Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grotenfelt, 3. Arvi - Grotenfelt, 4. Erik - Grotesk - Grotewohl, Otto - Groth, Bertil - Groth, Klaus - von Groth, Paul - Grothit - Grothusen (Grotthus), Christian Albrecht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GROTHUSEN
Historikern und im Volksbewusstsein”, 1905). 1906
—20 var han medutgivare av tidskr. ”Psyke”. N.
4) Erik Herman Voldemar G., son till G.i),
författare (1891—1919), utgav två diktsaml. (1914
—15) samt romanerna ”Bengt Walters lycka”
(1916) och ”Det nya fosterlandet” (1918). Med hela
styrkan i sitt intensiva temperament kastade sig G.
in i självständighetskampen i Finland, för vilken
han litterärt verkade genom krigsöversikter och
politiska art., i urval utg. under titeln ”En pennas
strid” (1919). — Litt.: H. Ruin, ”Det finns ett
leende” (1943).
Grotesk’ (fra. grotesque, av ital. grottesco, av
grotta, jfr nedan). 1) Adj.: som står på gränsen
mellan det löjliga och fula, vidunderlig,
fantastisk^ ful); förvriden, befängd.
2) Antikt ornament, som erhållit sitt namn av
de underjordiska gravvalv (ital. grotta), vilkas
typiska utsmyckning den utgör. Den är ett
ytorna-ment, sammansatt av växtmotiv, frukter, masker,
realistiska el. fantastiska djur, putti,
arkitekturdelar och medaljonger. Renässansen upptog den i
sin ornamentskatt, varvid man huvudsaki. tog
dekorationerna i Titus’ termer och Livias hus till
förebild. Ryktbara äro Rafaels och Giovanni da
Udines g. i Vatikanens loggior, utförda i stuckatur
och målning (o. 1517—20). På gr. av sin rika
förmåga av variation och sin smidighet att
anpassa sig efter olikformade ytor har g. sedan dess
varit ett under alla epoker älskat ornament.
Under barocktiden var den pompös och svulstig,
under rokokon lekfull och graciös, under
klassicismen åter ”antikt” stram och klart uppbyggd. G.
utgjorde en viktig del av innehållet i de
ornament-sticksamlingar, som på 1500—1700-talen spridde
nya idéer från konstmetropolerna ut över Europas
kontinent. I sht groteskkompositioner av Du
Cer-ceau och Bérain fingo på detta sätt stor betydelse.
Jfr Droleri. G.S.
3) Boktrycksstil med genomgående jämntjocka
linjer och utan schatteringar. Ex.: Grotesk.
Grotewohl [grå’tavål], Otto, tysk politiker (f.
1894), urspr. typograf, medl. av Braunschweigs
regering 1921—24, led. av tyska riksdagen 1925
—33, anställd som försäljare i kolbranschen under
nazistregimen. G. framträdde 1945 som en av
ledarna för det återupprättade socialdemokratiska
partiet i ryska ockupationszonen. Vid den där
1946 företagna partifusionen mellan kommunister
och socialdemokrater blev G. den ene av de två
ordf, (jämställd med kommunisten Wilhelm
Pieck) i Tyska socialistiska enhetspartiet
(Socia-listische Einheitspartei Deutschlands, SED). S.Br.
Groth, Bertil Sixten, kemist (f. 27/s 1893),
civilingenjör 1918, fil. dr vid Uppsala univ. 1926.
G. var 1919—25 assistent vid Tekniska högsk.,
innehade 1925—27 Groths kemiska byrå och 1927
—40 Kemiska kontrollbyrån i Stockholm samt var
1940—45 anställd vid Mo och Domsjö ab., från
1941 som chef för företagets
forskningslaboratorium. G. blev 1945 prof, i teknisk organisk
kemi vid Tekniska högsk.
Groth [gråt], Klaus, tysk författare (1819—99).
G. var född i Heide i Dithmarschen, utbildade sig
till lärare men måste av hälsoskäl söka vila.
Under 6 års vistelse på Femern började han skriva
dikter på plattyska. Utg. i bokform, ”Quickborn”
Grotesker av Rafael i Vatikanen, Rom.
(1852), mottogos de hjärtligt. G. skrev även
berättelser på prosa, ss. ”Vertelln” (2 bd, 1855—60) och
”Ut min Jungsparadies” (1876), samt på vers, ss.
”Rothgeter Meister Lamp” (1862). Plattyskans
likaberättigande med högtyskan som litteraturspråk
hävdade han, delvis i fejd med Fritz Reuter, i
”Briefe über Hochdeutsch und Plattdeutsch” (1858)
och ”Über Mundarten und mundartige Dichtung”
(1873). G. blev 1866 prof, i tyska språket och
litteraturen vid Kiels univ. Hans ”Lebenserinnerungen”
utgåvos av E. Wolff 1891, ”Gesammelte Werke”
utkommo i 4 bd 1893. — Litt.: H. Siercks, ”K. G.”
(1899); T. Kroger, ”K. G.” (1905); G. Seelig, ”K.
G.” (1924). A.Bd.
von Groth [gråt], Paul, tysk mineralog (1843
—1927), 1872 prof, i Strassburg, där han
upprättade nytt inst. för mineralogi och kristallografi,
samt 1883 i München; emeritus 1924. G. var en
framstående forskare och lärare samt utgav
handböcker och tabellverk i såväl mineralogi som
kristallografi. Han grundläde 1877 ”Zeitschrift für
Krystallographie und Mineralogie”.
Grothi’t, miner., järn-yttriumhaltig titanit.
Grothusen (Grotthus), Christian A
1-b r e c h t, friherre, krigare (1680—1715), blev
fänrik 1697, överstelöjtnant 1703, överste och löjtnant
vid drabanterna 1710, generalmajor av kav. 1715.
G:s tapperhet och goda humör förvärvade honom
under vistelsen i Turkiet Karl XII:s stora
bevågenhet, och han utvecklade stor skicklighet i det
ingalunda lätta värvet att upplåna de pengar,
kungen behövde. Med lånevillkoren och redovisningen
var dock G., ehuru personligen oegennyttig, mer
än lovligt lättsinnig. Även som diplomat
användes G. i Turkiet. Han sårades dödligt i striden vid
Stresow på Rügen 1715. P.S.
— 53 —
— 54 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
