Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grimm, 1. Jacob - Grimm, 2. Wilhelm - Grimm, 3. Ludwig Emil - Grimm, 4. Hermann - Grimm, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRIMM
mindre låg för honom, än på de
historiskt-filolo-giska disciplinernas fält. Under inverkan av
hei-delbergromantiken — över huvud är G:s gärning
oupplösligt förenad med romantiken — utgav G.
med bistånd av G.2) den berömda saml.
”Kinder-und Hausmärchen” (2 bd, 1812—14, 2 Aufl., 3 bd,
1822), som översatts till alla kulturspråk, och
”Deutsche Sagen” (2 bd, 1816—18); härigenom och
genom ”Deutsche Mythologie” (1835. 4 Aufl., 3
bd, 1875—78), vari yngre folktraditioner på ett
genialt sätt tillgodogöras, gav han uppslaget till den
moderna sago- och folkminnesforskningen. Med
sina ed. av forngermanska dikter, bl.a. ”Der arme
Heinrich von Hartmann von Aue” (1815), ”Lieder
der alten Edda” (s.å.) och senare med sina
betydelsefulla studier över djursagan och dess folkliga
ursprung, samlade i ed. av ”Reinhart Fuchs” (1834),
befordrade G. den textkritiska och
litteraturhistoriska forskningen. På det rättshistoriska området,
där G:s forskning inspirerats av hans lärare
Savig-ny, står främst ”Deutsche Rechtsalterthümer” (1828,
4 Aufl., 2 bd, 1899), resultatet av många års träget
samlande, vilket G. även senare fortsatte. G.
bygger här på allmogens levande vanerätt, sådan den
framträder i de s.k. ”Weistümer” (utg. av G. i 7 bd,
1840—63, 1866—78). G:s ”Geschichte der deutschen
Sprache” (1848, 4 Aufl. 1880) är det sista större
arbete, där han ännu ostört, med hela styrkan av
sin vittsträvande fantasi, fick ägna sig åt sin
käraste sysselsättning, de germanska folkens
etnografi, kultur, tro och sed och språkliga system.
Sedan upptogs hans tid helt av förberedelserna och
utgivandet av hans ”Deutsches Wörterbuch” (1854
ff.), vari även G.2) medarbetade. Under G:s
livstid utkommo bd 1—3 (1854—62) och efter hans
död bd 4:1 (1878), omfattande bokstäverna A—F.
Detta monumentala verk fortsattes av Weigand,
Hildebrand, Heyne m.fl. men fortskred blott
långsamt, och ett avslutande kan först numera skönjas,
då ordbokens utgivande omorganiserats under
överinseende av preussiska vetenskapsakad. En saml.
avh., recensioner, tal m.m. utkom under titeln
”Kleinere Schriften” (8 bd, 1864—90). Utmärkande
för G. både som grammatisk och ordhistorisk
forskare är hans konkreta föreställningsförmåga,
levande uppfattning av språkets naturliga växt och
hans sinne för allt, som innefattas under ”realia”.
Han framhöll själv, att man i fråga om orden
icke kunde reda sig utan sakerna. G. var en
fiende till det pedantiska reglerandet av
grammatiken men saknade icke filologdygden att andäktigt
stanna även inför det obetydliga. Hans stora insats
för den tyska språk- och kulturforskningen kan
knappast överskattas. Jämte Goethe och Schiller
bildar han genom sin kärnfulla och naturligt
förnäma stil även slutetappen i det tyska
skriftspråkets långa ”läro- och vandringsår” alltifrån
kanslierna och Luther över grammatikerna och
språk-rensarna till klassiciteten. Vid strävandena för det
tyska folkets nationella självbesinning står han
ännu i dag som den nobla förebilden. En vacker
bild av bröderna G:s personligheter giva deras
talrika brev, utg. i flera saml.: ”Briefwechsel der
Gebrüder Grimm mit nordischen Gelehrten” (1885),
”Briefe der Brüder Grimm” (1923) m.fl. — Litt.:
W. Scherer, ”J. G.” (1868, nya uppl. 1885 och 1921);
A. E. Schönbach, ”Die Brüder G.” (1885); E. Ton-
Jakob (t.h.) och Wilhelm Grimm. Målning av Elisabeth
Jerichau, 1855. National-Galerie, Berlin.
nelat, ”Les frères G. Leur æuvre de jeunesse”
(1912). Rth.
2) W i 1 h e 1 m G., den föreg:s bror,
språkforskare (1786—1859), följde G.i) troget livet
igenom och stod i ständig arbetsgemenskap med
honom. Självständigt sysslade G. med studier
över forntyska språkminnesmärken; han utgav
bl.a. ”Freidanks Bescheidenheit” (1834),
”Alt-deutsche Gespräche” (1851). Grundläggande är
hans ”Ueber deutsche Runen” (1821),
ävensom ”Zur Geschichte des Reims” (1852). G:s
förnämsta arbete är dock ”Die deutsche
Hel-densage” (1829, 3 Aufl. 1889). Medan brodern var
det uppslagsrika geniet, låg G:s styrka mera i det
lugna och förfinade utarbetandet. Den äkta
sagostilen i ”Kinder- und Hausmärchen” är Wilhelm
G:s förtjänst. Rth.
3) L u d w i g Emil G., de föreg:s bror,
konstnär (1790—-1863), trädde tidigt i förbindelse med
spetsarna inom den tyska romantiken. Föga
produktiv fick G. sin förnämsta betydelse som
realistisk porträttör (i etsning) av sin litterära och
konstnärliga bekantskapskrets.
4) H e r m a n n G., den föreg:s son, författare
(1828—1901), 1872 prof, i konsthistoria i Berlin. G:s
essäsaml. (4 bd, 1859—90) och ”Fragmente” (2 bd,
1900) innehålla betraktelser över litteratur och
konst. Hans huvudarbete är ”Leben
Michelange-los” (2 bd, 1860—63). 1865—67 utgav G. den av
honom ensam skrivna tidskr. ”Ueber Künstler und1
Kunstwerke” och 1872 ”Leben Raphaels” (3 AufL
1896). G:s mest spridda verk är hans
”Goethe”-(2 bd, 1877, 12 Aufl. 1923), kännetecknat av en
spirituell uppfattning och artistisk stil. A.Bd.
Grimm, Hans Emil Wilhelm, tysk författare
(f. 1875). Efter univ.-studier i Lausanne och.
München blev G. kontorist i England och affärs<-
— 5 —
— 6 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
