Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grieg, 1. Edvard - Grieg, 2. James - Grieg, 3. Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRIEG
här inledda, uppfriskande bekantskapen med
landsmannen Rikard Nordraak.- Denne tände
hans håg för det nationella och genuina i
den norska folkmusiken, och till honom
dedicerade han också sina ”Humoresker” (op. 6),
vilka varsla om den nya personliga och
nationella linjen i G:s musik. Hemkommen efter två
italienska studieresor 1865—66 och 1869, stiftade
han 1871 Musikföreningen i Kristiania och
ledde denna i 4 år. Nu erhöll han också offentligt
tonsättarstipendium från 1874 och flyttade 1877 till
Loftshus i Ullensvang. 1880—82 förestod G.
”Harmoniens” konserter i Bergen och slog sig
från 1885 varaktigt ned på villan Troldhaugen
invid hemstaden, helt ägnande sig åt
komposition. Nu som tidigare och fram till sina sista
år företog han likväl både som pianist och
dirigent konsertresor i Skandinavien och
Tyskland och uppträdde även i Wien, Rom, Paris,
London och Petersburg, ofta biträdd av
sångerskan Nina Hagerup (1845—1935), hans
kusin och sedan 1867 hans maka. — Genom
sin tonsättargärning hör G. oupplösligt samman
med den starkt nationella strömning, som röjer
sig bl.a. i Ibsens fornnorska dramer, i
Björnsons ”Fortællinger”, i ”målstrævet” och i norsk
unionspolitik. Ingen företräder starkare och
mera inspirerat än han nationalismens idéer inom
norsk musik. Med Ole Bull, Nordraak och
Halfdan Kjerulf som föregångare men med
öppet sinne också för det groteska och realistiska
insöp han must och infall ur den norska
allmogemusiken. L. M. Lindemans samlingar blevo
därvid en guldgruva för honom. Sådana verk
som ”Norges melodier”, de norska danserna för
piano, manskvartetterna (op. 30) liksom hans
”Slaatter” (op. 72) och de 4 postuma psalmerna
för blandad kör (op. 74) äro direkta
harmoni-seringar och bearbetningar av norsk folkmusik.
Liksom alla romantiker fann han i folkmusiken
och sitt lands natur den starkaste
inspirationskällan, och hos honom är samhörigheten så stor, att
han även i kompositioner, som ej bygga på
folkmotiv el. äro hållna i folkton, ändock rör sig med
rent folkliga infall och vändningar. Så kan G. på
samma gång sägas ha skapat den nya norska
musiken, han har brutit dess första tegar, odlat dem
och givit sitt folk nyare, rikare konstnärliga
uttrycksmedel. Så t.ex. i romanserna till texter av
Ibsen, Björnson, A. O. Vinje, A. Garborg och V.
Krag. Hans melodiska uppfinning är i dem fullt
originell och hans harmonik här, liksom i hans
övriga verk, fängslande genom dristiga och pikanta
dissonanser och vändningar med en utpräglad
förkärlek för öppna kvintklanger, vari man velat se
en imitation av folkmusiken och ”hardingfelans”
medklingande understrängar. G:s huvudarbeten
inom de större formerna äro pianosonaten i e
moll (op. 7), vilken först förskaffade honom
Liszts ynnest och konstnärliga stöd, den av
strömmande ingivelse burna pianokonserten i a
moll (op. 16), de 3 violinsonaterna i F dur, G
dur och c moll, stråkkvartetten, pianoballaden
(op. 24), den Liszt tillägnade lyriska scenen
”Foran Sydens kloster”, för sopransolo, damkor
och orkester (op. 20), ”Landkjenning”, för
baryton, manskör och orkester (op. 31), samt musi-
Edvard Grieg.
ken till ”Feer Gynt” och ”Sigurd Jorsalfar”.
Det var framför allt genom sina sånger och
pianostycken, som G. nådde sin stora popularitet. Lieden
med dess knappa, koncentrerade uttrycksmedel var
för denne originelle, varmblodige lyriker den
naturliga musikaliska formen. Där hade hans rika
skaparkraft fritt spelrum, där nådde hans geniala
fantasi sitt högsta konstnärliga uttryck. Alla dessa
småstycken med deras skiftande innehåll, deras
än svårmodiga, än glada, berusande tonkaskader
ge också själva grunden för G:s musikaliska
skapande, den omedelbara frändskapen med norsk
natur och kultur, med norsk folkton. — G:s brev till
F. Beyer äro utg. av Marie Beyer 1923. — Litt.: G.
Schjelderup, ”E. G. og hans værker” (1903); H. T.
Finck, ”E. G.” (1905); P. de Stoecklin, ”G.” (1926);
M. Johansen, ”E. G.” (1934); K. G. Fellerer, ”E.
G.” (1942); F. H. Törnblom, ”E. G.” (1943); ”G.,
a symphonium”, utg. av G. Abraham (1948). [N.]P.L.
2) J a m e s G., zoolog (1861—1936), 1886—1931
konservator vid Bergens museum, har genom en
rad faunistiska och systematiska arbeten utvidgat
kännedomen om Norges, särsk. Bergentraktens,
havsfauna samt bearbetat samlingar från åtskilliga,
huvudsaki. norska havsexpeditioner.
3) Harald Vollan G., bokförläggare (f. 1894).
G., som blev cand. filol. 1917, ägnade sig först
åt journalistik som medarbetare i ”Tidens tegn”
1913—20 men har gjort sin förnämsta insats i
norskt ekonomiskt och kulturellt liv som
förlags-man. Han blev 1921 anställd i den norska avd.
av Gyldendalske Boghandel, Nordisk Forlag, och
stod i spetsen för överförandet av de norska förf.,
som det danska förlaget utgav, främst de stora
klassikerna från slutet av 1800-talet, till ett norskt
företag, Gyldendal norsk forlag, där han blev dir.
1922 och chefdir. 1925. G. har flera
förtroende
— 1265 —
— 1266 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
