Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gullviva - Gullvåg, Olav - Gullänget - Gullöfallet - Gullöfors bruk - Gulmetall - Gulmåra - Gulo - Gulockra - Gulplister - Gulrost - Gulrot - Gulröta - Gulsaffran - Gulseende, xanthopsi - Gulsippa - Gulskidor - Gulskiva - Gulsot - Gulsparv, gröning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULSPARV
dicinen men senare mest uppskattats som
prydnadsväxt. Den odlas sedan gammalt allmänt i
trädgårdarna jämte närstående arter (jfr
Vive-släktet). C.G.D.
Gullvåg, Olav, norsk tidningsman och
författare (f. 1885). G., som är född i Trondheim
och varit red. för skilda vänstertidn., 1931—40
för ”Telemark”, har på landsmål skrivit
romanerna ”Antaios” (1916), ”Det byrja ei jonsoknatt”
(1937; sv. övers. 1942), ”Kongens nåde” (1939;
sv. övers. 1943) och ”Halvmåneblåsaren” (1941;
sv. övers. 1944), som bilda en trilogi, en bred
skildring av livet i norsk bondemiljö under
1700-talet, ”Sigerhuva” (1945; sv. övers. 1946) och
”Drivtömmer” (1947), diktsaml. ”På viddene”
(1934), ”Bak blånane” (1942) och ”Villvin” (1946),
en del skådespel, bl.a. ”Den lange notti” (uppf.
på Det norske teatret 1925, Den nationale scene
1929), och biogr. ”Menneske og helgen” (1946),
en bok om Olov den helige. E.
Gullänget, samhälle i Själevads* sn i
Ångermanland.
Gullöfallet, se Trollhättefallen.
Gullöfors bruk, Trollhättan, stålmanufakturverk
med elektriska smältugnar, valsverk och
verkstäder för tillverkning av sågblad (Sveriges äldsta
sågbladsfabrik), maskinhyveljärn, maskinknivar
m.m. Äges av ab. Stridsberg & Biörck, en 1868
av brukspatron Ernst Stridsberg grundad och
1911 till ab. ombildad firma (omslutning c:a 4,7
mkr, därav aktiekapital 2 mkr, tillverkningsvärde
c:a 6 mkr pr år, arbetarantal o. 500).
Gulmetall, se Mässing.
Gulmåra, bot., art av mårsläktet*.
Gulo, rovdjurssläkte, se Järv.
Gulockra, se Ockra.
Gulplister, bot., art av plistersläktet*.
Gulrost, se Sädesslagens sjukdomar.
Gulrot, bot., se Curcuma.
Gulröta, trädg., se Hyacintbakterios.
Gulsaffran, art av krokussläktet*.
Gulseende, xanthopsi, en företeelse, som
uppträder vid pikrinsyre- och santoninförgiftningar
och yttrar sig däri, att den förgiftade ser alla ljusa
föremål som gula. G. kan även, ehuru sällsynt,
förekomma vid gulsot och torde då bero på
anhopning av gallfärgämne i näthinnan.
Gulsippa, bot., art av sippsläktet*.
Gulskidor, bot., se Gardenia.
Gulskiva, se Ljusfilter.
Gulsot, ic1 terus, benämning på genom
gallfärgämne föranledd gulfärgning av hud o.a. vävnader
i kroppen. G. är icke någon enhetlig sjukdom utan
ett symtom, som uppstår, så snart gallfärgämne
anhopats i blodet i tillräcklig mängd.
Gallfärgämne bildas vid det normala sönderfallet av
hemo-globinet i de röda blodkropparna och utsöndras
samman med övriga gallbeståndsdelar genom
levern ut i gallkapillärerna. Vid hinder för avflödet
genom gallgångarna genom t.ex. en gallsten, ärrig
skrumpning av omgivande vävnad el. tryck av
någon svulst, stagnerar gallan ovanför hindret,
gallgångarna uttänjas, och galla kan härvid genom
smärre bristningar pressas över i lymf- el.
blodkapillärer och komma ut i den allmänna
blodcirkulationen (cholemi). Så snart koncentrationen av
gallfärgämne i blodet härigenom nått en viss höjd,
börjar det avlagras i hud, inre organ, ögats
binde-hinna (gulfärgning av skleran) och kan även gå
över i urinen, som då blir brun som porter. Är
hindret fullständigt, kommer ingen galla till
tarmen, avföringen blir då ljus, som lera (acholisk).
