Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grimeton - Grimlund, Hugo - von Grimm, Melchior - Grimm, 1. Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRIMM
Radiomasterna i Grimeton.
^937’, ordf, i Läroverkslärarnas riksförbund 1930
—38, i Pedagogiska - sällskapet i Stockholm 1933
—36 och i Statsläroverkens rektorsförening 1945.
G. deltog även livligt i det politiska och
kommunala livet samt var verksam som
pedagogisk förf., varvid han bl.a. utgav 1933 års
lä-roverksstadga (tills, med H. Wallin) samt
berättelse över ”Fjortonde nordiska skolmötet”
(1935). [W.N.lE.Bng.
von Grimm, Friedrich Melchior, tyskfödd
litteratör och kritiker (1723—1807), verksam i
Frankrike. Född i Regensburg studerade G. i Leipzig,
kom till Paris 1748 el. 1749, där han en tid var i
arvprinsens av Sachsen-Gotha tjänst, sedermera sekr.
hos hertigen av Orléans (1755) och slutl. fullgjorde
diplomatiska uppdrag, bl.a. som sändebud åt
hertigen av Sachsen-Gotha (från 1775). Under
revolutionen lämnade han Frankrike (1792) och dog i
Gotha. I Paris kom han tidigt i förbindelse med
de litterära och
ency-klopediska kretsarna,
knöt förbindelser med
Rousseau, Raynal o.a.,
framför allt med
Di-derot, gjorde lycka
som kritiker och
satiriker, bl.a. med
avseende på aktuella
musikförhållanden. G:s
betydelsefullaste
insats var den s.k.
”Cor-respondance littéraire,
philosophique et
criti-que”, en handskriven
hemlig korrespondens, som han 2 gånger i
mån. avsände till vissa furstliga personer,
Katarina II av Ryssland, Stanislav av Polen,
Lovisa Ulrika av Sverige och flera tyska furstar.
I denna brevserie, som han 1753 övertog från
Raynal, vilken från 1747 utg. en liknande, avsåg han
att ge nyheter från Paris’ litterära, konstnärliga,
vetenskapliga och sällskapliga liv. Okänd för den
stora allmänheten under samtiden har hans
”Cor-respondance” för forskningen blivit en rik källa
för en intim kännedom om parisiskt kulturliv från
seklets mitt fram mot revolutionen. 1773 överlät
han arbetet helt åt J. H. Meister, men redan
tidigare hade han anlitat sina vänners bistånd, bland
dem Diderot, som skrev märkliga konstkritiska
essäer, och Mme d’Épinay, till vilken G. stod i
ett intimt förhållande. G. var en betydande, ofta
skarp kritiker med stor talang att bedöma och
värdera ett arbete. En första uppl. av
”Correspon-dance” utkom 1812—13; den bästa och
fullständigaste utgavs i 16 bd 1877—82 av M. Tourneux. —
Litt.: E. Shérer, ”M. G.” (1887). Sjng.
Grimm. 1) J a c o b G., tysk språkforskare (1785
—1863), den historiska germanska
språkforskningens grundläggare, född i Hanau, student
i Marburg 1802, mottog här av sin lärare
i juridik K. L. v. Savigny bestående
impulser, deltog efter olika anställningar i den
hes-siska statens tjänst som legationsråd vid
Wien-kongressen, blev 1816 bibliotekarie i Kassel;
förbigången vid befordran mottog G. jämte sin broder
G.2) kallelse som prof, och bibliotekarie i
Göttingen och höll här 1830 sin första föreläsningsserie
över tysk rättshistoria och tyska rättskällor. Då
bröderna 1837 undertecknade den protestskrivelse,
som 7 professorer från Göttingen riktade mot
upphävandet av den hannoverska grundlagen, blevo
bägge avsatta och återvände till Kassel. 1840
kallades de till medl. av preussiska vetenskapsakad.
och flyttade 1841 till Berlin. — G. var en genial
nyskapare på de flesta av den germanska, särsk.
den tyska, språkvetenskapens och fornkunskapens
områden. Hos G. förenades ett starkt historiskt
sinne, en sällsynt livlig fantasi och
kombinationsförmåga med en förvånansvärd flit. Äran av att
ha grundlagt den moderna språkforskningen i
Tyskland får G. dela med Bopp, men utan G.
hade den historiskt jämförande metoden ej fått
den livskraft, som den nu äger. Medan Bopps
”Vergleichende Grammatik” i stort sett blott äger
historiskt värde, är det kanske främsta av G:s
verk, ”Deutsche Grammatik” (med deutsch
menar G. här germansk), särsk. i de delar, som
behandla ordbildning och syntax, ännu en levande
källa för vetenskapen. Del 1 utkom 1819 och
innehöll böjningsläran, i 2 uppl. tillfogades ljudläran
(1822), d. 2 och 3 (1826—31) omfattade
ordbildningen och d. 4 (1837) syntaxen. Scherer, Roethe
och Schröder ombesörjde (1870—98) utökade uppl.
I 2 uppl. av d. 1 nedlade G. sina banbrytande
forskningar på den germanska konsonantismens
område, särsk. beträffande läran om den s.k.
Ijud-skridningen, som anats redan av svensken Ihre,
i huvudsak uppfattats och beskrivits av dansken
Rask (1814) men klarast och följdriktigast
formulerats och utvecklats, av G. Dock kom G.
mindre till sin rätt på det ljudfysiologiska området, som
— 3 —
— 4 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
