Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gång (geologi, fiskeriväsen) - Gångart - Gångbana - Gångbergarter - Gångbord - Gångdagar - Gånge hatt till och huva ifrån - Gånge-Rolf - Gångförbundet - Gånggrift - Gånggriftstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅNGART
T.v. gånggrift vid Luttra i Västergötland. Jfr bild 27 å pl. vid Danmark. — T.h. gånggriften Gillhög i Barsebäcks
sn, Skåne.
kvarts, kalkspat, apatit, flusspat, och äro i sin
längdriktning ofta symmetriskt-zonalt byggda.
Bland dem äro särsk. att märka de med brytvärda
malmmineral, ss. guld-, silver-, tenn-, bly-,
koppar- och zinkmalmer, fyllda s.k. malmgångar,
vilka mångenstädes i utlandet äro av stor
ekonomisk betydelse. Även mineral-g. anses vanl. äga
samband med eruptiva processer. Mer än övriga
g. tillhöra de jordskorpans övre, spröda, sprickrika
zon och äro därför relativt sällsynta i det djupt
neddenuderade Fennoskandia. [G.FnlS.Hj.
2) Fiskeriv., se Varv.
Gångart. 1) Fysiol., se Ställförflyttning.
2) Geol., benämning på de mineral, som i
malmgångar åtfölja de egentliga malmmineralen.
Vanliga g.-mineral äro kvarts, kalkspat, flusspat och
tungspat. I lagerformigt uppträdande malmer
kallas motsvarande bildningar 1 a g e r a r t. Jfr
Skarn.
Gångbana, se Gata, sp. 360, och Väg.
Gångbergarter bruka, vid sidan av djup- och
ytbergarter, utskiljas som en tredje huvudgrupp
inom magmabergarterna. De äro
sprickfyllna-der, mest inom själva djupbergartsmassiven
(alltså då yngre) och dessas omgivande berggrund,
och äro ant. förelöpare el. efterdyningar till
nämnda magmaintrusioner, till vilka de också
kemiskt-mineralogiskt gärna ansluta sig. Mer
avvikande är strukturen, som kan växla mellan
djup- och ytbergarternas: ofta är den finkornig
el. porfyrisk, ej sällan med stora porfyriska
strö-korn (se Eruptiva bergarter). G., vilkas
sammansättning tillnärmelsevis motsvarar
moder-magmans, bruka benämnas a s c h i s t a (t.ex.
granitporfyr), sådana, vilka i förh. till
moder-magman kunna tolkas som sura (1 e u k o k r
a-t a) el. basiska (m elanokrata)
spaltnings-produkter av denna, diaschista gångar. De
leukokrata g. (t.ex. apliter) äro rika på ljusa
mineral, ss. fältspat, de melanokrata (t.ex.
lampro-fyrer) rika på mörka, mafiska mineral. De flesta
djupbergarterna åtföljas av för dem
karakteristiska gångsviter (ty. Ganggefolge). [G.Fn]E.Nn.
Gångbord, den bordvarts om överbyggnaderna
mellan back och halvdäck belägna delen av översta
däck* på ett fartyg.
Gångdagar, bönsöndagen samt efterfölj. måndag
och tisdag. Namnet härledes därav, att man
under den katolska tiden firade dessa dagar med
processioner ut på fälten för att vid klockringning
läsa böner i syfte att avvärja landsplågor och
befrämja god växtlighet. G. kallades även svarta
korsets dagar, eftersom ett svart kors bars
i processionen. De indrogos i Sverige 1772.
Gånge hatt till och huva ifrån, gammalt
ordspråk, som finnes redan i Östgötalagen
(1200-ta-let), syftande på äldre tiders rättsregel, att manlig
arvinge ägde företräde till arv framför kvinnlig
släkting.
Gånge-Rolf, se Rollo.
Gångförbundet, se Svenska gångförbundet.
Gånggrift, den i tidsföljd mellersta av
stenkam-margravarnas tre huvudtyper. I Skandinavien är
g. i sin äldsta form uppförd av ohuggna stenblock
med flatsidorna vända inåt. Grundplanen visar då
en rund el. oval kammare med kort gång. Senare
blir kammaren rektangulär och gången lång;
materialet är nu ofta kluvna hällar. Kammaren är
vanl. orienterad n.ö.—s.v., med gången i riktning
mot s.ö. I Danmark, särsk. Jylland, tillkommer
stundom en bikammare mitt för gången, så att
grundplanen blir korsformig. östdanmark och
Skåne uppvisa med kortsidorna sammanbyggda g.
(2, någon gång 3, g. i samma grupp). G., utom
gångens mynning, är i regel dold av en uppkastad
hög; på de svenska g. äro dock även takstenarna
vanl. synliga. — G. har i Norden sitt
huvudområde på danska öarna samt n. och ö. Jylland. I
Sverige förekommer den i Skåne, Halland,
Bohuslän och framför allt Västergötland samt på Öland.
De svenska g. äro ofta större än de danska och
lämna ofta ett rikare fyndmaterial. Nordens
största g. torde vara den vid Karleby i Västergötland
(kammaren 16,«s X 2,40; gången nära 12 m). — G.
antages utvecklad ur vissa stenkammargravar med
gång, kända bl.a. från Hagia Triada på Kreta.
Från ö. Medelhavsområdet ha de över Västeuropa
nått Skandinavien, överensstämmelsen mellan g. i
Norden och i England-Frankrike är ofta
påfallande (jfr Galeries couvertes). — Litt.: O. Almgren,
”Sveriges fasta fornlämningar” (3 uppl. 1934); C.
A. Nordman, ”Jættestuer i Danmark” (”Nordiske
Fortidsminder”, 2:2, 1918). G.Em.
Gånggriftstid, oegentlig men fortfarande ofta
— 463 —
— 464 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
