Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUD
domen och islam uppvisa klar monoteism, men
denna har icke uppstått ur någon polyteism, ännu
mindre ur någon polydemonism, utan genom
koncentration redan från början av kulten på en enda
gud, Jahve, som man till slut uppfattat som den
ende existerande.
Gudstron har religionshistoriskt sett framsprungit
ur människans behov att söka klarhet över
tillvarons gåtor, som inställa sig, så fort människan
höjt sig till den nivå, att hon börjat fundera över
tingen omkring sig, samt ur behovet att få hjälp
och skydd emot makter, som hotat. Denna tro har
redan på det lägsta av oss kända primitiva stadiet
alstrat föreställningen om mäktiga väsen, som stå
över naturen och behärska denna.
Gudsföreställ-ningar ha sedan genom kombination av
demon-och maktföreställningar på mångahanda sätt
utformats och alstrat polyteismens rika gudavärld.
Den israelitisk-judiska religionsutvecklingen har
redan från början varit inriktad på dyrkan av en
enda gud, som småningom betraktades som den
absolute Gud. I Indien har man på spekulativ
väg kommit till tron på en gudomsmakt, som
varit den allbesjälande kraften i tillvaron. Denna
gudom, Brahman, har dock alltid bevarat
karaktären av abstraktion och aldrig fått den levande
gudstrons märgfullhet över sig, varför här också
poly-teismen aldrig kunnat övervinnas utan lever kvar
i oförminskad kraft. — Litt.: L. R. Farnell, ”The
attributes of God” (1925); E. Briem, ”Gudstro och
gudsupplevelse” (1933); ”Mensch und Gottheit in
den Religionen” (2 Aufl. 1942). Efr.B.
3) Teol. Den kristna gudsuppfattningen el. den
kristna gudsbilden är något helt annat än det
filosofiska gudsbegreppet; den grundar sig ej på
teoretisk spekulation el. försök att motsägelselöst
bestämma ett högsta’ el. enda sant varande. Den
kristna tron är också helt ointresserad av alla
gudsbevis. ”För tron är beviset en hädelse”
(Kier-kegaard). Den kristna gudsbildens
föreställnings-innehåll svarar mot en viss trosinställning.
Teologiens mål är därför ej att framställa ett
motsägelsefritt gudsbegrepp utan att så klart som
möjligt återgiva trons syn med all dess rikedom
på spänningar; dessa kunna ej utjämnas utan att
gudsbilden blir fattigare.
Den kristna gudsbilden har en prägel, som
bestämt skiljer den från varje annan.
Utgångspunkten för den kunde sägas ligga i GT:s, särsk.
profeternas, religion. Gud sågs i denna som en i
tiden och historien ingången, kämpande andemakt,
vilken ledde folkens öden och av sina dyrkare
fordrade rättfärdighet. Men medan det
gammaltestamentliga gudsförhållandet i sista hand
uppfattades som ett rättsförhållande, är det kristna
grundat på den Guds kärlek, som utger sig för
dem, som ej äro värda kärlek, för syndare. Guds
kärlek fattas ej efter mönstret av människors
kärlek utan är enl. kristen uppfattning unik: den är
spontan och utväljer ej sina föremål efter deras
värdighet utan gör dem värdefulla genom att älska
dem. Den är alltså värdeskapande och ”nådefull”;
dess natur är att giva och utgiva sig själv.
Föreställningen om denna kärlek säges ha sin grund i
uppenbarelsen, vilkens höjdpunkt (åtm. för
Paulus) är Kristi korsdöd; där framträdde Guds
kärlek klarast, då Kristus gick i döden för syn-
SU 12. — 225 —
8 — Red. avsl. ”/s 49.
dare; i denna kärlek ser därför kristendomen
uppenbarelsen av den sig själv offrande kärleken,
vilken utger sig för de mest förlorade och djupast
fallna. Centrum för den kristna uppenbarelsen av
Gud är alltså Kristus. Gud är den Fader, som
Kristus förkunnade och om vilken han genom sitt
liv och sin död bar vittnesbörd. Men det är ej
någon Jesu lära, rationellt fattad, som är det
centrala i uppenbarelsen, utan hela Kristi verk; i
detta ser den kristna tron den gudomliga kärleken
som det verksamma subjektet. Detta verk är ett
direkt uttryck för den gudomliga kärlek, som ej
behåller sitt för sig utan ger ut sig för
människorna. Därför hänger den kristna
försonings-åskådningen (jfr Försoning) organiskt samman
med den kristna gudsbilden. I försoningen är Gud
själv den handlande, och i den kommer hans natur
tydligast fram; eg. är därför uppenbarelsen och
försoningsverket detsamma. Gud nedbryter i
Kristi självutgivelse de makter, som binda människan,
och bereder så en väg ned till henne och skapar
för henne en ny situation i sedligt religiöst
avseende. Därför har försoningsverket ofta framställts
som en kamp och Gud som den ”kämpande” el.
som den (i Kristus) ”lidande Guden”. Vägen för
Guds kamp är just självutgivelsen, vilken
framträder framför allt i Kristi korsdöd. Gud och
Kristus bli därför ej två objekt för tron, utan
den kristna gudsbilden präglas av Kristus; den
kristna gudstron är i och med detsamma som den
är tro på Gud därför också Kristus-tro (jfr
Kris-tologi). Den kan också sägas vara Ande-tro; den
helige Ande är näml, uttrycket för Guds alltjämt
fortgående verksamhet; att tro på den helige Ande
är detsamma som att tro på den nu alltjämt
levande och verkande Guden, som är människorna
nära. Bakom den gamla treenighetsläran ligger
just syftet att ge uttryck åt att Gud är Herren
och Skaparen, som verkat och uppenbarat sig i
Kristus och som alltjämt verkar och är
människorna nära.
Den kristna treenighetstron vill alltså ge uttryck
åt rikedomen i den kristna tron. Samtidigt som
Gud ses som den i tiden ingångne, som är varje
människa nära, ses han som en över historien
upphöjd evig makt, som den suveräne skaparen,
vilken oberoende av tidens och rummets skrankor
förmår göra sin makt gällande. Hans makt
förmår taga all annan makt i sin tjänst. Den är
emellertid till sin natur kärlek; just den gudomliga
kärleken är enl. kristen åskådning den starkaste
av alla makter. Kärleken är gudsbildens
egentliga innehåll; därigenom framträder dess
enhetlighet i alla spänningar; såväl den suveräne och
fjärran varande som den oss näre Guden är
kärlekens Gud.
Tidigt visade det sig vara svårt att fasthålla
den urkristna djupa synen på den gudomliga
kärleken som den makt, vilken på samma gång som
den framträdde i skapelseverket och själv var den
högsta rättfärdighet tillika var den i
frälsningsverket handlande. Marcion* sökte fatta Gud som blott
”kärlekens” Gud, varvid emellertid kärleken ej togs
i dess kristna djup utan fattades som innebärande
en motsats till rättfärdighet; Skaparen och lagens
Gud är enl. Marcion en lägre, i förh. till den högste
Guden ond Gud, vilken identifierades med judar-
— 226 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
