Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundtvig, 4. Ludvig - Grundtvigianismen - Grundtvigskyrkan, Grundtvigs Mindekirke - Grundvad el. sölvad - Grundvapen - Grundvatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUNDTVIGIANISMEN
hans ”De nordiske Sölove” (1914; tr. i en svensk,
dansk och norsk uppl.).
Grundtvigianis’men betecknar den kyrkliga,
folkliga och pedagogiska riktning, som utgått från
N. F. S. Grundtvig. I sin egen religiösa
utveckling hade Grundtvig rört sig från en närmast
deistisk ståndpunkt genom en romantiskt färgad
och poetiskt uppfattad kristendom till en strängt
ortodox lutherdom på grundval av en massiv
uppfattning av Bibelns inspiration, men också
denna uppfattning kände han otillfredsställande,
då han o. 1820 starkare drogs in i stridigheter
med rationalisterna om den rätta tolkningen av
Bibeln. Under sina strävanden att bevisa, vad
”den sanna kristendomen” var, fördes han —
delvis under studiet av Irenaeus — till den
åskådning, som han i huvudsak framställde 1825, att
detta spörsmål kunde lösas endast inom kyrkan,
ty blott församlingens medl. ägde i bekännelsen
vid dopet (i forsagelsen, jfr Abrenuntiation, och
den apostoliska trosbekännelsen) ett levande,
orubbligt vittnesbörd om kristendomens innehåll,
som var så mycket mera säkert, som bekännelsen
efter Grundtvigs (f.ö. historiskt oriktiga)
uppfattning alltid varit knuten till dopet och oförändrad
gått i arv genom tiderna från kyrkans äldsta
dagar. (Sedan skärpte Grundtvig sin uppfattning
härav därhän, att dopbekännelsen fattades som
en utsaga av Kristus själv, meddelad lärjungarna
under de 40 dagarna före himmelsfärden.) Med
denna magelöse opdagelse ansåg sig Grundtvig ha
befriat de kristna lekmännen från teologernas
herradöme, så att en var, t.o.m. den enklaste, med
visshet och klarhet kunde fastslå, vad som var
äkta kristendom. Grundtvigs teologiska grundsyn
kallades med rätta den kirkelige anskuelse, ty för
honom är kyrkan {den levende menighed) det
primära, skriften det sekundära, visserligen värdefull
till upplysning för kristna men i sig själv en död
bokstav. Mycken vikt lade Grundtvig däremot
på sakramentens betydelse. Särsk. betonade han
vikten av (barn)dopet, uppfattat som ett
förbund, genom vilket Kristus meddelar den
enskilde, som pånyttfödes, ett nytt liv, liksom det
kristna samfundet verkliggöres i nattvarden, där
människorna möta den återuppståndne Herren.
Sakramenten betraktas alltså som
frälsningsme-del, varigenom den förhärligade Frälsaren på
ett livskapande sätt träder i det närmaste
förhållande till den enskilde. — Av andra drag,
som äro karakteristiska för g., må vidare nämnas
dess ljusa syn på det mänskliga, i det att den
med förkastande av äldre tiders lära om
människonaturens fördärv framhävde gudsbilden hos
människan. Det kom därför över den
grundtvi-gianska kristendomstypen något ljust och lätt,
som i förbindelse med dess förkärlek för sång
skaffade den namnet den glade kristendom. I
sammanhang med g:s syn på det mänskliga står
dess varma intresse för skolväsendet. Man
delade 1700-talets optimistiska tro på de framsteg,
som kunde nås genom förbättrad undervisning;
ett utslag härav voro de talrika grundtvigianska
folkhögskolorna. Icke mindre utpräglat var g:s
framdragande av de nationella synpunkternas
betydelse, och genom sin förening av kristligt och
nationellt har den skapat en kristendomsform,
som framför allt är ett lokalt avgränsat,
särpräglat danskt fenomen, som blott med
svårighet kan överföras till andra länder. På det
politiska området har g. som helhet verkat starkast
genom sin sympati för olikartade
frihetssträvan-den. Icke minst ha g:s anhängare varit ivriga
talesmän för större frihet inom statskyrkan både
för präster och lekmän, vilket bl.a. satt spår i
en rad lagar om upphävande av sognebdndet,
om valgmenigheder och frimenigheder (se
Danmark, sp. 1102). Till o. 1840 var g:s inflytande
i Danmark mycket begränsat. Efter denna
tidpunkt och särsk. efter det landet 1849 fått en fri
författning, var rörelsens betydelse i starkt
stigande. En rad framstående lekmän och präster
slöto sig till Grundtvigs folkliga och kyrkliga
grundsyn, och det bildades ett talrikt och
inflytelserikt grundtvigianskt parti. Av stor betydelse
blev också, att det stora politiska
lantmannapartiet, Venstre, som kom till makten 1901, på
många punkter stod i skuld till g., särsk. genom
folkhögskolerörelsen. Mindre utbredning vann
g. däremot i Norge och mycket ringa i Sverige.
I våra dagar är den egentliga kyrkliga g. i
tillbakagång i Danmark, medan det alltjämt finns
talrika representanter för riktningens politiska
och pedagogiska idéer. — Litt.: A. Nörgaard, ”G.
Et historisk Bidrag” (3 bd, 1935—38). B.Kp.
Grundtvigskyrkan, Grundtvigs M i n d e k i
r-ke, på Bispebjerg vid Köpenhamn är det av
allmänheten mest uppmärksammade byggnadsverket
i Danmark, sedan Köpenhamns rådhus uppfördes
o. 1900. För att förverkliga de ritningar till G.,
som uppgjorts av arkitekt P. V. Jensen Klint,
startades en landsinsamling. Även statsunderstöd
erhölls. Kyrkan påbörjades 1921, tornet
fullbordades och togs i bruk 1927 och den övriga
byggnaden 1940 (byggnadsarbetet leddes från
1930, då P. V. J. Klint avled, av dennes son K.
Klint). G. byggdes i gult tegel i en stil, som
förnyade traditionen från danska gotiska
landskyrkor. Den är emellertid i en domkyrkas
storlek med ett trillingtorn i v., vars långsmala
fönster och blinderingar ge västfasaden en prägel
av jätteorgel. S.Re.
Grundvad el. s ö 1 v a d kallas i Bohuslän en
mindre, med säck (kalv) försedd landvad, som
dragés för hand på grunt vatten (man ”sölar”),
huvudsaki. efter småsill o.a. till agn, laxöring m.m. Urspr.
voro g. finmaskiga, men nu användas vid dragning
efter laxöring g. med större maskor, för att
dragningen skall kunna gå lättare och snabbare.
Grundvapen, her., det till ginvapen* förändrade,
ursprungliga vapnet.
Grundvatten, det vatten, som helt fyller
hålrummen i de lösa jordlagren och i berggrunden.
Dess hydrostatiska tryck är större än
atmosfärstrycket. — Av den årliga nederbörden avdunstar
omkr. hälften direkt från markytan och
vattendragens ytor el. indirekt genom växternas
transpiration. Återstoden rinner av ytligt som bäckar,
åar etc. el. suges upp av marken. Nederbördens
fördelning på avdunstning, avrinning och
infiltration är beroende av många faktorer: nederbördens
storlek, art, fördelning på årstider, markens
lutning, porositet, mättningsgrad m.m. Den
infiltrerade mängden torde genomsnittligen utgöra 10
- 83 -
- 84 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
