Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grönfoder - Grönfoderhö - Grönfoderträda - Gröngula alger - Gröngödsling - Gröngöling - Grönhagen, ätt - Grönhagen, 1. Claes Vilhelm - Grönhagen, 2. Åke - Grönhavre - Grönhirssläktet - Grönhög - Grönhögen - Gröning - Grönjord - Grönkalksten, glaukonitkalksten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRÖNKALKSTEN
Grönfink, hanne.
Ur ”Våra fåglar i Norden”.
luddvicker, blåluzern, vitsenap och grönfodermajs,
spergel m.fl. förekomma. G. var en förutsättning
för den förr på slättbygden ganska vanliga
som-marstallfodringen.
Grönfoderhö, lantbr., hö, som erhållits genom
skörd i grönt stadium av stråsäd, baljväxter el.
blandning härav.
Grönfoderträda, lantbr., ett slags halvträdesbruk,
där man på trädan odlar grönfoder*. Efter hand
som trädan befrias från grönfodret (genom skörd
el. avbetning), påbörjas bearbetningen för sådd av
höstsäd.
Gröngula alger, se Gulgröna alger.
Gröngödsling, lantbr., jordens gödsling genom
nerplöjning av för ändamålet odlad, särsk.
lämplig gröda. Lämpliga växter för g. äro främst
balj-växterna, emedan de samla kväve ur luften. Mest
berättigad är g. på lätta sandjordar, där man på
trädan kan odla den snabbvuxna, djuprotade och
frodiga blå lupinen. Humleluzern, blodklöver och
seradella som g. utsås på våren i stråsäd. Efter
stråsädens skörd tillväxa de snabbt och äro på
senhösten färdiga för nedplöjning. Lupinen går
väl till på kalkfattig, men humleluzernen endast
på kalkrik jord. G. har i Sverige endast kommit
till mindre användning, då förutsättningen för dess
lönsamhet är, att gröngödslingsväxten kan odlas
som mellangröda. Härtill är vegetationsperioden
i Sverige för kort. G. med lupin förekommer dock
på en del sandjordar i Skåne. [Hj.P.]Eo.
Gröngöling (till adj. grön och en biform till gul,
jfr sv. dial. gröngylling), fågelart av
grönspettsläk-tet. — I överförd bemärkelse: person, som icke är
”torr bakom öronen” el. är omogen (”grön”) i
fråga om ålder el. erfarenhet.
Grönhagen, ätt, adlad 1678. Landshövdingen på
Gotland Johan Di d rik G. (1681—1738) blev
friherre 1731, hans gren utslocknade 1777 med
sonen G.i).
1) Claes Vilhelm G., friherre, politiker
(1732—77). E.o. kanslist i Kanslikollegium 1751,
senare militär, uppträdde G., ehuru han icke uppnått
laglig ålder, på Riddarhuset vid riksdagen 1755/56.
I ett mot ”Ärlig svensk” riktat, svidande och
skarpsinnigt memorial framställde han en princip, som
blev grundläggande för det s.k. hovpartiets
ideologi: maktens delning mellan de skilda
statsorganen i st.f. dess koncentrering hos ständerna.
Som en av oppositionens farligaste talare
berövades han säte och stämma 1756. Efter militärtjänst
i Frankrike åter på Riddarhuset från 1760, slöt
sig G. till mösspartiet, till vars främsta talare han
hörde. P.Nm.
2) Ä k e Edvard G., militär (f. 24/i 1885),
officer vid fortifikationen 1908, kapten 1918,
major 1933, överstelöjtnant 1937 och överste 1942.
G. var 1937—40 chef för Göta ingenjörkår, blev
försvarsassistent vid överståthållarämbetet 194°,
luftskyddschef i Stockholm 1941 och
civilför-svarschef där 1944. G. nedlade under 2:a
världskriget stora förtjänster på civilförsvarets
förbättring, främst det i Stockholm. G. har även
gjort sig känd som en framstående utövare av
modern femkamp och fäktning. S.E.B.
Grönhavre, se Havre.
Grönhirssläktet, Seta’ria, av fam. gräs, omfattar
c:a 80, huvudsaki. i tropiska och subtropiska länder
förekommande arter. G. står nära släktet Pa’nicum
(hirs), har från ryggen
plattade småax med 1 tvåkönad,
oskaftad och 1 reducerad
blomma. Småaxen äro samlade till
en tät, cylindrisk axvippa, av
vars grenar en del äro sterila
och bilda borstlika svepen
omkring de fertila småaxen. S.
ital’ica (Panicum ital’icwm),
kolvhirs, kavelhirs, är
en gammal kulturväxt, som i
Japan, Kina, vissa delar av
Ostindien och Transkaukasien
odlas som spannmålsväxt. I
Europa har den anträffats vid
pålbyggnader men odlas där
numera blott som fågelfoder.
Den anses härstamma från
g r ö n h i r s, S. vir’idis
(Panicum vifide), ett nedliggande el.
upprätt, livligt grönt gräs, vilket som ogräs är
spritt över större delen av jorden och
förekommer på sandiga åkrar, vid hamnar o.d. i s. och
mell. Sverige. W.
Grönhög, Bohusläns största gravhög (höjd 5,5—
6,5 m, diam. 45—50 m), belägen på N. Hede ägor
i Skee sn. G. undersöktes 1928 av S. Lindqvist,
som konstaterade, att högen uppförts av torvor
över ett tidigare anlagt röse med brandgrav från
äldre järnåldern. Samtidiga med högen voro en
urna med rengjorda brända ben samt spridda
fläckar med bålmörja i rösets övre delar. Det
sparsamma gravgodset, varibland ett par ornerade
benskedar, daterar högen till o. 500 e.Kr. Till
konstruktion och innehåll ansluter sig G. till de
samtida östsvenska kungshögarna. — Litt.: S.
Lindqvist i ”Vikarvet” (1929). P.E.O.
Grönhögen, fiskläge i Ventlinge* sn på Öland.
Gröning, se Gulsparv.
Grönjord, se Veronesergrönt.
Grönkalksten, glaukonitkalksten,
petro-gr., kalksten, grönfärgad av glaukonit. I Sverige
Kolvhirs.
— 166 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
