Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudsbevis - Gudsbild - Gudsdom, ordalier - Guds egendomsfolk - Gudsfred, gudsfrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUDSBILD
gjorts till föremål för ingående reflexion, bl.a.
uttryckt i en rad klassiska s.k. g. De förnämsta av
dessa äro:
i) Det ontologiska, tidigast uppställt av
Anselm av Canterbury, förkastat av Thomas ab
Aquino och Gaunilo, återupptaget av bl.a.
Descar-tes och Spinoza och ånyo förkastat av Kant, sluter
till Guds existens ur själva begreppet om Gud som
det högsta och fullkomligaste väsendet. Funnes
icke detta väsen, saknade det därmed också en
fullkomlighet, näml, existensen, och vore alltså icke
det fullkomligaste. Detta innebure emellertid en
motsägelse. Alltså existerar Gud. — Häremot
invände Gaunilo, att ett föremåls verklighet först
måste stå fast, innan över huvud några slutsatser
kunna dragas ur dess väsen, och Kant, att existens
aldrig är en innehållsbestämning jämsides med
begreppets övriga utan innebär position el. att tinget
sättes med alla dess bestämningar. Existens
fastställes ej på begreppsutredningens utan alltid blott på
åskådningens och den lagbundna erfarenhetens väg.
2) Det kosmologiska g., i fråga om
rörelseseriens upphov föregripet redan hos Aristoteles
och utfört hos bl.a. Cicero, Augustinus, Thomas
ab Aquino, Locke, Leibniz och Wolff, är
väsentligen ett orsaksslut. Liksom alla ting och
skeenden inom världen äga en orsak, måste också
kosmos el. världen i sin helhet äga en sådan. Denna
‘‘första orsak” el. skapare är Gud. — Beviset har
antastats av bl.a. Kant med invändningen, att
orsakstanken som ett av vårt förstånds grundbegrepp, en
kategori, väl äger oinskränkt tillämplighet inom
erfarenhetens omkrets, däremot ej utöver denna el.
på världen i dess helhet.
3) Det fysik o-teologiska el. tel e o
logi s k a g. tager sikte på ordningen,
ändamålsenligheten och skönheten i världen, vilka befinnas
hänvisa på en intelligent princip som sitt upphov.
Från världskonstverket sluter man sålunda till
världskonstnären och världsskaparen. — Beviset,
anlagt redan hos Platon, Aristoteles och stoikerna
samt hos kristna tänkare utvecklat hos bl.a.
Ter-tullianus, Augustinus, skolastikerna, Leibniz, Wolff
och Herbart, bestrides av David Hume och Kant,
då det blundar för det irrationella och
ofullkomliga i tillvaron och f.ö. (enl. Kant) endast leder till
tanken på en världsordnare, ej till en världsskapare.
4) Det antropologiska g. utgår från
guds-idéns förekomst i vårt mänskliga medvetande. Då
näml, detta senare som ändligt och ofullkomligt
icke kan tänkas ur egna förutsättningar ha bildat
denna idé om ett oändligt och fullkomligt väsen,
måste den vara inplantad i oss av en makt med
motsvarande egenskaper. Under denna form
förekommer beviset hos bl.a. Descartes.
5) Det moraliska el. etik o-teologiska
g. sluter från sedelagen och den sedliga
världsordningen till Gud som deras upphov. Hos Calvin
och Melanchthon möter denna tankegång, för att i
Kants lära om de praktiska förnuftspostulaten
ombildas till kravet på en högsta instans, mäktig
att tillfredsställa det praktiska förnuftets
oeftergivliga fordran på enhet av sedlighet och
lycksalighet. Jfr Kant.
6) Consensus gentiu m-beviset, tidigast
utformat hos Aristoteles och Cicero, bygger på
tanken om ”folkens samstämmighet”, d.v.s. på guds-
idéns förekomst hos alla folk. Beviset har
energiskt kritiserats av Locke.
7) A b u t i 1 e-beviset åberopar gudsidéns nytta
för vårt liv. I Voltaires sats: ”Om Gud icke
funnes, vore man nödsakad att uppfinna honom”, har
man en frappant, om än en smula sarkastisk
formulering av denna bevisgrund, vilken i modern
form går igen inom pragmatismen, t.ex. hos
William James. — Litt.: Ch. Didio, ”Der sittliche
Got-tesbeweis” (1899); W. Schmidt, ”Der ontologische
Gottesbeweis” (1900); G. Grunwald, ”Geschichte
der Gottesbeweise im Mittelalter” (1907). N.
Gudsbild, se Gud.
Gudsdom, o r d a 1 i e r (av angelsax. ordäl, jfr
ty. Ur teil, dom; lat. judic’ium Dei), ett särsk. under
medeltiden använt sätt att genom gudomens
förmenta bistånd slita tvister om någons skuld el.
oskuld. Man går ut ifrån att gudomen är direkt
verksam för att beskydda sanning och rätt. G.
förutsätter en viss primitiv livsåskådning och har
brukats mest av äldre germanfolk och nutida
hindustammar. Bland g. kunna nämnas: tvekampen
(se Envig), ett mycket vanligt bevismedel i äldre
germansk rätt; korsprovet: parterna måste stå
med utsträckta armar, varvid den, som först låter
sina sjunka, gällde som skyldig; eldprovet*;
järnbörden*; vattenprovet el. h ä
x-provet: den anklagade kastades på visst sätt
bunden i vattnet; sjönk han, ansågs han oskyldig;
särsk. använt på häxor; kittelprovet: den
anklagade måste med bar arm ur en kokande
kit-tel upptaga en metallring; brödprovet och
nattvardsprovet: den anklagade skulle
under vissa förbannelseformler äta bröd el. intaga
nattvard; bårprovet*; lottning. — Alla g.
stodo i Europa under prästerskapets ledning. De
utfördes också i regel under särskilda ceremonier,
ofta i kyrkan. Friborna män friade sig från
skuldanklagelsen genom ed och edgärdsmän, kvinnor
och trälar däremot med g., om deras målsmän ej
ville gå eden för dem. över huvud gällde g. som ett
bevismedel i nödfall, då annan bevisning brast el.
för att vederlägga av motparten gången ed. Med
tiden ställde sig det högre prästerskapet avvisande
mot g., och lateransynoden 1215 förbjöd prästerna
medverka vid kittelprov och järnbörd. Blott
småningom försvann dock g. genom upplysta furstars
medverkan, i de flesta länder ersatt av tortyr*. På
häxprocessernas* tid kommo g. delvis åter i bruk.
Fullständigt försvann g. ur brottmålsprocesserna
först i mitten av 1700-talet. — G. genom gift (se
d.o., sp. 656), beröring av glödande järn, heta
stenar, kokande vatten o.a. förekommer
mångenstädes bland naturfolken. Särsk. äro giftordalier
vanliga i Afrika och delar av s. Asien. — Litt.:
F. Dahn, ”Studien zur Geschichte der
germa-nischen Gottesurtheile” (1857); A. Kägi, ”Alter
und Herkunft des germanischen Gottesurtheils”
(1887); F. Patetta, ”Le ordalie” (1890); H. af
Trolle, ”Om ordalierna hos de germanska
folken” (1915)- . K.;G.Br.
Guds egendomsfolk, se Egendomsfolket.
Gudsfred, g u d s f r i d, en under gudomens
beskydd ställd frid (se d.o. och Fridlysning). Redan
de hedniska germanerna ansågo åt gudarna vigda
tempel och lundar för fredade platser. I allm.
menar man dock med g. den s.k. pax Dei el. tre’uga
— 235 —
— 236 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