— Utom vid denna s.k. retentionsicterus
kan galla även komma över i blodet och g.
utbildas vid inflammationer och sönderfallsprocesser
i själva levern (hepatit), s.k. hepatogen i
c-terus; så t.ex. vid vissa förgiftningar, ss. av
fosfor, el. infektioner, ss. sepsis och Weils
sjukdom* Gclerus infectio’sus). — Vid s.k. h e m o 1
y-tisk icterus slutl. är det fråga om ett
abnormt ökat sönderfall av hemoglobin och
härigenom stegrad gallfärgämnesbildning, varvid
koncentrationen i blodet kan nå sådana grader, att g.
uppstår. Hemolytisk g. är ofta medfödd och
ärftlig i vissa familjer. Den hos nyfödda de första
dagarna vanliga g. beror sannolikt ävenledes på
stegrat hemoglobinsönderfall, en hos den nyfödde
fullt fysiologisk företeelse, som, om den blir särsk.
höggradig, kan medföra sådan ökning av
gallfärg-ämneshalten i blodet, att gränsvärdet för
inträdandet av g. uppnås. — Den vanl. förekommande s.k.
katarrala g., som i äldre tider uppfattades som
en retentionsicterus på gr. av tilltäppning av
gall-utförsgången genom en av katarr i densamma
bildad slempropp (Vir^how), sättes numera på goda
grunder i samband med en hepatit
(leverinflammation), framkallad av en infektion med ännu
okänt virus. Den uppträder ofta epidemiskt, särsk.
under mindre goda sanitära förhållanden, har ett
ganska typiskt förlopp, börjar med illamående,
kräkning, frysningar, stark kraftlöshet, lindrig
feber; efter en el. annan dag stöter g. till, mer
el. mindre höggradig; urinen blir starkt
gallfär-gad, avföringen acholisk. Sjukdomen går i
regel till full hälsa senast efter några veckor men
kan även någon gång orsaka allvarliga, till
döden ledande leverskador. I talrika fall åtföljes
den av långvariga besvär, ss. trötthet, nervösa
rubbningar och digestionsrubbningar, särsk. vid
fettföda. Sjukdomen hade under 2:a världskriget
stor utbredning vid fronterna — enbart vid
USA:s trupper lära sålunda ha förekommit o.
200,000 fall. Den hör även i fredstid till de
vanligare epidemiska sjukdomarna, även i Sverige;
trol. har föroreningen av sjöar och vattendrag
genom avloppen från samhällen stor betydelse som
epidemiorsak. Någon specifik behandling har man
ännu ej mot den katarrala g.; vid övriga former
av g. riktas behandlingen såvitt möjligt mot
orsaken. — Se även Leversjukdomar. [afK.]A.G.
Gulsparv, g r ö n i n g, Emberiz’a citrinell’a, i
större delen av Sverige den allmännaste arten av
busksparvsläktet, f.ö. utbredd över nästan hela
Europa och v. Sibirien. Huvud och framhals äro
hos hannen citrongula, hjässan grågrön med svarta
streck, ryggen rödbrun med svarta fläckar, bröst
och buk gulaktiga, vingpennor svarta med gula
och rostgrå kanter, stjärt svartbrun med brungula
kanter. Honan liknar hannen men har främre
bröstet gulgrått och sidorna med mörkare fläckar. G.
är stannfågel och kommer om vintern fram till
boningshusen. Äggen, oftast 5 i boet, som hos oss
vanl. lägges på marken, äro i regel gråvita med
svarta streck vid tjockändan. En annan art, E.
— 305 —
— 306 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
