Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gummiindustri - Historia - Nuvarande fabrikationsteknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUMMIINDUSTRI
ämnet; man sökte även efter metoder att
behandla latexen p.å sådant sätt, att den ej skulle
koagulera under oceantransporten. Fransmännen
voro till en början de mest aktiva forskarna och
lyckades att med eter el. gasolja som
lösningsmedel under värme hopfoga remsor av
råkautschuk till slangar o.s.v., särsk. för medicinskt
bruk. Man fann också, att latex genom tillsats
av sodalösning kunde hindras koagulera; någon
större lateximport kom dock ej till stånd förrän
ett stycke in på 1900-talet och då med ammoniak
som koaguleringsförhindrande tillsats. — I
samband med tillkomsten av de första större
gasverken i början av 1800-talet fann man i de
lättare fraktionerna av stenkolstjäran, främst bensol,
bättre lösningsmedel för gummi; nämnda upptäckt
tillskrives den skotske textilfabrikanten Charles
Macintosh. Denne erhöll 1823 patent på
tillverkning av vattentäta vävnader, vid vilka ett
skikt av gummi anbragts mellan två tyglager,
att exponera gummiytan lät sig icke gärna göra,
eftersom man ej förfogade över någon metod att
hindra den från att klibba i värme. Vissa typer
av impregnerat tyg och regnkappor av sådant
material benämnas alltjämt mackintosh i England.
Ytterligare uppfinningar på det nya området
gjordes av den engelske vagnfabrikanten Thomas
Hancock, som på 1820-talet bedrev tillverkning
av bl.a. skosulor, som direkt utskuros ur
rågummit. Härvid uppkom en mängd avfall, som till
en början ej kunde tillgodogöras. Hancock fann
emellertid, liksom även andra gjort före honom,
att varma, nyskurna remsor av rågummi förenade
sig under tryck, och konstruerade därför en
maskin för sönderskärning och sammanpressning
av gummiavfallet. Det visade sig härvid, att om
godset knådades tillräckligt länge, övergick det
till en homogen massa, som härefter lätt kunde
bearbetas. Härmed var gummiknådaren, m a s t
i-c a t o r n, uppfunnen. Hancock fann vidare, att
gummits egenskaper i vissa avseenden kunde
förbättras, om man vid knådningen, m a s t i c
e-r ingen, tillsatte andra ämnen, likaså
konstaterade han, att masticerat gummi löser sig lättare
i t.ex. bensol än rågummi. Man anser numera,
att nämnda fenomen beror på att de mera
långsträckta gummimolekylerna slitas av under
knådningen, m.a.o. att man har att göra med en
partiell depolymerisation. — Hancock blev 1834 dir.
hos Macintosh & Co. och var där verksam till
sin död 1857. Bland hans senare bidrag till
gummifabrikationsteknik märkes ”strykmaskinen”,
en apparat för ytbehandling av väv med
halvflytande gummilösning.
Nästa väsentliga framsteg inom g. härrör från
amerikanen Charles Goodyear*, som ägnade större
delen av sitt liv åt sökandet efter en metod att
hindra gummiimpregnerat tyg o.a. fabricerade
gummivaror från att klibba i värme och bli styva
i köld. Goodyear, som härvid samarbetade med
sin landsman N. Hayward, fann, att rågummi,
vari inknådats blyvitt och svavel, efter viss tids
upphettning i varm luft erhöll de önskade
egenskaperna och hade härigenom uppfunnit den s.k.
luftvulkaniseringen; han ägnade härefter
mycket arbete åt att utröna de optimala
blandnings- och temp.-förhållandena för processen.
Utan att i tid ha skaffat sig fullt patentskydd i
England skickade Goodyear prover på sin produkt
till Hancock, som även var sysselsatt med
experiment att ”härda” kautschuk. På gr. av sina
större resurser fick Hancock härigenom ett
ut-vecklingstekniskt försprång, varunder
betingelserna för varmvulkanisering (i
formverktyg) klarlades, likaså rörande hårdgummi (ebonit).
— Engelsmannen A. Parker uppfann vid ung.
samma tid (1846) kallvulkaniseringens
princip. Han fann, att tunnvalsad kautschuk, som
behandlades med en blandning av kolsvavla och
svavelklorur, snabbt vulkaniserades. Parkers
patent överläts på firman Macintosh & Co. — Det
har sedermera ådagalagts, att man långt före
Goodyears och Hancocks uppfinningar hade varit
vulkaniseringens hemligheter på spåren. Den
svenske vetenskapsmannen I. Bergius publicerade
sålunda 1791 i den engelska tidskr. ”The Bee”
ett meddelande om att kautschuk vid långvarig
upphettning övergår i en hårdare modifikation;
dessutom utgav 1832 en tysk vetenskapsman, dr
F. W. Lüdersdorff, en monografi över kautschuk,
vari omnämnes, att gummiimpregnerade vävnader
förlora sin klibbighet, om de ingnidas med
fin-pulveriserat svavel.
Nuvarande fabrikationsteknik. Med undantag för
sådana produkter, som direkt framställas av
rågummi (t.ex. rågummisulor), vulkaniseras
praktiskt taget alla gummivaror. Produkten förlorar
härvid sina termoplastiska egenskaper men vinner
i styrka och elasticitet; den blir dessutom olöslig
i eljest vanliga lösningsmedel. Fysikaliskt innebär
vulkaniseringen, att vissa av molekylkedjornas
dubbelbindningar brytas upp, varvid de frigjorda
valenserna hoplänkas, oftast medelst svavelatomer,
så att ett genomgående rymdgitter bildas. Sådana
(syntetiska) gummiprodukter, som ej innehålla
dubbelbindningar, t.ex. vinylklorid, kunna icke
vulkaniseras. De övriga vulkaniseras på ung. samma
sätt som naturgummi, ehuru den molekylära
konstitutionen i övrigt skiljer sig från
naturgummits. — I praktiken fordras, för att
vulkanise-ring skall äga rum med önskad hastighet, att
förutom själva svavlet vissa tillsatsämnen
användas. De viktigaste av dessa kallas a c c e 1
era-t o r e r och synas närmast ha katalytisk verkan.
Den mest brukliga acceleratorn är
merkaptoben-sotiazol (”captax”), urspr. lanserat av den tyska
firman A. F. Bayer (1914) och 1920 renframställt
vid Goodyear-laboratorierna; man använder en
halt av c:a 1 °/o räknat på rågummit. Är
acceleratorn utpräglat aktiv, blir produkten
”självvul-kaniserande”, d.v.s. vulkaniseringen fullbordas
utan värme på ett el. annat dygn. —
Svavelmängden varierar från 1 till 4% för mjukgummi upp
till c:a 45% för ebonit. Verkan av acceleratorn
ökas och produkten vinner i slitstyrka genom
tillsats av s.k. aktivatorer, av vilka de
viktigaste bestå av oljesyror och zinkoxid (1 %,
resp. 5%). Nämnda ämnen kunna åtminstone
delvis ersätta svavel vid vulkaniseringen. — Bland
övriga tillsatsmedel, vilka användas i små
mängder, må nämnas ”antioxidatorer”, som ha till
uppgift att motverka gummits åldring genom
oxidation. Härtill användes bl.a.
fenyl-beta-naf-tylamin. — Förutom genom själva vulkaniseringen
— 313 —
— 3M —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
