Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gripenberg, 7. Bertel - Gripenberg, 8. Georg - Gripenhielm, Edmund (Figrelius) - Gripenstedt, ätt - Gripenstedt, Johan August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRIPENHIELM
lade av den politiska och sociala utvecklingen i
Finland efter vapenstilleståndet mellan
Sovjetunionen och Finland hösten 1944. På prosa utgav G.
noveller och skisser, ”Vid mörkrets portar” (1909),
”En dröm om folkviljan” (1918), ”På Dianas
vägar” (1925) och ”Spökjägaren” (1933), samt
skådespelen ”Det brinnande landet” (1910) och
”Kanonernas röst” (1922). Sina minnen från tidigare
år samlade han i ”Det var de tiderna” (1943).
Som prosaist var G. emellertid mindre
betydande än som lyriker. Under pseud. Åke Erikson
publicerade han i halvt parodiskt syfte en
modernistisk diktsaml., ”Den hemliga glöden” (1925).
Vidare var han verksam som översättare, bl.a.
av Oscar Wildes ”Ballad of Reading Gaol” och
Edgar Lee Masters’ ”Spoon River, anthology”.
1928—32 var G. bosatt i hedersbostaden
Dik-tarhemmet i Borgå. Han erhöll samfundet De
nios pris 1930 och blev hedersdr vid
Helsingfors univ. 1932. ”Samlade dikter” utkommo i 17
bd 1921—47; ett urval, med inledn. av J.
Landquist, 1948. — Litt.: R. Nordenstreng, ”B. G.
och hans skaldskap” (1921); J. Landquist,
”Modern svensk litteratur i Finland” (1929). E.Ed.
8) Georg Achates G., son till G.4), diplomat
(f. 1890), fil. kand, i Helsingfors 1911, jur. kand,
i Uppsala 1917, medföljde som sekr. den
deputation, som i Sverige, Danmark och Norge
noti-fierade Finlands självständighetsförklaring,
tjänstgjorde vintern 1918 vid Finlands legation i
Stockholm och inträdde s.å. i utrikesministeriet
i Helsingfors, där han 1920 blev kanslichef. G.,
som är en av Finlands mest ansedda diplomater,
har sedermera representerat sitt land i olika
delar av världen, senast i Storbritannien 1933—41,
i Vatikanen 1942—43 och sedan sistn. år i
Sverige. G. har bl.a. publicerat en biogr. över G.i)
(i937). R-R-
Gripenhielm, Edmund, före adlandet F i g r
e-1 i u s, friherre, riksråd (1622—75), prof, i historia
vid Uppsala univ. 1650. Som sekr. i kansliet
från 1657 tjänstgjorde G. vid
fredsunderhandlingarna med Danmark. Han var Karl X Gustavs
handsekreterare och förtrogne, blev lärare för
kronprinsen (Karl XI) 1660, adlades s.å., blev
statssekreterare 1662, hovråd 1665, hovkansler 1671,
riksråd och friherre 1673, häradshövding i
Österbotten 1674. Uppgiften, att G. föll i onåd, sedan
konungen insett, att G. vanskött hans uppfostran,
är grundlös. G. var en lärd man, framstående
latinsk poet, nitisk chef för Kungl. bibi, (från 1661).
Hans egen stora boksamling inlöstes 1684 av Karl
XI och skänktes till Lunds univ.-bibl. Hans son
Nils G. (1653—1706) var 1697 lantmarskalk och
blev kungl. råd. [C.V.J.]B.
Gripenstedt, adlig ätt, stammande från
köpmannen i Göteborg Bryngel Radhe (d. 1679). En
hans svärdotter blev omgift med inspektören över
sjötullarna i Bohuslän Hieronymus Berger (1649
—1713), som 1691 adlats G.; hennes barn i
första giftet adlades och introducerades på
styvfaderns namn och nummer 1717. Nedannämnde
J. A. G. upphöjdes 1860 i friherrligt stånd enl.
RF § 37-
Johan August G., friherre, politiker
(1813—74), officersson, student i Uppsala 1827,
underlöjtnant 1831 och löjtnant 1837. Med sin
praktiska duglighet saknade G. icke fallenhet för
krigstjänsten men lämnade den på gr. av andra
intressen 1846. Genom giftermål blev han befryndad
med den liberale politikern C. H. Anckarsvärd och
godsägare i Närke. G:s sällsynta begåvning fick sin
rätta inriktning, då han vid 1840/41 års riksdag
för första gången tog plats på riddarhuset, där
hans fyndighet i debatten och hans vältalighet
imponerade och hans grundliga kunskaper om
statsförvaltningens skilda grenar ofta kommo till
användning i
utskotts-arbetet. 1848 blev G.
konsultativt statsråd,
ett liberalt inslag 1 den
Sparreska
aprilministären, och han hade
nu sin plats vid
rådsbordet ända till 1866.
Jan.—okt. 1851 och maj
1856—juli 1866 var
han finansminister. G.
framstod för sitt
tidevarv som frihandels
politikern, som
skapade en liberalare
tulltaxa med slopande av
alla in- och utförselförbud; han avslöt
handelstrak-tater med Frankrike (febr. 1865), med Preussen och
Tyska tullföreningen (maj s.å.) i frihandelsvänlig
riktning. Förenklingen av grundräntorna och
avskaffandet av det s.k. differentialsystemet ur
handelslagstiftningen äro hans verk, liksom
väsentliggen 1864 års förordning om utvidgad näringsfrihet.
Men han var också den framstegsoptimistiske
ekonomen, som i en tid, då utvidgningen av den
enskilda bankverksamheten var ett livsvillkor för
näringslivets förkovran, under 1857 års
penningkris dristigt ombesörjde ett stort lån ur statskassan
till Skånes enskilda bank och som gav idén till den
1861 grundade Allmänna hypoteksbanken. Djärvast
var måhända G:s statliga järnvägspolitik: 1857 års
proposition om anslag till stambanorna, vilken
gällde 103 mill. kr, åstadkom stor uppståndelse.
G:s optimism var emellertid hans styrka, och om
också hans tal i hithörande ämnen, hans
”blomstermålningar”, blevo mycket kritiserade, fick han
majoriteten med sig. Tidens skandinaviska svärmeri
var honom främmande, och han hade svårt att
samarbeta med Karl XV, vars skarpaste kritiker
han var i statsrådet. Vid Ulriksdalskonferensen
8/o 1863, då frågan om en svensk-dansk allians
ventilerades, gick G. skarpt fram icke blott mot
utrikesministern v. Manderström utan även mot
konungen, och G. delar med Louis De Geer
förtjänsten av att Sverige icke drogs in i det
dansktyska kriget. Mot norrmännen ställde sig G.
omed-görlig i ståthållarfrågan, vilket också gav
anledning till slitningar med konungen, och sedermera
(1871) angrep han Karl XV i en broschyr. G., som
blivit kallad ”den De Geerska regeringens själ”,
var under hela sin politiska bana en ivrig
anhängare av en representationsreform, samtidigt som han
alltid höll på betydelsen av en stark regeringsmakt.
Hans anföranden i representationsfrågan i nov.
och dec. 1865 äro måhända hans yppersta
vältalighetsprov. Kort efter den sista ståndsriksdagen
lämnade han regeringen, en avgång, som
motstån
— 19 —
— 20 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
