Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gripenberg, 1. Hans Henrik - Gripenberg, 2. Odert - Gripenberg, 3. Oskar Ferdinand - Gripenberg, 4. Alexis - Gripenberg, 5. Lennart - Gripenberg, 6. Alexandra - Gripenberg, 7. Bertel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRIPENBERG
pen i Stockholm samt om den ryska exp. över
Kvarken och ockupationen av Umeå, och hans
underordnade, främst överste A. F. Palmfelt,
uppmanade honom att ge upp. G., som 1809
bosatte sig i Finland, instämdes 1810 inför
Krigsrätten i Stockholm men fick ej något pass.
Hovrätten beslöt 1811 att nedlägga målet men avslog
G:s begäran om formlig upprättelse. — Litt.:
Biogr. av G. A. Gripenberg (1937). St.C.
2) O der t Henrik G., den föreg:s son,
pedagog (1788—1848). Efter officersutbildning och
studiebesök hos Salzmann i Schnepfentahl och
Pestalozzi i Yverdon grundade G. 1812 i
Tavaste-hus en försöksskola, 1813 flyttad till Björneborg
och 1818 till G:s fädernegård Voipaala i
Sääks-mäki. Sedan skolan av ekonomiska skäl måst
upphöra 1822, var G. 1823—27 ledare för
Fred-rikshamns elementarskola. 1835 grundade han i
Helsingfors en barnskola och en högre
flickskola samt utgav 1834—35 ”Veckoblad för
uppfostran och undervisning”. Med sina moderna
uppfostringsidéer är G. en av föregångsmännen
inom finsk pedagogik. — Litt.: A. K. Ottelin,
”En såningsman” (i ”Pedagogiska profiler”,
1934)- E.Bng.
3) Oskar Ferdinand G., brorsons son till
G.i), militär i rysk tjänst (1838—1916), officer
vid inf. 1855, generalmajor 1877 ocb general av inf.
1900. G. deltog med utmärkelse i fälttågen i Polen
1863—64, mot Buchara 1866—68 och som reg.-chef
mot Turkiet 1877—78. 1902 blev han
generalbefälhavare i Vilna miltärdistrikt. Under rysk-japanska
kriget utsågs han i sept. 1904 till chef för 2:a
man-churiska armén och gjorde med denna i jan. 1905
en framstöt mot japanernas v. flygel. Otillräckligt
understödd av Kuropatkin blev han emellertid
slagen vid Sandepu 28/i, begärde sitt entledigande och
återvände till Ryssland. Efter kriget var G. 1905—
06 generalinspektör för inf. E.Bz.
4) Claes Alexis Constantin G., den föreg:s
kusin, ämbetsman och politiker (1852—1927),
tillhörde 1885—91 Finska statssekretariatet i
Petersburg, 1891—1911 överdirektör i
fångvårdsstyrelsen med undantag av åren 1901—1906. G. tog
aktivt del i den sista ståndslantdagen 1905—06,
bl.a. som v. lantmarskalk. Han var verksam i
Finlands frigörelsearbete under i:a världskriget
och var som chargé d’affaires och sedermera
som minister (jan. 1918—sept. 1919) Finlands förste
diplomatiske representant i Stockholm. A.Nck.
5) Alexander Leonhard (Lennart) G.,
brorsons son till G.i), industriman och politiker
(1852—1933), hade som ung officer en lysande
karriär men övergick efter att ha erhållit
överstelöjtnants rang redan 1879 till civil verksamhet
och blev snart känd som en av landets främsta
och mest framsynta tekniker. 1886—96 var han
intendent vid industristyrelsen och en kort tid
överdir. i överstyrelsen för väg- och
vattenbyggnaderna. Sistn. år kallades han till medl. av
senaten och chef för handels- och industriexp.
men vägrade att böja sig för den av Bobrikov
1899 inledda våldspolitiken och avgick följ. år.
G:s rakryggade, över de aktuella inre
tvistefrågorna höjda konstitutionella hållning, som han
från 1880-talet framlade i flera uppmärksammade
politiska broschyrer, ådrog honom makthavarnas
misshag, och med stöd av den s.k.
diktaturförordningen blev han 1903 utvisad ur landet.
Under den kortvariga ljusningen efter 1905 var han
medl. av Leo Mechelins senat som chef för
kommunikationsexp. men tvangs på gr. av en
konstitutionell konflikt att avgå redan 1907.
Senare var han uteslutande verksam som
industrimän. G. publicerade flera viktiga
industrihistoriker samt memoarer och personhistoriska
anteckningar (se släktöversikten sp. 16). R.R.
6) Alexandra G., sondotter till G.i),
friherrinna, författarinna (1857—1903), utgav
under pseud. Ringa och A a r n e
novellsamlingar. Intresserad av samhälleliga spörsmål,
särsk. kvinnorörelsen, företog hon studieresor
till England, USA, Tyskland m.fl. länder och
var från 1889 ordf, i Finsk kvinnoförening,
vars tidskr. hon utgav. Hennes mest betydande
verk är ”Reformarbetet till förbättrande af
kvinnans ställning” (3 bd, 1893—1903). På G:s
initiativ grundades 1911 Finlands kvinnors
nationalförbund. C.H-E.
7) Bertel Johan Sebastian G., den föreg:s
brorson, friherre, författare (1878—1947). G.
föddes i S:t Petersburg. Han debuterade 1903 med
”Dikter”, som väckte uppmärksamhet på gr. av
formens glans och innehållets ohöljda
sensualism. Efter en resa till Frankrike och Spanien
befäste han sin ställning som en av den
finlandssvenska litteraturens främsta lyriker genom
”Vida vägar” (1904) och ”Gallergrinden” (1905).
I ”Gallergrinden” ingingo patriotiska dikter,
inspirerade av kampen mot det ryska förtrycket.
G:s inställning var utpräglat aristokratisk, äran
var det centrala begreppet för honom. Efter
”Rosenstaden” (1907), ”Svarta sonetter” (1908)
och ”Drifsnö” (1909) följde de betydande
dikt-saml. ”Aftnar i Tavastland” (1911), ”Skuggspel”
(1912) och ”Spillror” (1917). I ”Aftnar i
Tavastland” gav G. landskapsbilder från
Tavastland, där han i sin ungdom vistats som
informator och där han senare var bosatt i olika
repriser. I frihetskriget 1918 tog G. del som
ny-ländsk dragon och blev efter dess slut befordrad
till kornett. Av frihetskriget och förhållandena
i Finland efter detsamma inspirerades han till
”Under fanan” (1918), ”Efter striden” (1923) och
”Den stora tiden” (1928). G. kände det som
sin plikt att bekämpa demokratien och
bolsje-vismen. Hans kult av äran fick genom
frihetskriget en konkret verklighet att anknyta till.
Han var även praktiskt verksam inom
skydds-kårsrörelsen. Mindre
aktuellt betonade
voro ”Skymmande land”
(1925), ”Vid gränsen”
(1930), ”Livets eko”
(1932), ”Sista ronden”
(1941) och ”Genom
gallergrinden”
(postumt utg. 1947). En
bitter pessimism och
en djup känsla av
främlingskap i tiden
blevo under G:s sista
år framträdande drag
hos honom, framkal-
— 17 —
— 18 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
