Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Groza, Petru - Groznyj - Grubb, Christopher - Grubb, Nils - Grubbe, ätt - Grubbe (Grubb), 1. Christopher - Grubbe, 2. Samuel - Grubbe (Stiernfelt), Lars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GROZNYJ
vände först vid slutet av 2:a världskriget, då han
bildade ett radikalt småbrukarparti,
”bondefronten”. Han var v. konseljpresident i Sänätescus
och Radescus regeringar 1944—45, närmade sig
kommunisterna och trädde i mars s.å., efter
sovjetryska påtryckningar mot konung Mikael, i
spetsen för en ny, prorysk regering, i realiteten
dominerad av kommunisten Ana Pauker. S.Br.
Groznyj [grå’znaj] (ry., ”den förskräcklige”),
huvudstad i Tjetjen-Ingusjska autonoma
sovjetrepubliken i Nordkaukasien; 172,468 inv. (1939,
70,896 inv. 1926). G. ligger på bägge sidor om
den strida bergsfloden Sunzja, en biflod till
Terek. Omgivningarna äro rika på bergolja och
bilda Sovjetunionens näst största
petroleumdistrikt med oljeförråd, som uppskattas till 300—
400 mill. t. Oljeledningar till Machatj—Kala vid
Kaspiska havet (sedan 1915), till Tuapse vid
Svarta havet (sedan 1929) och vidare till
Do-netsbäckenet. G. grundades 1818 som
gränsfästning och militär stödjepunkt men började
utvecklas först efter 1893 i samband med
utnyttjandet av oljefält i stadens närhet. G:s oljefält
härjades svårt av bränder, förorsakade av tyska
flyganfall, i okt. 1942. Edg.K.
Grubb, Christopher, ämbetsman, se
Grub-be 1).
Grubb, Nils, präst (1681—1724), efter studier
i Uppsala mag. i Wittenberg 1707, lärare vid univ.
i Greifswald, kallad till kyrkoherde i Umeå 1711.
G. verkade för kyrkodisciplin och bättre
kristen-domskunskap, nykterhet och lappmission men blev
1720 anklagad för pietistiska irrläror m.m. K.m:ts
utslag kom först 1725, då G. redan var död; i
detta rentvåddes han från alla beskyllningar och
hans nitiska församlingsarbete vitsordades. —
Litt.: Biogr. av E. Wermcrantz (1906); självbiogr.
utg. i ”Äldre svenska biografier”, 6 (1917). S.N.
Grubbe, ätt, adlad 1645 med nedannämnde G.i),
utslocknad på svärdssidan 1906, på spinnsidan
1926. En svåger till G.i) var assistensrådet Lars
G. (1600—42), som tillhörde adliga ätten
Stiern-felt men upptagit namnet G. och även behöll
detta namn, då han 1629 fick förnyelse på
familjens adelskap (se sp. 64).
1) Christopher Larsson Grubb (adlad
Grubbe 1645), ämbetsman (1594—1681),
president (borgmästare) i Kalmar 1636, t.f.
landshövding i Kalmar län 1665—72, känd som en
omsorgsfull samlare av svenska ordspråk (”Penu
prover-biale”, 1665) samt som förf, av ett lexikaliskt
arbete om svenska förnamn (”Praenomina
svio-go-ticha”, 1675).
2) Samuel G., filosof (1786—1853). Efter
filosofiska studier i Uppsala under D. Boèthius och
P. Högmark blev G. 1806 doc. där i teoretisk
filosofi samt efter Höijers död prof, i samma ämne
(1813), vilken lärostol han 1827 utbytte mot den
praktisk-filosofiska. 1840—44 var han konsultativt
statsråd (till en början tf. ecklesiastikminister).
Efter avskedet från stadsrådsämbetet levde G. som
privatman i Uppsala, sysselsatt med språkforsk- •
ningar för Svenska akad:s ordbok. G. var medl.
av 1825—28 års undervisningskommitté, blev
led. av Svenska akad. 1830. och var Uppsala
univ:s representant i riksdagen 1834—35- —
G. har ofta betecknats som filosofisk elektiker.
Detta omdöme torde dock vara i hög grad
missvisande. Inflytandet från andra tänkare
(främst Kant, Fichte, Schelling, Jacobi, Fries och
Schleiermacher) är visserligen påtagligt. Dessutom
visar hans tänkande flera likheter med Bibergs;
på denna punkt torde emellertid inflytandet ha
varit ömsesidigt. Genom det sätt, varpå G.
sammansmält de upptagna tankemotiven i en
omfattande syntes, röjer han i själva verket betydande
filosofisk originalitet. Centraltanken i G:s
filosofiska system är idén om
religionen som det
syntetiska momentet i
”bildningens
organiska sammanhang”. I
ungdomsskrifterna är
denna tanke ännu
inbäddad i Schellings
identitetsfilosofi. Utan
att uppge den
tran-scendentala grundsynen
utarbetade G.
sedermera småningom ett
platonskt färgat,
reli-giöst-idealistiskt system, som i flera
av
seenden satt spår i Boströms filosofi. Filosofiens
objekt äro de i det receptiva förnuftet ”förnumna”
idéerna om det absolut sanna, goda och sköna.
Det är spekulationens uppgift att bringa dessa tre
huvudidéer till klarhet för medvetandet med
hänsyn till såväl deras egentliga väsen som deras
relation till den sinnliga verkligheten. G:s system
får därmed tre delar, den teoretiska, praktiska
och estetiska filosofien, vilka motsvara
intelligensens tre verksamhetsformer, den intellektuella,
etiska och estetiska, samt de tre kulturformerna:
vetenskap, moral och konst. Liksom religionen
är den sammanhållande kraften i
kultursammanhanget, utgör religionsfilosofien enhetsbandet i
det filosofiska systemet. Även rättsfilosofiskt
söker G. genomföra den organiska betraktelsen. —
Själv offentliggjorde G. förutom dissertationer och
smärre skrifter endast några rättsfilosofiska
arbeten. Hans föreläsningar över alla områden av
filosofien förvaras emellertid i Uppsala
univ.-bibl. De viktigaste ha utgivits av A. Nyblæus och
K. R. Geijer (7 bd, 1876—84) samt av N. Fransén
(1912). — Litt.: J. Cullberg, ”S. G.” (1926; med
fullst. bibliogr.). J.Cbg.
Grubbe (eg. S t i e r n f e 11, jfr ätten Grubbe),
Lars, ämbetsman (1600—42), inträdde 1626 i
det kungl. kansliet och tjänstgjorde 1629—32
i fältkansliet som konungens sekr. Ej sällan
sändes G. som rapportör till de olika svenska
arméerna med ganska vidsträckt fullmakt. Sedermera
användes han av A. Oxenstierna dels som
mellanhand vid dennes förhandlingar med regeringen i
Sverige, dels som civil medhjälpare åt Banér och
underhandlare hos de tyska furstarna, särsk.
kurfursten av Brandenburg. 1634 blev G. statssekr.,
s.å. utnämndes han efter Salvius till svensk
resident i Hamburg samt blev 1636 även fullmäktig
vid den westfaliska armén. S.å. återkallades dock
G. till Sverige och blev 1637 underståthållare.
Sin största insats torde G. ha gjort som
assistens-råd vid den svenska huvudarmén i Tyskland 1641
— 63 —
— 64 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
