Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gränsproduktivitet - Gränspunkt - Gränsridare - Gränsröse - Gränssträngen - Gränström, Peter Olof - Gränstullkammare - Gränstullrätt - Gränstullstation - Gränsuppsyningsman - Gränsvetenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRÄNSPUNKT
kommit till, äro visserligen starkt abstrakta men
utgöra dock fortfarande till stor del
utgångspunkten för den ekonomiska teorien.
Huvudteserna i detta system äro följ.: En
produktionsfaktors ersättning bestämmes av dess g. Antag
t.ex., att arbetsmarknaden ej är organiserad utan
fri konkurrens råder vid utbud och efterfrågan
på arbetskraft. Varje företagare kommer i så
fall att vilja anställa så många arbetare, att den
siste arbetarens produkttillskott, d.v.s. hans g.,
motsvarar hans lön. Anställandet av arbetare,
vars g. ej motsvarade lönen, skulle tydligen
medföra en förlust för företaget. Om lönen åter
understiger den siste arbetarens g., kommer
konkurrensen om arbetskraften företagarna emellan
att driva upp lönen. Detsamma som gäller om
arbetskraften kan visas gälla även om de två
övriga produktionsfaktorerna, d.v.s. jorden och
realkapitalet. Det lönar sig för en lantbrukare
att efterfråga mera jord intill den punkt, där
jordens g. motsvarar priset för densamma.
Bortse vi från det kapital, som är nedlagt i jordens
uppodling, bestämmes detta av jordräntan* (ang.
bestämning på motsv. sätt av realkapitalets
ersättning se Realkapitalränta). Vi få på så sätt,
att arbetslön, jordränta och realkapitalränta
bestämmas av resp, arbetets, jordens och
realkapitalets g. Detta gäller dock blott i ett
fri-konkur-rens-samhälle, som befinner sig i jämvikt.
Endast vid fri konkurrens är g:s värde, räknat i
dess pris, lika med det intäktstillskott den tillför
företaget. Vid andra prisbildningsformer är
in-täktstillskottet genom försäljningen av ytterligare
en enhet av företagets produkt, d.v.s. dennas
gränsintäkt, mindre än priset på densamma,
enär företaget ej kan öka sin avsättning annat än
genom att sänka priset (se vidare Prisbildning
och Monopol). Produktionsfaktorerna komma i
så fall ej att avlönas till g:s pris utan blott till
den gränsintäkt denna ger. Vid fri konkurrens,
där produktionsfaktorernas ersättning motsvarar g.,
kommer denna ersättning att lägga beslag på hela
produktionsresultatet, så att ej någon vinst återstår
för företagaren utom ersättning för hans arbete
och risk. Detta är detsamma som att säga, att
priset vid fri konkurrens tenderar mot
självkostnaderna. Förutsättningen för att g. X
produktionsfaktorernas kvantitet på detta sätt skall
motsvara det totala produktionsresultatet är, att
detta framställes till minsta möjliga
genomsnittskostnad. Så är fallet vid fri konkurrens men
behöver ej ske vid andra marknadsformer. Att
produktionsfaktorerna vid dessa ej avlönas till
sin g., behöver därför ej innebära någon
underbetalning av dessa, som ger ett överskott
åt själva företaget som sådant, även om detta
kan bliva fallet, såsom vid monopol.
Här antydd tankebyggnad verkar tilltalande
genom den formella enhetlighet den ger åt de
regler, vilka bestämma prisbildning och
inkomstfördelning. Den är dock synnerligen abstrakt.
Redan förutsättningen om fri konkurrens som
den dominerande marknadsformen är
verklighetsfrämmande. Vidare förutsätter den ett
jämviktsläge, som ej uppnås i verkligheten. Dess
anhängare påstodo visserligen, att jämvikt alltid
råder, men gjorde dock gällande, att det
ekono
miska livet tenderade mot ett jämviktsläge.
De teorier, som utgå härifrån, pläga benämnas
statiska. De äro oanvändbara, när det
gäller att förklara det ekonomiska livets
rörelser, sådana dessa t.ex. komma till uttryck i
konjunkturväxlingarna. Härför erfordras s.k.
dynamisk teori. Ej heller kan den statiska
teorien förklara företagarvinsten*, som
uppkommer just genom att initiativrika företagare sätta
det ekonomiska livet i rörelse genom att slå in
på nya produktionsmetoder och marknader, där
kostnaderna i varje fall tillfälligt understiga
priset. En fullständig framställning av den på
gränsnyttebegreppet byggda ekonomiska teorien
återfinnes i K. Wicksell, ”Teoretisk
nationalekonomi”, i (1928). C.JVr.
Gränspunkt, matem., se Projektion.
Gränsridare, tullv., före 1923 befattningshavare
vid gränsbevakningen*, ung. motsv. nuv.
gräns-uppsyningsman.
Gränsröse, se Riksgräns.
Gränssträngen, anat., se Autonoma nervsystemet.
Gränström, Peter Olof, statsvetenskapsman
(1877—1927), fil. dr och doc. i statskunskap och
statistik vid Lunds univ. 1910, s.å. vid Göteborgs
högsk., prof, där 1917. Huvudföremålet för G:s
studium var den svenska riksdagen. Bland hans
arbeten härom märkas ”Om formerna för
behandling av skiljaktiga beslut. I. Om
sammanjämkning” (gradualavh., 1910), ”Prästeståndets sista
strid” (1915), ”Om plenum plenorum” (1916),
”Adresser och adressdebatter” (1917) samt
uppsatser i ”Statsvetenskaplig tidskr.”. Samtidens
svå-i raste och betydelsefullaste statsvetenskapliga
enhets- och mångfaldsproblem har G. behandlat i sitt
till omfånget största arbete, ”Studier över brittiska
rikets reorganisationsproblem” (1917). A.Ön.
Gränstullkammare, tullanstalt med i viss mån
inskränkt befogenhet, finnes endast i Karlstad.
Föreståndaren för g. är gränsbevakningschef för
4:e gränsdistriktet. G. äger befogenhet att lämna
tillstånd till lossning m.m. av gods på sådana
orter inom dess gränstulldistrikt (jfr Tulldistrikt),
som ej äro tullplatser. I olikhet mot vad
förhållandet är vid annan tullkammare (sådan
finnes även i Karlstad) får gods ej avlämnas vid
g. för tullklarering.
Gränstullrätt, specialdomstol för tullmål, som
enl. stadganden från 1700-talets början skulle
finnas i varje tullinspektorsdistrikt vid rikets gränser,
där sådan rätt kunde finnas nödig. G. ha en efter
annan bortfallit, den sista (i Haparanda) 1933.
Gränstullstation, tidigare benämning på en del
mindre tullanstalter intill allmänna färdvägar vid
svenska landgränserna. Med ingången av 1923
blevo de likartade men något större
gräns-i inspektionerna, som förestodos av
gräns-inspektorer, förändrade till g. 1928 inrangerades
g. bland tullstationerna.
Gränsuppsyningsman, tullv., se
Gränsbevak-I ningen.
Gränsvetenskap, beteckning för alla de
forskningsområden, där de traditionellt utstakade
gränserna för skilda fackvetenskaper tendera att gripa
över i varandra och därmed också att giva upphov
åt nya discipliner, vilka framstå som en syntetisk
enhet av de gamla grundvetenskaper, som i dem
— 139 —
— 140 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
