Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guds son - Gudsstat - Gudstjänst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUDS SON
Guds son, ett i olika religioner förekommande
uttryck. Till grund för den fragmentariska texten
i Mos. 6:2, 4 (”Då sågo Guds söner människornas
döttrar o.s.v.”) torde ligga en mycket gammal myt
om ett av gudar med människor avlat jättesläkte.
G. äro här att fatta som gudar, en polyteistisk
kvarleva, ej som Jahves söner. På samma sätt är
beteckningen g. för Juda konung i Ps. 2 närmast att
betrakta som en hederstitel; man jämföre, att farao
i Egypten o.a. österländska härskare kunde kalla
sig g., utan att därmed avsågs ett
släktskapsförhållande i vanlig mening. Särsk. i grekisk religion
förekommer emellertid, att en gud har en son med
en jordisk kvinna; så var t.ex. Herakles son av
Zeus och Alkmene (jfr Heroer). I hellenismen
finns exempel på att en dylik g. betraktats som
född genom jungfrufödsel*. Enl. judiskt
språkbruk kunde G. brukas om alla människor,
eftersom Gud är allas fader (Jes. 64:8), om Israels folk
(2 Mos. 4:22), Israels konung (2 Sam. 7:14) och
änglarna (Job 1:6), vidare i hellenistisk och
rab-binsk litteratur om de fromma och ibland om
Mes-sias. — Filon kallar Logos* för G. Om Jesus som
G. se Kristologi. — Litt.: G. Wetter, ”Der Sohn
Gottes” (1916). [Th.P.]S.N.
Gudsstat, se Augustinus, sp. 801, och De civitate Dei.
Gudstjänst. Den kristna g. har sin utgångspunkt
i den judiska. Då urkristendomens obundna,
entusiastiska g. ersattes av ordnad
församlingsguds-tjänst, uppkom denna genom sammansmältning av
katekumenernas mässa, som väsentligen bestod av
skriftläsning, bön och förmaning och som återgick
på synagogans g., samt den heliga måltiden,
nattvarden, de troendes mässa, som genom Jesu
instiftelse men ock i anslutning till judendomens
måltider (påskalammet, sabbatsmåltiden) blev den
centrala kristna kulthandlingen. Se Mässa. Den
fornkyrkliga församlingsgudstjänsten, liturgien
el. mässan, som till sina huvuddrag först
framträder i Justinus martyrens apologi (o. 150),
utgestaltades under inflytande även från antika
mysteriereligioner till ett livfullt kultdrama.
Detta antog olika former inom den
österländska kyrkan (de syriska, egyptiska, bysantinska
riterna m.fl.) och den västerländska, där den
romerska mässan vid medeltidens början
segrade över sina medtävlare (de gallikanska och
mosarabiska riterna m.fl.): medan den österländska
mässan övervägande fick karaktären av en
handling, som symboliskt framställde den heliga
historien, betonades i den romerska den kraftladdade
offerhandlingen. Jämte mässan utbildades, särsk.
rikt i Västerlandet, de kanoniska timmarnas
dagliga bönestunder (ho’rae canon’icae; se Tidebön). —
Medan den lutherska kyrkan övertog
grundstommen i den romerska mässan som sin
huvudgudstjänst, omgestaltande den i evangelisk anda och
med förkunnelsen som en väsentlig del, förhöll
sig den reformerta kristenheten avvisande
gentemot det liturgiska arvet och försökte att med
predikan som medelpunkt uppbygga en ny
gudstjänsttyp. Den nyare svenska g. (se sp. 240) bygger
på Olaus Petris svenska mässa (1529), vilken
närmast anslöt sig till grundplanen i Luthers
”Formula missae” (1523). I den nutida svenska
högmässan (med nattvardsgång) kan den fornkyrkliga
g:s gång fortfarande iakttagas. Men i den
van
liga söndagsgudstjänsten har nattvarden starkt fått
träda tillbaka för ordets g. De kanoniska tidernas
g. övertogos också vid reformationen men
över-gingo på 1600-talet i otte- och aftonsång av enklare
byggnad. — Vid sidan av tanken på gudsumgänget
i g. ha andra synpunkter framhållits. Den äldre
lutherska kyrkan såg däri ett medel till
församlingens undervisning. Schleiermacher betonade dess
karaktär av en högtidlig handling, vari
församlingens religiösa medvetande bragtes till uttryck. I
nyaste tid har åter tillbedjans moment starkare
betonats. Inom de flesta kristna samfund har i
nutiden intresset för g., dess betydelse för
församlingslivet, dess estetiska och uppbyggliga värden
vaknat till nytt liv. Vetenskapen om g. kallas
liturgi k*. Jfr Kyrkohandbok och Kyrkoår.
