Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grotius, Hugo (Huig de Groot) - Grotrian, Walter - Grotrian-Steinweg - Grotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GROTIUS
Grotius [grå’tsios], Hugo (eg. H u i g de
G r o o t), holländsk lärd och statsman (1583—1645).
Tillhörande en ansedd och välbärgad släkt i Delft,
där fadern och farfadern varit borgmästare,
förvärvade G. redan som brådmogen yngling
vidsträckt lärdom och nära bekantskap med tidens
ledande kulturella och politiska personer. 1598
följde han
Oldenbarne-veld på en ambassad
till Frankrike, blev jur.
dr i Orleans, slog sig
1599 ned i Haag som
advokat, blev 1601
Nederländernas officielle
historieskrivare, 1607
generalfiskal
(”advo-katfiskal”) i prov.
Holland, 1613
rådspensionär i Rotterdam och
åtnjöt ett
utomordentligt anseende. Som
anhängare till
Oldenbar-neveld invecklades G.
emellertid i Nederländernas inre religiösa och
politiska fejder (se Arminianer), fängslades 1619
genom en militärkupp av ståthållaren Moritz av
Ora-nien samt dömdes till livstidsfängelse men
lyckades 1621 med sin makas hjälp fly i en boklår från
slottet Loevenstein till Frankrike. Här levde han,
ehuru väl mottagen, under ekonomiskt tryckta
förhållanden, tills Sverige 1634 utsåg den
europeiskt ryktbare lärde till sitt sändebud i Paris. Som
sådan verkade han i 10 år men kunde som
misshaglig för Frankrikes ledande statsman, Richelieu,
politiskt föga uträtta och dog kort efter erhållet
avsked 1645. Hans omfattande brevväxling med
Axel Oxenstierna från denna tid är bevarad (se
nedan). — Med stora statsmanmgåvor förenade
G. en mångsidig och djup lärdom. Som teolog och
exeget, som språkman och filosof, som jurist och
historiker har han åstadkommit utomordentliga
ting, men den främsta, för framtiden
betydelsefullaste insatsen voro hans folkrättsliga och
rättsfilosofiska verk. I det 1609 utg. arbetet ”Mare
li-berum”, en avd. av ett från 1604 härrörande
ungdomsverk ”De jure praedae”, som först 1864
påträffades och 1868 utgavs, uppställer G. för att
skydda den holländska handeln på Ostindien
grundsatsen om havets frihet. G:s huvudarbete
förblir dock hans tankerika ”De jure belli ac
pa-cis” (1625, senare 49 uppl. på latin, 30 översättn.),
där han, utgående från naturrättsliga synpunkter,
lade grunden till senare tids folkrätt. Därjämte
kunna nämnas ”De imperio summarum
potesta-tum circa sacra” (1647), ”Annales et historiae de
rebus belgicis” (1657), ”Annotata ad Vetus
Testa-mentum” (1644), ”Annotationes in Novum
Testa-mentum” (med olika titlar, 3 bd, 1641—50), ”De
veritate religionis christianae” (1629; sv. övers, fr.
1700-talet samt ett sammandrag från 1773),
”Poè-mata” (1617), ”Dissertatio de origine gentium
ame-ricanarum” (1642), ”Epistolae” (1687), ”Opera omnia
theologica” (4 bd, 1679). G:s brev till Axel
Oxenstierna äro utg. 1889—91. — Litt.: J. Schlüter,
”Die Theologie des H. G.” (1919); J. Kosters, ”Les
fondements du droit des gens” (1925); W. S. M.
Knight, ”The life and works of H. G.” (s.å.); J.
ter Meulen, ”Concise bibliography of H. G.” (s.å.);
C. G. Westman, ”H. G.” (i ”Sv. juristtidn.”, 1926). K.
Grotrian [grå’-], Walter, tysk fysiker (f.
1890), prof, i experimentalfysik vid univ. i
Berlin, observatör vid astrofysikaliska observatoriet
i Potsdam och föreståndare för dess fysikaliska
laboratorium 1922. G. har verksamt bidragit till
utforskningen av atomernas spektra. Från honom
härrör ett överskådligt grafiskt framställningssätt
av atomspektra (”grotriandiagram”). G. har i
flera fall lyckats identifiera s.k. ”förbjudna
linjer” i gasnebulosornas spektra. Bland G:s
skrifter märkes ”Graphische Darstellung der Spektren
von Atomen und lonen mit ein, zwei und drei
Valenzelektronen” (2 bd, 1928). Re.
Grotrian-Steinweg [grå’- JtaFnvek], pianofabrik i
Braunschweig, grundad av H. Steinweg (i797~
1871), övertogs, då denne flyttade till Amerika, av
sonen Theodor, och när denne följde fadern, av
Grotrian, Helfferich och Schultz. Firman har
företagit förbättringar av pianots resonansbotten.
Grotta, geol., en större, mest i fast berg befintlig
hålighet med tak och en, ibland flera öppningar.
Allt efter bildningssättet kunna g. indelas i
utlösnings-, strand- och klyftgrottor. —
Utlös-ningsgrottor uppstå genom det i sprickor
och rämnor i berggrunden cirkulerande
vattnets lösande förmåga på vissa bergarter, mest
kalksten och dolomit. I anslutning till sådana
underjordiska vattendrag bildas ofta vittutgrenade
system av g. med väldiga dimensioner, som genom
takens instörtande orsaka doliner och
karstland-skap. Deras inre beklädes vanl. av mäktiga
droppstensbildningar, i vilka lämningar efter g:s
forna invånare, djur och människor, inbäddats
och bevarats (bengrottor med benbreccior). Hit
hör Europas största grottområde i Krain, Istrien
och Dalmatien med bl.a. Adelsberggrottan. I
Sverige träffas denna typ i Skånes kritformation
(Balsbergsgrottan), i silurkalken på Gotland och
i Bjurälvens dalgång i n. Jämtland. —
Strandgrottor bildas genom vågornas erosion på
branta kuster med sprickrika, av bergartsgångar
genomdragna el. eljest lätteroderade bergarter av
inhomogen beskaffenhet och ingå som ett led i
abrasionen. Strandgrottor bli därför nära bundna
till nutida el. forntida strandlinjer. Genom
frånvaro av tak övergå de i andra närstående
skulpturformer, s.k. strandnischer. Bekant är Fingals
grotta i Skottland. Hit höra flertalet svenska g.
Bäst utbildade äro de på Gotland med dess höga
klintbranter av kalksten, där de tydligt gruppera
sig kring de mera konstanta, senkvartära
strandnivåerna, den baltiska issjöns, ancylus- och
lito-rinagränsen. I viss mån samma sak gäller för
strandgrottorna på Kinnekulles
kalkstensslutt-ningar, vid Ombergs v. fot och Kullen. Sveriges
motståndskraftiga och låga urbergskuster äro dock
vanl. ej lämpade för uppkomsten av typiska
strandgrottor. — Klyftgrottor uppkomma
genom bergpartiers el. bergskollors förskjutningar
och utglidningar längs större spricklinjer. De
sammanhänga alltså ej med stranderosion el.
utlös-ningsprocesser och kunna därför uppträda på alla
nivåer i landskapet. De äro vanl. mer el. mindre
vertikala, smala och långsträckta, kunna betraktas
som klyftor med tak och övergå ofta i öppna
— 55 —
— 56 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
