Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guldmyntfot - Guldormar - Guld-oxid, -oxidul - Guldparitet - Guldpokalen - Guldprov - Guldpunkt - Guldpurpur - Guldregnsläktet - Guldreserv - Guldris - Guldrupe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDORMAR
den nedre guldpunkten, där det lönade
sig bättre för dem, som skulle fullgöra
betalningar i Sverige, att sända guld än att köpa
svenska kronor för det deprecierade pundet.
G. infördes under 1800-talet — i Sverige 1873 —,
avskaffades under 1 :a världskriget, infördes, om
ock med vissa reservationer, på nytt efter detta
— i Sverige 1924 — samt avskaffades i realiteten
1931, även om några länder fortfarande formellt
fasthöllo vid densamma. Ang. g:s historia se
vidare Penningväsen. Att g. ej fungerade efter 1 :a
världskriget på samma sätt som tidigare, berodde
främst på att man ej ville tillämpa de regler för
centralbankernas kreditpolitik, som den
förutsatte. Dessa gingo i korthet ut på att om ett
land hade exportöverskott och därför mottog
guld från utlandet som betalning för detta, skulle
sedelcirkulationen utvidgas genom en
räntesänkning. Denna medförde ökad sysselsättning och
prisstegring, varigenom exporten minskades och
importen ökades. Om ett land ej lade det
mottagna guldet som bas för en kreditutvidgning
utan i stället ”steriliserade” detsamma, kunde
exportöverskottet fortsätta, varigenom det mottog
för stor del av världens guldförråd. En annan
utväg var att vägra att motta guld som betalning
för exportöverskottet, d.v.s. införa guldspärr.
Härigenom fungerade guldet ej längre som ett
internationellt betalningsmedel. Om ett land å
andra sidan hade exportöverskott, skulle det enl.
reglerna för g. företa en räntehöjning i syfte att
minska sedelomloppet. Denna medförde en
prissänkning, som minskade importen och ökade
exporten. Härtill var man dock ovillig, då
räntehöjningen minskade sysselsättningen inom landet.
Sammanfattningsvis kan sägas, att g:s
upprätthållande förutsatte, att länderna följde vissa
gemensamma ”spelregler”, vilka bundo de enskilda
staternas penningpolitiska handlingsfrihet på ett
icke önskat sätt.
När g. återinfördes efter i:a världskriget —
i Sverige 1924 —, visade det sig också, att de
ekonomiska förutsättningarna för att i längden
upprätthålla denna ej förelågo. De europeiska
staternas importöverskott från de transoceana
länderna jämte de räntor och amorteringar de
hade att erlägga till USA medförde ständig
guldbrist i Europa. De fastlåsta växelkurserna gjorde
det svårt att föra en aktiv konjunkturpolitik.
Särsk. England fick genom hög arbetslöshet
betala för att det givit sin valuta ett alltför högt
guldvärde. G. i den gamla meningen, att guldmynt
cirkulera, återinfördes ej, utan legalt el. i varje
fall reellt var g. en guldbarrfot. På hösten 1931
tvingade världsdepressionen England att lämna
g., och bland de länder, som följde efter, var
även Sverige. Kvar vid g. stannade det s.k.
guldblocket, Frankrike, Belgien, Holland, Luxemburg
och Schweiz. Genom att dessa länder underläto
att devalvera sina valutor, skärptes deras
ekonomiska läge på ett sätt, som gjorde, att g. här
aldrig blev en verklig, fri g. utan endast innebar,
att valutan med hjälp av olika restriktioner
formellt hölls kvar vid sitt gamla guldvärde. USA
devalverade 1933 sin valuta gentemot guldet men
behöll i stort sett g. Det var främst USA:s
guldköp, som gåvo guldet dess internationella värde.
Hade dessa upphört och USA i stället sålt sina
stora guldförråd, hade ett starkt prisfall på guld
inträtt. Under 2:a världskriget avskaffades g. helt,
frånsett att USA i regel fortsatte att köpa guld.
USA är nu det enda land, som har g., och detta
blott i betydelsen av guldbarrfot. Världens
guldförråd är i huvudsak samlat hos USA och
Sovjetunionen, vilken genom egen produktion erhållit
ett guldförråd, vars storlek ej är officiellt bekant.
Genom Bretton-Woods-överenskommelsen
försökte man ge guldet en legal karaktär av
internationellt betalningsmedel, men att guldet ännu i
realiteten fungerar som sådant, beror på att USA
tar emot guld som betalning för sin export. —
Jfr Valutapolitik. C.Wr.
Guldormar, zool., se Trädormar.
Guld-oxid, -oxidul, kem., se Guld, sp. 269.
Guldparitet, se Guldmyntfot.
Guldpokalen. 1) Segeltrofé, uppställd 1919 av
Nyländska jaktklubben, Finland, som
vandrings-pokal inom 40 m2 skärgårdskryssarklassen. G.
överflyttades 1922, sedan den skänkts till
Skandinaviska seglarförbundet, till internationella
6-m-klas-sen (se Mätningsregler). För att erövra g.
fordras 3 segrar; om de 3 första seglingarna ej
medföra avgörandet, äga segrarna i dessa rätt
till fortsatt tävlan. Tävlingarna ha huvudsaki.
varit förlagda till Skandinavien (några
gånger till USA). Vinnande nationer ha varit Norge,
Sverige och USA med Norge främst, övriga
länder, som en el. flera gånger deltagit i tävlingarna,
äro: Finland, Danmark, Tyskland, Holland,
England, Frankrike, Spanien och Italien. — G. är även
namnet på 2) en slätlöpning, som avhålles i okt.
på Ulriksdal, samt 3) ett vandringspris vid Svenska
pointerklubbens fältprov. O.Kgh.
Guldprov, metall., kem. För att ungefärligen
bestämma guldhalten av en legering har man
begagnat p r o b e r s t e n, en finslipad platta av tät,
svart kiselskiffer (lydit) e.d., och probernålar
av guldlegering med känd guldhalt. Man drar
på proberstenen streck med det renskrapade
föremålet, som skall undersökas, och sedan med
probernålar av olika halt. Metoden grundar sig
på att de streck, som erhållas vid gnidningen, ha
en för varje legeringssammansättning
kännetecknande färg och upplösningshastighet i syror.
Strecken jämföras med varandra och behandlas
vidare med utspätt kungsvatten, varvid man
sluter sig till den ungefärliga guldhalten efter
streckens försvinnande. På motsvarande sätt utföres
probering av silver. — Noggrannare bestämmes
guldhalten genom kapellering el.
avdrivning, som användes för malmer. Ett avvägt
prov smältes med bly i en degel, och blyklumpen,
som innehåller allt, som provet innehållit av såväl
guld som silver, avdrives sedan vid fullt
lufttillträde, först i en skål av lergods, som upptager
större delen av oxiderna, sedan i en liten skål
av benaska, där guld och silver stanna kvar som en
liten metallkula, som sedan analyseras. I.S.;K.A.G.
Guldpunkt, se Guldmyntfot.
Guldpurpur, se Cassius’ guldpurpur.
Guldregnssläktet, bot., se Gullregnssläktet.
Guldreserv, se Guldmyntfot.
Guldris, växtart, se Gullris.
Guldrupe, socken i Halla ting i Gotlands n.
— 283 —
— 284 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
