Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gyllenborg, 2. Carl - Gyllenborg, 3. Johan - Gyllenborg, 4. Fredrik - Gyllenborg, 5. Henning - Gyllenborg, 6. Gustaf Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GYLLENBORG
med fröken Taube samt uppträdde som konungens
handgångne man i rådet. Ett oväder tycktes draga
sig samman mot Fredrik och hans nye gunstling
vid den stundande riksdagen, men utrikespolitiska
förhållanden ändrade situationen. Det polska
tron-följdskriget uppblossade 1733. Franske
ambassadören lyckades under loppet av 1734 års riksdag
vinna anknytning till den Gyllenborg-Höpkenska
partigrupperingen, som tidigare stått i intim
förbindelse med ryske ministern men nu ställde sig
i spetsen för dem, som ivrade för ett
revanschkrig mot Ryssland. Grunden till hattpartiet lades.
Å andra sidan närmade sig åter Horn och
Fredrik I. Rådsmajoriteten lyckades också avstyra
ett krigsutbrott och lät 1735 förnya Sveriges
förbundsfördrag med Ryssland. Detta blev signalen
till en våldsam agitation mot regeringen. G., det
nya partiets mest framskjutne medh, angav tonen
både i memorial och teaterstycken. Icke minst
eggade han den nya adeln mot de gamla släkterna.
Riksdagen 1738/39 blev en triumf för krigspartiet,
Horn och hans anhängare avlägsnades från
makten. G. gjordes till kanslipresident. Nu skulle G.
styra och infria förväntningarna. Han visade sig
emellertid sakna ledaregenskaper och kastades,
osjälvständig som han var, mellan motsatta
ingivelser. Han och hans svaga regering drevo
oförsiktigt på ett krigsutbrott, men krigsrustningarna
försummades. Ryska kriget 1741—43 blev ett
grundligt fiasko. Makten gled den vacklande G. helt ur
händerna. Hattpartiet lyckades dock hävda sig på
riksdagen 1742/43, och G. kvarstod nominellt som
kanslipresident, trots att han de senare åren även
av sjuklighet var oförmögen att sköta ämbetet. Den
egentliga utövningen hade redan dessförinnan
övergått till systemets bärande namn, C. G. Tessin.
G:s misslyckande får tillskrivas hans brist på
djupare begåvning och hans svaga karaktär. Hans
personliga mod i kritiska situationer bör dock
framhållas, likaså hans formella talang och
frikostiga läggning. Kulturellt intresserad inlade han
stora förtjänster som kansler för Lunds univ. 1728
—39 och sedan för Uppsala univ. G. vann sin mest
betydande litterära framgång med komedien
”Svenska sprätthöken”, uppförd 1737. Hans
”Samlade vitterhetsarbeten” utgåvos av P. Hanselli
(1863). — Litt.: K. J. Hartman, ”Åländska
kongressen”, 1—5 (1921—31); W. Holst, ”C. G.
Tessin” (1931). W.Ht.
3) Johan G., den föreg:s bror, greve, riksråd
(1682—1752). Efter att ha varit i militärtjänst
under A. L. Lewenhaupt blev G. kapten 1706, fånge
vid Perevolotjna 1709, fördes till Tobolsk,
utväxlades 1719. Överstelöjtnant 1735 blev han, sedan
brodern, vars trogne anhängare han var, blivit
kanslipresident, utnämnd till riksråd 1739 och till
kansler för Lunds univ. 1742.
4) Fredrik G., den föreg:s bror, greve,
ämbetsman, politiker (1698—1759). Efter att ha
tjänstgjort som page hos Hedvig Eleonora gick G. den
juridiska vägen och blev efter tjänstgöring i Svea
hovrätt lagman 1733. G., som redan på 1731 års
riksdag beredde Horn betydande svårigheter, blev
en av hattpartiets inflytelserikaste ledare, en
dugande men fräck och hänsynslös organisatör och
partiinpiskare. Utan att alltför mycket synas utåt
ägde han till 1755 högsta ledningen av partiets
kassa. 1741 bankofullmäktig utnämndes han 1750
till president i Bergskollegium, blev 1754
fullmäktig i Jernkontoret och erhöll 1756 en partibelöning
på 60,000 dal. smt. G. får anses bära en väsentlig del
av ansvaret för hattarnas finanspolitik och
utnyttjade även till eget bästa penningvärdets fall. W.Ht.
5) Henning Adolf G., den föreg:s brorson,
greve, riksråd (1713—75), tjänstgjorde vid hovet,
hovrätten och i kansliet, fick 1744 överintendents,
1747 hovkanslers fullmakt. Han kom, beskyddad
av sina mäktiga släktingar, tidigt att spela en roll
i det politiska livet och blev redan 1738 medl. av
Sekreta utskottet och Defensionsdeputationen.
Vältalig men utan djupare begåvning framträdde han
på riksdagen 1742/43 som en av hattpartiets
ivrigaste förkämpar och blev 1751 lantmarskalk. Som
sådan var han i sitt rätta element vid formulerandet
av hattarnas statsrättsliga principer för den nya
konungaförsäkran, men sjuklighet hindrade
honom periodvis att leda förhandlingarna. 1756—61
var han medl. av rådet. [W.Ht]B.
6) Gustaf Fredrik G., son till G.3), greve,
skald (1731—1808). Efter studier i Uppsala och
Lund kom G. 1751 till Stockholm, där han inträdde
på ämbetsmannabanan. Han blev 1756, efter
Lovisa Ulrikas statskuppsförsök och Dalins
avlägsnande från hovet, anställd som kavaljer åt
kronprins Gustav. Vid hovtjänstens upphörande 1762
befordrades han till kammarråd och 1774 till
kansliråd. — Till diktning stimulerades G. genom den i
Stockholm gjorda bekantskapen med Creutz. Jämte
denne intogs han 1753 i Tankebyggarorden och
medarbetade i dess publikation ”Våra försök” (1753
—56). Liksom Creutz
slöt han sig till den
mera utvalda krets, som
samlade sig kring H.
C. Nordenflycht* och
som utgav
”Witter-hets-arbeten” (1759—
62). G. började som
satiriker, med
Hora-tius, Juvenalis och
Boi-leau som mönster, och
skrev bl.a.
”Verldsför-aktaren” (1754, omarb.
1762) och ”Satire öfver
mina vänner” (1759).
Hans satir led
emel
lertid av en viss tyngd. Han var en allvarlig
natur, som under studieåren grundlagt sin
åskådning vid läsningen av de antika stoikerna. I
umgänget med Creutz, epikuréen, tillägnade han sig
något av dennes frivolare uppfattning men
återvände snart till sin ungdoms stoicism, därvid
påverkad av Rousseau och av den pessimistiska
stämning, som gick genom europeisk kultur efter
jordbävningen i Lissabon 1755. Ett vittnesbörd om
denna utveckling är ”Verldsföraktaren”, som vid
omarbetningen 1762 icke endast fördjupades
genom G:s ökade erfarenhet utan också färgades av
hans mörkare syn på livet. Denna visar sig
framför allt i lärodikten ”Menniskans elände” (1762),
skriven som motstycke till ”Menniskans nöjen”
(s.å.). Rousseaus inflytande är särsk. märkbart i
naturdikterna ”Vår-qväde” och ”Vinter-qväde” (1759),
den senare genom sin hyllning till de nordiska
— 415 —
— 416 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
