Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUD
E. B. Tylors i hans arbete ”Primitive culture”
(1872) med stor lärdom grundlagda teori om
ani-mismen, som sedan med vissa modifikationer
behärskat forskningen. Genom reflexioner över
drömmar, hänryckning, visioner samt framför allt
döden kom den primitiva människan till tron på
själen, ett väsen inuti kroppen men med samma
utseende som denna. Då emellertid människan
betraktade allt i analogi med sig själv, tänkte hon
sig även andra ting, växter, djur och
himlakroppar, som bestående av kropp och själ. Genom
dyrkan av fädernas själar, som icke hade någon
kropp, uppstod tron på rena andar, och genom
kulten av dessa samt de i naturföremålen
inneboende andarna uppstod polyteismen, tron på en
mängd ant. fria el. i naturföremål manifesterade
gudomar. Ur polyteismen har sedan monoteismen
utvecklats därigenom, att e n gudom kommit att
skilja sig från de övriga och betraktas som den
ende guden.
Kritiken mot Tylors animism kom från två håll:
preanimisterna och förfäktarna av urmonoteismen.
En rad betydande forskare, ss. J. H. King, R. R.
Marett, J. G. Frazer, K. Th. Preuss, E. Durkheim,
L. Lévy-Bruhl m.fl., påvisade, att animismen icke
är så gammal i mänsklighetens historia, som Tylor
velat göra gällande, och därför icke kunnat vara
religionens ursprung. Först jämförelsevis sent har
tron på själen uppstått; men även då man
uppfattat människan som odelbart hel, icke bestående av
själ och kropp, har man trott på en i naturen
utbredd kraft, inom forskningen allmänt betecknad
med det melanesiska ordet mana, som man ansåg
som orsak till allt ovanligt, farligt, lycko- el.
olycksbringande och inför vilken man stod med
vördnad och fruktan. Denna manakraft tror sig
den primitiva människan kunna ant. genom
tekniska konstgrepp behärska, varigenom magi uppstått,
el. också genom underkastelse stämma till sin
förmån, vilket varit religionens källa. De flesta av
dessa preanimister ha dock godtagit Tylors
animism som nästa stadium och sett i denna den
egentliga gudstrons uppkomst, enär man hävdat,
att först genom kombinering av andetron med
manaföreställningen verkliga gudagestalter
uppstått. Likaledes har i allm. utvecklingslinjen
poly-demonism—polyteism—monoteism stått orubbad.
Mera betydelsefull var den andra kritiken, som
utgick från förfäktarna av urmonoteismen. Den
förste av dessa var den engelske antropologen
Andrew Lang, som till en början var en hänförd
försvarare av Tylors animism men sedan fann, att
denna icke var överensstämmande med verkliga
fakta. Han stödde sig framför allt på Howitts
påvisande av att det hos de lågt stående
australiska infödingarna, som ännu icke nått någon
utvecklad själsföreställning, finnes en tro på ett
högsta väsen, en allfader, som skapat himmel och
jord och som icke nås av död och förgängelse.
Liknande föreställningar anträffades av K.
Lang-loh Parker samt av C. Strehlow och M. v.
Leon-hardi hos andra australiska stammar samt av E. H.
Man hos andamaneserpygméerna. Lang påvisade
på grundval av dessa arbeten, att hos de primitiva
folken finnas föreställningar om en gud, som icke
betraktades som en ande och därför icke kan ha
uppstått ur själatron. Därmed var rent pricipiellt
grundvalen raserad för Tylors animism och även
för preanimisternas teori, att
gudsföreställningar-na uppkommit genom kombinering av
maktföreställningen med själsföreställningen. Langs
uppfattning upptogs och fullföljdes med stor lärdom
av den katolske antropologen pater W. Schmidt
(”Der Ursprung der Gottesidee”, 6 bd, 1912—35),
som påvisat, att föreställningar om ett högsta
väsen, som icke har med själsföreställningarna att
göra och ej heller på något sätt kan betraktas
som lån från högre stående religioner, finnas hos
andra bland de lägst stående folken på vår jord,
framför allt bland Amerikas urbefolkning.
Från evolutionistisk sida har man försökt att
avvisa denna kritik genom att framhäva, att det
här icke är fråga om några verkliga
gudsföre-ställningar utan snarare en tro på urfäder,
”fram-bringare”, som levat före de andra människorna,
skapat allt, som finns, och grundat de hos så gott
som alla primitiva folk förekommande mysterierna
med deras riter. Sålunda förklarar Söderblom i
”Gudstrons uppkomst” (1914), att ”vi här icke ha
att göra med en gud el. gudar i egentlig
bemärkelse”, emedan dessa ”urfäder” sakna kult. Detta
är emellertid felaktigt. De få inga offer e.d. av
stammens samtliga medl., enär deras existens i
allm. endast är känd av de i mysterierna invigda,
men här giver man dem verklig kult, sådan som
den på dessa primitiva stadier är utformad. Att
här emellertid, som Schmidt hävdar, vore spår av
en urmonoteism, är felaktigt, enär dessa väsen
stundom icke förekomma i ental utan i flertal.
Men däremot äro de verkligt utbildade
gudagestalter: man anser, att de skapat himmel och jord
och danat människorna och även sedan övervaka
människornas åtgöranden. De ha alltid levat och
äro undanryckta döden, ofta förbindas de med
naturföremålen men äro ingenstädes identifierade
med dessa utan tänkas endast uppenbara sig
genom dem. Det torde icke råda någon tvekan om
att icke även de antika religionernas
gudsföre-ställningar uppkommit på liknande sätt. Även
dessa gudomar förbindas oftast med naturens olika
makter, men de äro icke identiska med dessa utan
ha endast naturföremålen som sina
uppenbarelseformer.
Varken hos de primitiva folken el. i
kulturreligionerna kan man påvisa, att
gudsföreställningar-na utvecklat sig ur demon- och andetro. Många
demongestalter ha blivit gudomar, men detta har
alltid skett, sedan gudsföreställningar redan
funnits. Så är i den grekiska religionen gränsen
mellan en daimon, en heros och en gud ofta flytande,
men de grekiska gudagestalterna ha redan från
början varit mäktiga väsen, tydligt skilda från
demonernas brokiga skara. På samma sätt är över- ’
gången från polyteism till monoteism fullständigt
obevisad; man kan icke på något håll i
religionernas värld påvisa, hur tron på e n gud
utvecklats ur tron på många. I flera polyteistiska relir
gioner finnas tydliga tendenser till en sådan
utveckling, i det man dels förenat olika gudar i en
enda stor gudagestalt, dels uppfattat de olika
gudomarna som olika verkningsformer av en enda.
Men detta är här endast prästerliga spekulationer,
som icke lett till något slutgiltigt resultat. Endast
judendomen och de ur denna framgångna kristen-
— 223 —
— 224 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
