Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guckusko - Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUD
Guckusko.
är gult, starkt uppblåst och toffelliknande. G. hör
hemma i lövängar och kärr på kalkrik mark. Den
är utbredd i n. Sverige, till Östergötland och
Västergötland samt förekommer på Öland och
Gotland. Den är fridlyst inom vissa landskap. G. är
känd från spridda ställen i större delen av
Europa och Sibirien. W.
Gud (av omstritt ursprung, kanske snarast ”den
åkallade”, av indoeur. ghuto-, av roten ghu, ropa).
i) Fil. Som filosofisk term möter ordet Gud i
den mån, som ett försök till en världsförklaring
ur ett enhetligt, av annat oberoende el. absolut
väsen anknyter sig till de beteckningar, varmed de
olika språken angiva, vad som ur
religionshisto-risk synpunkt framstår som världens skapare,
upp-rätthållare och ledare. Inom den grekiska
filosofien har under kamp mot antropomorfism och
mångguderi Xenofanes (d. 475 f.Kr.) använt
det grekiska ordet för Gud, Theos’, om det av
honom som absolut enhetligt uppfattade världsalltet.
Hans något yngre samtida Herakleitos (d. 475
f.Kr.) har ock med ordet Theos betecknat det
urväsen, varur de ändliga tingens mångfald flödar
under en evigt vardande förändring och förnyelse.
Hos Xenofanes som hos Herakleitos bär begreppet
Gud prägeln av ren p a n t e i s m, i det att Gud
av dem fattas som inneboende, immanent i
världsalltet, ja i själva verket som likbetydande med
detta. Närmast med anknytning till Herakleitos
möta i den efteraristoteliska grekiska filosofien
stoikerna som företrädare för ett panteistiskt
gudsbegrepp. Däremot finner man hos A r i s t
o
teles en ståndpunkt, som är t e i s m, så
tillvida att han som upphovet till en förändring och
utveckling i det oskapade, eviga universum antager
en över detta höjd transcendent princip, som av
honom betecknas dels med ordet Theos, dels med
det av den försokratiske filosofen Anaxagoras (d.
428 f.Kr.) i filosofien införda ordet Nous,
förnuftet. Platon kan ock betraktas som målsman
för teismen däruti, att han i den högsta idén, det
Godas idé och tillika skaparmakten, ser en ej
blott över sinnevärlden, utan ock över de övriga
idéerna upphöjd princip. Denna transcendenta
gudsuppfattning skärptes på Platons ålderdom.
Detsamma gäller i högsta grad om Platons
arvtagare vid början av vår tideräkning, n y p 1 a t
o-n i k e r n a, på samma gång som de med sin lära
om världsalltets sammanhang med gudomligheten
som ett med en naturprocess jämförligt
utström-nings- el. emanationsförhållande få en stark
anknytning till ett panteistiskt åskådningssätt. Inom
medeltidens kristna tankevärld har detta
nypla-tonska gudsbegrepp starkt påverkat
representanterna för mystiken, ss. Mäster Eckart,
medan den egentliga skolastiken, under inverkan
främst av judiskt kristen teologi men i sin mån
också av aristotelisk filosofi, hävdade en rent
teistisk lära, vilken skolastikerna också genom
spekulativa bevis för Guds existens sökte giva en
filosofisk grundval (se Gudsbevis). Inom nyare
tidens filosofi framstå Giordano Bruno,
S p i n o z a, senare S c h e 11 i n g och H e g e 1
som mer el. mindre utpräglade målsmän för
pante-ismen, medan vi i Descartes, Leibniz och
Boström möta märkesmän för teismen, dock vad
Descartes angår eg. för en s.k. d e i s m, som i
Gud blott ser världsskaparen och impulsgivaren
men icke samtidigt en i världen verksam försyn.
Som representanter för en absolut utmönstring av
gudsbegreppet, för ateismen, finner man
alltifrån Demokritos’ (d. o. 370 f.Kr.) dagar
atomis-terna (i nyare tid t.ex. de flesta franska
upplysningsfilosofer). Dock gäller detta icke
undantagslöst, som framgår av Pierre Gassendis filosofi och
av 1800-talsfilosofen Herbarts med
atomisti-ken besläktade metafysiska pluralism. A.H.
2) Religionsv. I äldre teologi tänkte man sig, att
människorna redan vid sin skapelse fått en
fullständig gudskunskap, som visserligen hos det stora
flertalet gått förlorad men i sin renhet bevarats
hos israeliterna. Denna grundsyn bröts först i
mitten av 1700-talet av den engelske filosofen D.
Hume, som i sitt arbete ”Natural history of
religion” sökte förklara religionens uppkomst
historiskt och psykologiskt; lika litet som människor
bodde i palats, innan de bodde i kojor, el. studerade
geometri, innan de drevo åkerbruk, ha de kunnat
ha en hög och ren monoteism före en krass och rå
polyteism. Denna Humes uppfattning stod
isolerad fram till mitten av 1800-talet, då den moderna
religionsvetenskapen bröt igenom. Flera teorier
om gudstrons uppkomst framställdes nu, bland
vilka de främsta äro A. Comtes fetischistiska, som
i dyrkan av amuletter, fetischer samt framför allt
de stora naturföremålen, solen, månen, jorden
o.s.v., såg gudstrons källa, och H. Spencers, som
hävdade, att förfäderskulten var religionens
ursprung. Alla dessa överflyglades emellertid av
— 221 —
— 222 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
