litt.: Biogr. av G. M. Trevelyan
(1920). [P.Dhl]B.
3) Sir George G. (of Gr oby), politiker
(1812—98), började sin bana som officer,
företog upptäcktsresor i
Australien 1837—39,
var guvernör i
Syd-australien 1841—45,
där han genom
sparsamhet och
framsynthet gjorde en
betydande insats. Som
guvernör på Nya
Zeeland 1846—47 kvävde
han ett begynnande
uppror bland
maori-erna. Som
Kapkolo-niens guvernör 1854—
61 försökte G. 1858
förmå boerna i Oran-
jefristaten att federera sig med denna koloni men
hindrades av regeringen i London. G.
administrerade denna tid också den då fristående kolonien
Brittiska Kaffraria. 1861 kallades han åter till Nya
Zeeland, där maorierna rest sig, men han
lyckades denna gång icke kuva upproret och blev 1868
avsatt. 1877—79 var han Nya Zeelands
premiärminister, och han har stor del i att den allmänna
rösträtten infördes där 1890. G. var utpräglat
radikal. Han försökte alltid tillvarataga de
inföddas intressen men hade ofta svårt att
samarbeta med sina landsmän. P.Dhl.
4) Sir Edward G., 1882 Baronet, från 1916
Viscount G. of Fallodon (1862—1933), blev efter
studier i Oxford 1884 privatsekr. hos sedermera
Lord Cromer och hos Childers, invaldes 1885 i
parlamentet som liberal samt var understatssekr.
i utrikesministeriet i Gladstones och Roseberys
regeringar 1892—95. På denna post drogos hans
intressen över från att gälla radikala inre
reformer till de utrikespolitiska och imperiella
problemen. Under splittringen inom det liberala
partiet efter 1896 kom G. att jämte Rosebery och
Asquith framstå som ledare för en fronderande
riktning bland liberalerna, som förordade en
energisk utrikespolitik och öppet sympatiserade med
de imperiella strävandena. Under den
sydafri
kanska krisen var han obetingad anhängare av
den förda krigspolitiken och kom härigenom i
alltmer markerad motsättning till partichefen
Campbell-Bannerman. Från 1902 spelade han en
ledande roll i de liberala imperialisternas
organisation Liberal League. Men G. hade många
andra intressen än politik. Sedan studietiden var
han aktiv sportsman, hyste stora humanistiska
intressen och var varm naturvän; med tiden blev
särsk. sportfisket och naturens studium hans
främsta hobbies. Det har sagts, att dessa hans
intressen hindrade honom från att tillräckligt
bereda sig för den stora uppgift, som blev hans.
1905 gick den konservativa regimen mot sitt fall.
Campbell-Bannerman försonade sig med
högerliberalernas yngre ledare; när han 1905 bildade
regering, övertog G., dock först efter svåra
slitningar och med stor tvekan, posten som
utrikesminister. Som sådan kvarstod han även sedan
Asquith övertagit regeringens ledning och kom
alltså att fungera som utrikesminister under hela
det kritiska skedet 1905—16. I stort sett fullföljde
G. företrädaren Lansdownes politik; han var en
bestämd motståndare till brittisk isolationism och
ville, utan att
binda Storbritannien vid
ovillkorligt
förpliktande allianser, stärka
banden med
Frankrike och Ryssland, så
att Storbritannien vid
ett krigsutbrott ej
skulle stå ensamt. Å
andra sidan ville han
gärna förbättra
förhållandet till
Tyskland, förutsatt att
detta kunde ske utan
försämring av
Storbritanniens relationer till
övriga stormakter. Han var även en varm
anhängare av strävandena att genom
stormakts-konferenser och gemensamma stormaktsaktioner
gentemot tredskande småstater på den fredliga
kompromissens väg lösa förhandenvarande
konflikter. Den europeiska fredens bevarande var det
främsta målet för G:s utrikespolitiska
verksamhet. I sin strävan att vinna nya vänner för
Storbritannien var G. framgångsrik; särsk.
betydelsefull var den konvention, som 31/s 1907 avslöts i
Petersburg och vari alla de gamla engelsk-ryska
tvistefrågorna löstes. Efter densamma kan
trip-pelententen anses färdig. Att utbygga ententen
till en verklig allians vägrade G. Relationerna till
USA och Italien förbättrades. Däremot ledde
de försök, som gjordes, särsk. i samband med
Haldanes besök i Berlin 1912, att uppnå
samförstånd med Tyskland på basis av en
överenskommelse rörande Bagdadbanan, flottrustningarna och
kolonifrågorna, ej till resultat. Flera
internationella konflikter blevo, icke minst tack vare G:s
medlande verksamhet, ant. hejdade el., om de
utmynnade i krig, lokaliserade. Betydande voro
G:s insatser vid lösningen av Marockofrågan, i
vilken han stödde Frankrike, samt som
freds-medlare i i:a balkankriget. Under ”svarta veckan”
1914 var G. ivrigt verksam för fredens bevarande
— 1261 —
— 1262 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
