Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guise, 5. Charles - Guise, 6. Henri II - Guise, Jean - Guitare - Guitarra - Guitry, 1. Lucien - Guitry, 2. Sacha - Guizot, François
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUIZOT
5) C h a r 1 e s av G., den föreg:s bror (1554—
1611), se Mayenne.
6) Henri II, hertig av G., sonson till G.4),
tronpretendent till Neapel (1614—64), ingick i det
andliga ståndet och vann helt ung kardinalshatten. G.
fronderade mot Richelieu 1641 och måste dödsdömd
hålla sig i landsflykt till 1644. Under Masaniellos
uppror i Neapel 1647 uppträdde han som
tronkrä-vare, åberopande sig på huset Anjous gamla
rättigheter, men hölls 1648—52 i fängelse av spanjorerna.
1654 uppträdde han åter som tronpretendent i
Neapel men höll sig därefter stilla vid franska
hovet. P.Dhl.
Guise [gpiz el. giz], Jean Pierre Clément
Marie, hertig av G. (1874—1939), son till hertig
Robert av Chartres, erhöll militär utbildning i
Danmark, blev vid kusinens, hertig Filips av
Orléans (”Filip VIII”) död 1926 legitimisternas
pretendent till Frankrikes krona (”Johan III”),
måste som sådan lämna Frankrike och bosatte
sig i Bryssel. I hans äktenskap med kusinen,
prinsessan Isabelle av Frankrike (f. 1878), föddes
3 döttrar och en son, prins Henri (f. 1908),
sedan 1929 greve av Paris och efter faderns död
1939 de franska legitimisternas tronpretendent
(”Henrik VIII”). [Th.]B.
Guitare [gita’r] (fra.), se Gitarr. — G. d’amour
[damo’r], se Arpeggione.
Guitarra [gita’ra] (spa.), se Gitarr.
Guitry [gitri’]. 1) L u c i e n G., fransk
skådespelare (1860—1925). G. fick sin utbildning vid
konservatoriet i Paris men gjorde sig först ett
namn i Petersburg, där han vistades i tio år,
anställd vid Mikaelsteatern. Efter hemkomsten var
han anställd vid olika paristeatrar, bl.a. Théätre
franqais, Odéon och Porte-Saint-Martin, ledde
1902—09 Théätre de la Renaissance och spelade
från 1920 på den av hans son ledda Théätre
Édouard VII. G. beundrades på scenen främst för
sin ypperliga diktion och sin skarpa
karakterise-ringsförmåga. Han framställde också en mängd
skilda typer och figurer både i det klassiska
skådespelet och i den moderna komedien. Bland
hans mest kända scenskapelser märkas Chantecler,
Tartuffe, Coupeau i ”Fällan”, Alceste i
”Misantro-pen”, Flambeau i ”örnungen”, Jupiter i
”Am-phitryon”, Jean Gaussin i ”Sapho”, Armand i
”Kameliadamen”, Lemeunier i ”Georgette
Lemeu-nier” samt Crainquebille. A.L.
2) S a c h a G., den föreg:s son, författare,
skådespelare och teaterledare (f. 1885). G.
började sin teaterbana som
17-åring vid den av
fadern, G.i), styrda
Théätre de la
Renaissance och har sedan
dess uppträtt i en
mängd olika roller,
företrädesvis i sina egna
stycken, utan att
begränsa sig till något
särskilt fack. Sin
huvudsakliga insats har
G. gjort som
komedi-förf., och redan vid 16
års ålder debuterade
SU 12.
9 — Red. avsl. u/ä 49
han som sådan med ”Le page”. Begåvad med en
hög grad av naturlig kvickhet och snabb i repliken
har han skapat en egenartad, ytterst personlig
komediform, som tillvunnit sig en utomordentlig
popularitet. Till hans bästa och mest kända verk
höra bl.a. ”Nono”, ”Chez les Zoaques”, ”Le veilleur
de nuit”, ”Jean III”, ”La prise de Berg-op-Zoom”,
”Faisons un réve”, ”Pasteur”, ”Mozart”, ”Désiré”,
”Franqoise”, ”Le nouveau testament” och slutl.
”La fin du monde”, en av hans förnämsta
framgångar. — G:s originella och mångsidiga talang
har kommit särdeles väl till sin rätt inom filmen,
där han som producent, manuskriptförf., regissör
och skådespelare signerat många utsökta filmer,
fulla av frivolitet och spiritualitet, bl.a. ”Kronans
pärlor”, ”Jag är en falskspelare”, ”Lidelsernas
gata”, ”De voro nio ungkarlar” och ”Den förste
Bernadotte”. G. har varit gift 5 ggr, bl.a. med
operettsångerskan och skådespelerskan Yvonne
Printemps. A.L.;B.Hgn.
Guizot [gizå’], F r a n q o i s Pierre Guillaume,
fransk historiker och politiker (1787—1874).
G., som var född i Nimes, av gammal
protestantisk familj, uppfostrades i Genève efter strängt
kalvinistiska principer och kom 1805 till Paris, där
han, uppmärksammad för arbetsförmåga och
lärdom, 1812 blev biträdande prof, vid Sorbonne,
senare prof, i modern historia. Efter restaurationen
ägnade sig G., som anslöt sig till det doktrinära
partiet, åt ämbetsmannabanan och tog betydande
del i utarbetandet av
vallagen 1817,
militärlagen 1818 och
tryckfrihetslagen 1819. 1820
återvände han till
Sorbonne och angrep
ministären Villèle i
sina föreläsningar,
varför hans kurser
inställdes 1822. Åren
därefter utgav han
”Collec-tion des mémoires
re-latifs å la révolution
d’Angleterre” (25 bd,
1823—25), ”Collection
des mémoires relatifs
å 1’histoire de France jusqu’au XHIe siècle” (30 bd,
1823—35), ”Essais sur l’histoire de France”, de
2 första banden av sin ”Histoire de la
révolution d’Angleterre”, jämte ”Histoire générale
de la civilisation en Europé” (1828; sv. övers.
1886) och ”Histoire de la civilisation en France”
(9 bd, 1825—32) hans historiska huvudarbete. 1828
erhöll han tillstånd att ånyo meddela undervisning.
Deputerad 1830 protesterade G. mot 1830 års
förordningar och blev efter julirevolutionen 1830
inrikesminister. G. skilde sig nu alltmer från
liberalerna för att följa en övervägande konservativ
politik. Som medl. av kabinettet Thiers-de Broglie,
1832—36, genomdrev han 1833 en lag ang.
organisationen av folkskoleundervisningen. 1836—37 var
han undervisningsminister i kabinettet Molé. 1840
ambassadör i London lyckades han ej förhindra
Londonkonventionen, vilken reglerade affärerna i
Orienten med uteslutande av Frankrike, och
återkallades s.å. för att ingå i Soults ministär som
utrikesminister (till 1847); konseljpresident 1847—-
— 257 —
—- 258 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