Svenska kyrkans
gudstjänstordning är till en del fastställd i kyrkolag och
bestämmes f.ö. av kyrkohandbok* och evangeliebok*.
Grundläggande är den gestaltning g. fick genom
Olaus och Laurentius Petri, vilka ur densamma
utmönstrade allt, som stred mot reformationens
grundsatser, men behöllo väsentliga stycken av det
liturgiska arvet från medeltiden. Den fullständiga
högmässan* börjar med ingångspsalm, varefter
följer syndabekännelse (3 alternativ), föregången av
en ingress (”Helig, helig, helig är Herren Sebaot”
etc.) el. (på högtidsdagar) av en växelsång
(introi-tus). Kyrie (”Herre, förbarma dig”), Gloria (”Ära
vare Gud i höjden”), åtföljt av Sv. ps. 24:1, Sv. ps.
269:4 (företrädesvis under fastan) el. Laudamus
(”Vi prisa dig”; Sv. ps. 601 el. 602), salutation
(”Herren vare med eder”), kollektbön (se Kollekt
2), epistel, gradualpsalm, evangelium och Credo
(trosbekännelse — den apostoliska el. på större
högtidsdagar den nicenska •—; stundom ersatt med
församlingssång: Sv. ps. 26:1—3 el. 27:1—3)
in-gingo i samma ordning i den förreformatoriska
mässan. Om denna erinra också de efter predikan
och allmänna kyrkobönen (4 alternativ jämte
litanian under fastan, på botdagen och domsöndagen)
följande momenten: offertoriepsalm, Sursum corda
(”Upplyften edra hjärtan till Gud”), prefation
(”Ja, sannerligen är det tillbörligt”; 4
alternativ), lovsången Sanctus—benedictus
(Helig—välsignad), nattvardens instiftelseord, Fader vår, Pax
(”Herrens frid vare med eder”) och Agnus Dei
(”O, Guds lamm”). Efter nattvardens utdelande
läses en kollektbön (4 alternativ), och g. avslutas
med tacksägelse (Benedicamus, ”Tackom och
lovom Herren”), välsignelsen och psalm.
Skriftermålet, som vanl. föregår högmässan, kan numera
(sedan 1933) även inskjutas i densamma. Då
nattvarden icke firas, följes vid högmässan allmänna
kyrkobönen omedelbart av Fader vår, tacksägelsen
och välsignelsen. — Kyrkohandboken innehåller
även ordning för otte- och aftonsång, vilka ur de
kanoniska stunderna utvecklats till rena
prediko-gudstjänster, för offentlig morgon- och aftonbön,
barngudstjänst, nattvardsgudstjänst m.m. — Jfr
Kyrkoår. — Litt.: E. Rodhe, ”Kyrkolag och
kyrkohandbok” (1911), ”Svenskt gudstjänstliv” (1923);
F. Heiler, ”Katholischer und evangelischer
Gottes-dienst” (2 Aufl. 1925); W. D. Maxwell, ”An outline
of Christian worship” (1936); E. Underhill,
”Wor-ship” (2 ed. 1937); A. O. T. Hellerström,
”Litur-gik” (2 uppl. 1940—43). Y.B.;A.Mn.
— 239 —
— 240 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
